måndag 31 oktober 2011

Älskade inte Älskaren

Hon kallas Flickan igenom hela boken, hon är femton år, fransyska och lever i Saigon i början på 1900-talet med sin mor och två bröder. Modern har högtflygande planer för sin dotter; hon ska få en utbildning, skaffa sig ett yrke och flytta tillbaka till Frankrike, men mamman är inte alltid så verklighetsförankrad och dessutom, pengarna som dras in spelas bort av den äldre brodern. En dag träffar Flickan en kinesisk man på färjan över Mekongfloden och de inleder ett passionerat förhållande, fastän de vet att bådas familjer skulle motsätta sig relationen.

På plussidan: Bonnier klassikers nya omslag, mycket snyggt. Miljönbeskrivningarna: det koloniala arvet, den dallrande hettan, takfläktarna, färgerna. Det är lätt att förflyttas i tanken till det som då var Franska Indokina.

På minussidan: en historia som ständigt hoppar i tiden, många gånger vet jag inte var vi befinner oss i handingen. Och så ett språk som flyter iväg i en poetisk ström, jag blir trött av att läsa det och irriterar mig på att så fort berättelsen får lite stadga så kommer en "flummig" passage, gärna i kombination med ett hopp i tiden och nya namn som inte får någon introduktion. Hopplöst att läsa.

Älskaren är tunn, men krävande, ingenting man avslutar på en eftermiddag alls. Jag ville väldigt gärna tycka om den, men gjorde det helt enkelt inte; den har en för svävande, okonkret stil som inte passar mig. Och av Sara Stridbergs analys i förordet förstod jag mycket litet.

BOKKLUBBEN däremot hade lite olika uppfattningar. Någon tyckte tvärtom att det var en mycket rörande historia, både pga den trasiga familjerelationen och den tragiska kärlekshistorien, vilket dessutom förstärks av att boken i stort sett är självbiografisk.

Tack till Bonniers för rec-ex!



lördag 29 oktober 2011

På spa(ning)

Nu på väg hem efter härlig spahelg i Varberg med bokklubbsbrudarna. Känner mig ren ända in i själen. Idag har jag legat i en hängmatta i ett tyst rum och blickat ut över Varbergs fästning och kusten och bara funderat. Ömsom har jag också läst och slumrat; en avslappningsövning som hette duga. Bokklubbsboken Älskaren av Duras hann vi med att avhandla under middagen, men mer om det senare. Nu ska jag ägna resten av bilfärden åt att äta choklad, läsa L.A Konfidentiellt och njuta sista timmen av lugn innan det är dags att krama de små galningarna igen.





torsdag 27 oktober 2011

Ein bisschen Liebster

Här har det minsann delats ut en liten bloggaward från Mimmimari som skrev:

The Book Pond har en rolig blandning av litteratur och vardagligheter som tilltalar mig. Här finns ständigt inspiration att hämta och ger mig ofta ett nytt perspektiv på saker och ting.

Man blir ju glad, va! Jätteglad. Det här är en stafettpinnesövning och jag ska i min tur utnämna fem bokbloggar som jag följer och tycker om. Sånt här är ju alltid svårt, hur ska jag kunna välja bland så många favoriter (en del av dem har dessutom redan fått awarden), men måste man så måste man:

Arga bibliotekstanten - En del klagar över att arga bibliotekstanten är bitter och att hon borde byta jobb. Jag tycker hon ska behålla det, för att läsa hennes betraktelser över mänsklighetens förfall på bibliotek är en höjdare.

Fru E:s böcker - Jag vet inte hur många boktips jag har fått från Fru E, som många gånger verkar ha samma lika boksmak som jag - tyvärr kanske man ska säga i dessa tider av köp- och lånestopp.

Hyllan - en ny bekantskap för mig som jag upptäckte via Twitter där hon skriver sällsynt slagfärdigt. På bloggen blandas allt möjligt bokrelaterat i en bra mix.

Fiktiviteter- alltid välskrivet, alltid intressant.

Läsdagboken - har en lång och trogen tjänst som bokbloggare. Bor i London, men är ständigt på resande fot och delar gärna med sig. Expert på ordlekar, gärna tvåspråkiga.

--------------------------------------------------------
Instruktion:
1. Klistra in awarden på din blogg.

