Never let me go

Det är England, förmodligen under ett decennium som redan passerat. Kathy H, 31 år gammal börjar sin berättelse i internatskolan Hailsham och det hon beskriver om landskap, väder och människor känns nog så välbekant, men ändå inte. Mycket snart smyger sig en känsla av olust på; någonting är klart annorlunda med Kathy, hennes vänner Ruth och Tommy och de andra eleverna på Hailsham. Lite i sänder får vi ledtrådar: Kathy är i vuxen ålder en "carer", barnen uppmuntras till olika konstprojekt som kommer och plockas upp av den mystiska Madame, en utflykt till Norfolk för att finna Ruths "possible".

Till slut står det klart vad som pågår och en isande känsla infinner sig hos mig. Där, präglad av amerikanska filmer, förväntar jag mig en vändpunkt, att ungdomarna ska försöka förändra sitt öde, en revolt av något slag. Tommy och Kathy försöker visserligen att manövrera lite inom sitt eget universum, skaffa sig ett par års frist från det som komma skall, men misslyckas. Då finner de sig i detta och låter processen ha sin gång. Samtidigt som det är frustrerande och ledsamt för mig att läsa, så väcker Ishuguro på samma gång intressanta frågor om att vi tenderar att acceptera det som vi har matats med sen vi var små, det som räknas som "normalt".

Ishiguros berättarstil bygger mycket på teasers av typen "looking back now, I can see why...", "but it wasn't until then I fully understood..". Detta gör också att jag förväntar mig lite av det där crescendot jag nämnde tidigare. Men Never let me go är inte en bok med toppar och dalar utan rakt igenom lågmäld, som till del kan ses som en melankolisk odyssé över fina minnen, men som till annan del känns djupt dystopisk. Den var inte alls vad jag hade förväntat mig i alla fall och jag tyckte mycket om den. Jag tror också att vem som helst med aversioner mot Science Fiction borde ta och läsa den och bli positivt överraskade.