Något att uppröras över: Den drunknade

Therese Bohmans debutroman Den drunknade fick en oerhörd genomslagskraft när den kom och nu går den in i sitt andra liv, då pocketen nyligen har givits ut. Jag har länge haft ögonen på den och föreslog den som Bokklubbsbok, vilket jag är tacksam för; det fanns mycket att uppröras över och diskutera!

Syster öppnade med orden: Det finns ingenting jag gillar med den här boken, jag stör mig på karaktärerna, jag stör mig på storyn i bemärkelsen att man vet att det här kommer inte gå väl. Jag avskyr den, men den kryper under huden på ett sätt som få böcker har gjort, jag drömde till och med om den på nätterna och jag ger den högsta betyg!

Detta är en historia om två systrar, där lillasystern Marina är slackern som inte vet vad hon vill. Hon lyckas aldrig komma till avslut med universitetsstudier och relationen med pojkvännen är svävande. Stella däremot är den ordentliga, ständigt lätt förebrående gentemot Marina över hennes oförmåga att ta tag i sin situation. Den enda revolten Stella har gjort är att lämna ett tryggt förhållande för att leva med författaren Gabriel.

Marina kommer och hälsar på dem i hans morföräldrars gamla hus en varm sommar och allt verkar vara en idyll. Skenbar ska det visa sig. Det pågår någonting under ytan mellan Stella och Gabriel som Marina börjar känna sig illa till mods över. Men hon kan inte prata med Stella om det; kontakten mellan systrarna är ytlig, de når inte varandra och dessutom börjar Marina känna en stark attraktion till Gabriel.

Jag håller med min syster, att läsa Den drunknade är en frustrerande och otäck upplevelse. Det finns en scen där Martina går omkring i trädgården och av någon anledning lyfter på bladen på en frodig, grönskande krasse. Undertill är det alldeles tjockt av svarta bladlöss och hon släpper äcklad bladen. Det känns som en bra metafor för berättelsen i stort. Det är inte mycket som sägs rent ut, men man känner av mörka underströmmar och en smygande psykologisk spänning från första sidorna. Trots att boken bara är 170 sidor lång och har ett minimalistiskt uttryck, så har Bohman lyckats fylla den med ett innehåll som påverkar, kanske rentav drabbar en, och jag kunde knappt sluta läsa.

Det här känns som en stark debut som står för sig själv, men ska jag jämföra Bohman med någon så tycker jag att Marie Hermansson ligger nära till hands. Det är det avskalade, det mystiska och inte självklart lyckliga slutet som känns som gemensamma nämnare.

En av invändningarna man kan ha, som en av bokklubbens medlemmar gav uttryck för, var att hon inte fick tillräckligt mycket information för att kunna bli så berörd. Jag kan hålla med om att det är mycket som förblir osagt och som ligger och skaver hos mig som läsare. Men samtidigt undrar jag om inte just detta är det geniala som gör att boken stannat kvar i mina tankar länge efteråt?

Många är det som har läst och recenserat Den drunknade, t.ex. Bokhora Calliope, Bokomaten och Dagens Bok.