On request: fler sågningar

I förra inlägget lyckades inte Stenapan plocka ihop så många poäng och av kommentarerna att döma uppskattas det tydligen av en del. Om man nu skulle tro mig på mitt ord så blir det nämligen en bok mindre att lägga till läshögen = en sådan lättnad för alla boktips-/boksamlare som kan bli lite stressade över bokhyllor och listor som svämmar över av oläst material. Äntligen något att plocka bort!

Jag ska ta och underlätta livet ännu mer för er som känner igen er i den beskrivningen. De här tre böckerna behöver ni definitivt inte läsa om ni inte är lagda åt det självplågande hållet. Hade bara någon talat om för mig hur usla de var innan jag läste dem hade jag snyftande tackat vederbörande för att jag slapp ödsla bort timmar av mitt liv. Är ni beredda? Bra. Så här är det:

Gangsters av Klas Östergren. Ett av mina absoluta hatobjekt. Jag har sällan läst någonting sämre och jag talar gärna om det för alla. Stackars Klas, egentligen kanske han inte förtjänar mitt (och resten av bokklubbens, kan jag tillägga) avsky, men då får han nog lära sig att skriva bättre böcker. Så här avslutade jag recensionen:

För det tredje så är det här en historia som inte är någonting och inte ger någonting. Den spretar i alla riktningar men når inte fram någonstans. Det finns en intrig i den men det är inte spännande, det finns en kärlekshistoria men det är inte romantiskt. I bästa fall är det här en nostalgisk Stockholmsskildring av ett bohemiskt författarliv med filmhjälte-komplex. Men det är ointressant, ofta obegripligt och skrivet med alldeles för många ord.

En japansk-amerikansk hjälte med särskilda förmågor förekommer i Ninja av Eric van Lustbader:

Personerna är så stereotypa som de någonsin kan bli: kvinnorna är hjälplösa och väna, mördaren samvetslös och genomond, hjälten rättrådig och allvetande. Inte nog med att han behärskar alla kampsportstekniker som finns, han har också utvecklat ett sjätte sinne för att förnimma fara. Överhuvudtaget allting som har med Japan att göra är inneslutet i något mystiskt dunkel och varenda japan beskrivs besitta en visdom och intuition över det vanliga. Det är så utomordentligt fånigt att man knappt ids läsa vidare

Jag har faktiskt gett Reginald Hill en chans till med Mysteriespel, men den gick bara marginellt bättre hem hos mig än Återkallad till livet som var ett riktigt fiasko:

Första kapitlet var mer än lovande. Fantastisk uppbyggnad och vackert språk. Resten: katastrof. Eller för att sammanfatta: usla och vaga personbeskrivningar, anammande av alla klyschor som finns inom deckargenren, krystad dialog, ospännande och rörig intrig, meningslöst slut. Läs den inte!