The Man Booker Prize har precis delats ut och gick i år till Julian Barnes och The sense of an ending, som jag lägligt nog precis köpt och läst ut. Ni bevittnar nu något unikt, för det tillhör definitivt undantagen att jag råkar vara först med boknyheter!Anthony - Tony - är i 60-årsåldern. Han är en man som inte gjort så mycket väsen av sig, som bara flyter med. Så får han ett brev från en advokatbyrå; modern till en av hans gamla flickvänner, Veronica, har avlidit. Av någon anledning testamenterar hon 500 pund till honom samt dagboken från en av hans collegevänner, Adrian. Tony är förbluffad. Det har gått 40 år sedan han hade någon kontakt med Adrian; denne tog livet av sig strax efter att de hade slutat college. Och varför har mamman till Veronica hans dagbok? Tony söker upp Veronica för att få svar, men kan man någonsin förbereda sig på livets vändningar?
The sense of an ending är bara 150 sidor lång, men det tar banne mig en stund att läsa den. Att den är tunn och att händelser berättas med en lite - vad ska jag säga - trivialiserande eller neutral ton gör att man först tror att den ska vara enkel, men jag tycker tvärtom att den är lite svårtillgänglig på ett obestämbart sätt. (kanske hade jag svårt att komma in i den pga att jag läste på tåget hem från jobbet sena eftermiddagar då jag är som tröttast).
The sense of an ending är bara 150 sidor lång, men det tar banne mig en stund att läsa den. Att den är tunn och att händelser berättas med en lite - vad ska jag säga - trivialiserande eller neutral ton gör att man först tror att den ska vara enkel, men jag tycker tvärtom att den är lite svårtillgänglig på ett obestämbart sätt. (kanske hade jag svårt att komma in i den pga att jag läste på tåget hem från jobbet sena eftermiddagar då jag är som tröttast).
Bekymmerslösheten från internatskoltiden (akaporr-feeling), filosofiska resonemang ("That's philosophically self-evident") ersätts allteftersom av ansamlande skuggor, med startskott vid uppbrottet från Veronica och Adrians död. Det sägs inte vad detta har för betydelse för berättelsen, men man känner att det finns någonting mer därunder, en nyckel till något vi ännu inte kan se. Sakta avslöjas gåtan och det är faktiskt så jag flämtar till lite när jag förstår. Slutet hade jag inte kunnat förutspå, vilket alltid är något som uppskattas!
The sense of an ending uppfattar jag också som en betraktelse över medelåldern eller kanske rentav ålderdomen, hur vi stagnerar i det vi tror oss vara. För mig, som snart själv har passerat 40-årsstrecket, var det lite deprimerande läsning; det finns onekligen saker som jag med stor sannolikhet aldrig kommer att göra (mer).
vet du, jag ahde också tänkt läsa den här innan. Aka-porren och ja, storyn överlag kändes som att den borde passa mig. Blev inte mindre sugen när han fick Bookerpriset heller, fast nu tror jag att jag kanske väntar tills en kommer på svenska.. Tung, trots sina få sidor, och lite deprimerande låter inte som det passar helt rätt i tiden.. Det är ju för 17 snart november, det orkar vi inte nu!
SvaraRaderaIntriguing! Jag tycker att det här låter jätteintressant. Sambon gillar Barnes, så kanske vore en lämplig födelsedagspresent (så kan jag också läsa den, hehe). Jag måste ju uppmuntra hans icke-databoks-läsande. Kul att läsa vad du tyckte.
SvaraRaderaAlltså, jag tror den mest är deprimerande om man har en 40-årskris i antågande ;)
SvaraRaderaStoryn har helt klart någonting lockande, men visst, i grund och botten är den tragisk. Att jag upplevde boken som lite svår att komma in i tror jag mycket har att göra med tidpunkten på dagen när jag läste den (dvs tågresorna på em då jag bara somnar).
Barnes eller annat läsande bör definitivt uppmuntras. Fick precis mail från Adlibris att de säljer den för 135 spänn, inga pengar alls ju!
Håller med Bokomaten, jag väntar nog till den svenska upplagan kommer. Borde ju inte dröja så länge, tycker jag! Vi pratade om det idag på min bokcirkel på jobbet. Vi hade läst varsin bok av J C Oates idag och konstaterade allihop att hennes böcker nog ska läsas i längre sjok och inte för lite i taget. Då får man inte den rätta känslan och tappar lätt bort sig. Kanske stämmer in på Julian Barnes också?
SvaraRadera