2. Tacka personerna som gav er Awarden och länka till bloggarna.

3. Välj ut fem personer som du vill ge awarden till.

4. Lita på att dina följare sprider kärleken till andra bloggare.

5. Och det viktigaste: Ha roligt och stötta varandra

Bokbloggskram!



onsdag 26 oktober 2011

The sense of an ending

The Man Booker Prize har precis delats ut och gick i år till Julian Barnes och The sense of an ending, som jag lägligt nog precis köpt och läst ut. Ni bevittnar nu något unikt, för det tillhör definitivt undantagen att jag råkar vara först med boknyheter!

Anthony - Tony - är i 60-årsåldern. Han är en man som inte gjort så mycket väsen av sig, som bara flyter med. Så får han ett brev från en advokatbyrå; modern till en av hans gamla flickvänner, Veronica, har avlidit. Av någon anledning testamenterar hon 500 pund till honom samt dagboken från en av hans collegevänner, Adrian. Tony är förbluffad. Det har gått 40 år sedan han hade någon kontakt med Adrian; denne tog livet av sig strax efter att de hade slutat college. Och varför har mamman till Veronica hans dagbok? Tony söker upp Veronica för att få svar, men kan man någonsin förbereda sig på livets vändningar?

The sense of an ending är bara 150 sidor lång, men det tar banne mig en stund att läsa den. Att den är tunn och att händelser berättas med en lite - vad ska jag säga - trivialiserande eller neutral ton gör att man först tror att den ska vara enkel, men jag tycker tvärtom att den är lite svårtillgänglig på ett obestämbart sätt. (kanske hade jag svårt att komma in i den pga att jag läste på tåget hem från jobbet sena eftermiddagar då jag är som tröttast).

Bekymmerslösheten från internatskoltiden (akaporr-feeling), filosofiska resonemang ("That's philosophically self-evident") ersätts allteftersom av ansamlande skuggor, med startskott vid uppbrottet från Veronica och Adrians död. Det sägs inte vad detta har för betydelse för berättelsen, men man känner att det finns någonting mer därunder, en nyckel till något vi ännu inte kan se. Sakta avslöjas gåtan och det är faktiskt så jag flämtar till lite när jag förstår. Slutet hade jag inte kunnat förutspå, vilket alltid är något som uppskattas!

The sense of an ending uppfattar jag också som en betraktelse över medelåldern eller kanske rentav ålderdomen, hur vi stagnerar i det vi tror oss vara. För mig, som snart själv har passerat 40-årsstrecket, var det lite deprimerande läsning; det finns onekligen saker som jag med stor sannolikhet aldrig kommer att göra (mer).



måndag 24 oktober 2011

Läzzzza på tåg

Man tänker att man ska läsa på tåget. Och det gör jag i och för sig, cirka fem sidor under hemresan innan blicken blir så tung, så tung. Väntar in konduktören och sen däckar jag. Vaknar ofta en tio minuter senare, men då känns det som om jag varit nere i djupsömn och vänt.

Fem sidor om dagen gör ingen bok och det märks ju att jag tappat lästakt på sista tiden. Jag försöker kompensera med en och annan bild till skillnad från en och annan bok ;) Men till slut märks det ju, skulle det här vara en bokblogg, va?

Men nu har jag i alla fall läst ut The sense of an ending och filar på en recension. Svårt är det. Svårt.



torsdag 20 oktober 2011

Whatever common people read

Nu har vi Stockholmsbesök, god vän aka T-bone, som ska stanna över helgen och det är alltid lika roligt. Som en bonus kom han med ett litet paket som innehöll The uncommon reader av Alan Bennett. Jag har visserligen köp- och lånestopp, men fåstopp har jag absolut inte så jag blev jätteglad. Mången är de som har vittnat om denna pärla till bok och jag ser fram emot några mysiga timmar med Her Majesty!



tisdag 18 oktober 2011

Gissa temat

Bokbloggsträff med visst tema hemma hos Bokklok i Malmö ikväll. Kan ni gissa vilket? Undertecknad åt upp 50% av det som fanns på bilden iaf. Någons lag vann ju också The Great Penguin Bookchase. Just sayin'.

Flickan och böckerna, Zachan the writer och Calliope var också med och boksnackade. Lika trevligt som alltid!




måndag 17 oktober 2011

Små röda öar

Baby J verkar ha kommit över fasen när böcker utgjorde en del av hennes kostcirkel. Nu har hon i stället utvecklat något som man med lite god vilja skulle kunna kalla intresse för innehållet (allt som kan fånga hennes uppmärksamhet i mer än 5 sekunder åt gången definierar jag just nu som intresse).


Mina gamla B.Wahlström-böcker är särskilt populära, här på bild med Hästflickornas fäbodsommar (Nej, den är inte det minsta porrig...). Lika ofta är det Kitty- och Mary Lou-böckerna som hämtas och sprids runt i lägenheten som små röda öar. Men just i det här fallet plockar jag gärna upp dem, det måste väl ändå vara ett hälsotecken att redan vid 1 års ålder alltid vilja ha en bok nära till hands?




söndag 16 oktober 2011

Om Ketchupmamman och andra mammor

Det finns bullmammor, curlingmammor, hönsmammor, ensamma mammor, Mamma Scan och Mamma mu och så finns det en Ketchupmamma. Har ni hört talas om henne? Karin Lindell, som hon egentligen heter, är en av Sveriges största bloggare i småbarns-/humorfacket. På hennes blogg får man inte läsa saker som: "Idag lämnade jag in nya arkitektritningar till Hilda och Tildas rum, det är faktiskt på tiden att de får varsin walk-in-closet, de är ändå fyra år! Sen var jag med de små änglarna i lekparken och Tilda ville prompt ha på sig en blå mössa!! Har ni hört något så tokigt? Lilla sötisen" Och så en jävla massa hjärtan och smilisar på det.

Ketchupmamman skriver i stället: "På en normalsöndag hinner jag eventuellt ta ut allt ur garderoben och placera det på golvet, och sedan försöker ungarna klä på sig allt samtidigt, medan maken entusiastiskt plockar upp gamla trasiga t-shirts och hojtar ”wow, denna ska jag spara, den kommer verkligen komplettera min samling av tiotusen trasiga tröjor som jag sparat för att ha som målartröjor trots att det mest är min fru som målar!

Ketchupmamman har gett ut en bok också, en krönikesamling om de första åren med barnen Samuel och Ellinor med undertiteln Saker jag inte vågat berätta för BVC. Den går i samma stil som blogginlägget ovan. Först tar hon en helt vardaglig, vanlig händelse om umgänge med andra småbarnsmammor, konsten att ta sig utanför dörren när man ammar, barnsäkerhet i hemmet och sen skruvar hon till den på ett sällsynt skarpt och roligt sätt. Ofta får du dig dessutom lite genusdebatt till livs. Karin Lindell bryr sig nämligen inte om att Samuel gillar rosa tröjor och att Ellinor klättrar i träd, till skillnad från våra klädtillverkare.

Karin Lindell är min idol. Ketchupmamman - boken - borde förlossningsavdelningarna dela ut som en del av startpaketet är min blygsamma åsikt. Det enda jag kan ha att invända mot den är att den lite väl mycket förstärker myten (min åsikt igen!) att livet med barn blir en återvändsgränd för att det någonsin igen ska gå att sova en hel natt/äta en middag ifred med sin man/träna och allt annat man gjorde pre-barn. Men samtidigt förstår jag att humor bygger på att överdriva, så jag antar att det är det hon gjort.

Hursomhelst, är du småbarnsförälder eller letar present till dylik, spring och köp!



fredag 14 oktober 2011

Sisters are doin' it for themselves

Kom att tänka på det igår när jag skrev recension om Systerskap, att systrar verkar vara ett tacksamt tema. Här är några jag till jag läst - och inte:

Den drunknade av Therese Bohman. Nyutläst otäckt drama om de två systrarna Stella och Martina, som pratar, men inte om sånt som är viktigt och som finns under ytan. Och sen är det plötsligt för sent.

Unga kvinnor- förstås - om de fyra systrarna March. Klassiker, älskad av många. Själv var jag inte så frälst sist jag tog mig an den för många, långa år sedan, men jag tror att den kanske just kvalificerade sig för en omläsning.

Älskade syster av Joyce Carol Oates. Hennes andra bok efter Blonde, vad jag vet, som bygger på verkliga händelser (i det här fallet ett ouppklarat mord på en sexårig skönhetsmiss). Inte hennes bästa, säger en del, men jag har den i hyllan så den kommer definitivt att falla under luppen någon gång 2015 eller så när jag kommer dit...

Systrar i jeans av Ann Brashares. Första delen i en populär bokserie, målgrupp tolvåringar. Fyra tjejer, icke släkt, tillbringar sommarlovet på olika håll, men skickar ett par magiska jeans emellan sig med oanade konsekvenser.

Allt för min syster av Jodi Picoult. Känslosamt etiskt dilemma. Inte för att jag läst den, just av den anledningen. Skulle troligen gråta ihjäl mig.




onsdag 12 oktober 2011

Sisters act

Jag läste Bedragen, Katerina Janouchs första bok om barnmorskan Cecilia Lund, och den var inte så pjåkig, så uppföljaren Systerskap fick följa med till sängen häromkvällen när jag behövde lite light reading.

Historien tar vid där Bedragen slutade: Cecilia och John ligger i skilsmässa efter hans otrohet och hon försöker hantera sitt nya liv som varannan-veckas-morsa med varierande resultat. Hon får visst stöd av sina systrar och jobbet som barnmorska är en livlina i tillvaron. Så sker en rad otäcka överfall på kvinnor kvällstid och en dag är tonårsdottern till hennes kollega Louise borta. Finns det något samband mellan överfallen och Vendelas försvinnande? Cecilia ska komma att bli mer insyltad än hon kan ana.

Jag hade sett fram emot den här boken, men det dröjde inte länge förrän jag tröttnade rejält och jag funderar på varför. Jag tycker bäst om avsnitten när Cecilia Lund är på jobbet. Det är rutiner, starka känsloögonblick och vardagsdramatik (och ovanlig dramatik också för den delen eftersom Janouch verkar känt behov av att skruva till det lite, vilket bara blir överdrivet), men i det stora hela fint beskrivet. Jag kan också köpa Cecilias och Johns nya trevande relation till varandra med alla känslosvall, bortsett en otroligt pinsamt beskriven scen där Cecilia står och fantiserar om sin ex-man i duschen:

"Hon blundade och lät vattendropparna sippra emot sig i en uppfordrande ström... Deras mjuka beröring fick hennes längtan att skälva till, oroligt. Strax kändes det som om den fick liv, den slog ut sina rodnande små blomblad, sträckte på sig långt inne i djupet av henne. Här är jag, se mig, tycktes kroppen viska."

Hello Harlekin och skämskudde på en och samma gång. Häpnadsväckande lulligt skrivet av en av Sveriges främsta sexualrådgivare!

Men åter till sak. Det jag skulle säga är att Janouch slutligen tappar mig vid de unga tjejerna som "får nog". Jag känner att modebloggar-Alexandra, tonårsmamma-Vendela och Maja inte når mig. Jag blir känslomässig av förlossningsscener och skilsmässodike, men hämnartrion lämnar mig tämligen oberörd. Jag tror det beror på att jag känner att Janouch är övertydlig med sitt syfte (skriva en bok om flickors utsatthet och lägga ännu en vinkling på systerskap) och att tjejerna mer eller mindre blir verktyg för att illustrera detta än levande karaktärer.

Besviken lägger jag ifrån mig Systerskap. Det blir nog ingen mer Cecilia Lund för mig på ett tag.



måndag 10 oktober 2011

Höst hemma

Helgen som gick var sådär underbart höstig med klar luft och starka färger samt bjöd på en del avslappning och fikastunder. På söndagen gjorde vi ett familjebesök till simhallen och sen hade jag 2 timmar ensamtidlyx då jag gick till Konsthallen här i stan och åt brunch med en bok som sällskap.

Läser just nu Modernistas nyutgåva av L.A Confidental (James Ellroy). I förordet skriver Arne Dahl att han inte känner någon kvinna som har gillat den... Hittills är jag undantag från det statistiska underlaget, kanske borde skriva till mr Dahl och berätta det? Jag tror förvisso att det även är ganska många män som inte gillar den här råbarkade stilen, så det är synd att rakt av klassificera det här som "manslitteratur".

Well, brunchen var fab och fyllde på lite låga energinivåer. Söndagen ägnades sedan åt ett fixa-allt-inför-veckan-som-kommer-program och idag är allt som det brukar igen: dvs det regnar och jag vabbar... Kräksjukan är inne på varv två hos de små, men vad det verkar i alla fall vara hastigt övergående. Man kan ju alltid hoppas - tills vi går in i rond tre.

Passa på att göra: plocka sista blommorna i trädgården.

Sitta på axlarna i solen.

Busa i soffan. En mycket typisk bild på Baby J.



lördag 8 oktober 2011

Never let me go

Det är England, förmodligen under ett decennium som redan passerat. Kathy H, 31 år gammal börjar sin berättelse i internatskolan Hailsham och det hon beskriver om landskap, väder och människor känns nog så välbekant, men ändå inte. Mycket snart smyger sig en känsla av olust på; någonting är klart annorlunda med Kathy, hennes vänner Ruth och Tommy och de andra eleverna på Hailsham. Lite i sänder får vi ledtrådar: Kathy är i vuxen ålder en "carer", barnen uppmuntras till olika konstprojekt som kommer och plockas upp av den mystiska Madame, en utflykt till Norfolk för att finna Ruths "possible".

Till slut står det klart vad som pågår och en isande känsla infinner sig hos mig. Där, präglad av amerikanska filmer, förväntar jag mig en vändpunkt, att ungdomarna ska försöka förändra sitt öde, en revolt av något slag. Tommy och Kathy försöker visserligen att manövrera lite inom sitt eget universum, skaffa sig ett par års frist från det som komma skall, men misslyckas. Då finner de sig i detta och låter processen ha sin gång. Samtidigt som det är frustrerande och ledsamt för mig att läsa, så väcker Ishuguro på samma gång intressanta frågor om att vi tenderar att acceptera det som vi har matats med sen vi var små, det som räknas som "normalt".

Ishiguros berättarstil bygger mycket på teasers av typen "looking back now, I can see why...", "but it wasn't until then I fully understood..". Detta gör också att jag förväntar mig lite av det där crescendot jag nämnde tidigare. Men Never let me go är inte en bok med toppar och dalar utan rakt igenom lågmäld, som till del kan ses som en melankolisk odyssé över fina minnen, men som till annan del känns djupt dystopisk. Den var inte alls vad jag hade förväntat mig i alla fall och jag tyckte mycket om den. Jag tror också att vem som helst med aversioner mot Science Fiction borde ta och läsa den och bli positivt överraskade.



torsdag 6 oktober 2011

Trots allt

Poesi har nog aldrig varit min couscous, men jag är ändå glad åt Svenska Akademins val. Och jag kom på att jag faktiskt läst dagens Nobelprisvinnare, det var den här meningen (författarnamnet ingår inte i dikten, fast det hade ju iofs varit festligt om den gjort det):

Helt sanningsenlig var jag inte heller, för jag älskar och använder mig även av raderna: "Du blir aldrig färdig, och det är som det skall"



onsdag 5 oktober 2011

On request: fler sågningar

I förra inlägget lyckades inte Stenapan plocka ihop så många poäng och av kommentarerna att döma uppskattas det tydligen av en del. Om man nu skulle tro mig på mitt ord så blir det nämligen en bok mindre att lägga till läshögen = en sådan lättnad för alla boktips-/boksamlare som kan bli lite stressade över bokhyllor och listor som svämmar över av oläst material. Äntligen något att plocka bort!

Jag ska ta och underlätta livet ännu mer för er som känner igen er i den beskrivningen. De här tre böckerna behöver ni definitivt inte läsa om ni inte är lagda åt det självplågande hållet. Hade bara någon talat om för mig hur usla de var innan jag läste dem hade jag snyftande tackat vederbörande för att jag slapp ödsla bort timmar av mitt liv. Är ni beredda? Bra. Så här är det:

Gangsters av Klas Östergren. Ett av mina absoluta hatobjekt. Jag har sällan läst någonting sämre och jag talar gärna om det för alla. Stackars Klas, egentligen kanske han inte förtjänar mitt (och resten av bokklubbens, kan jag tillägga) avsky, men då får han nog lära sig att skriva bättre böcker. Så här avslutade jag recensionen:

För det tredje så är det här en historia som inte är någonting och inte ger någonting. Den spretar i alla riktningar men når inte fram någonstans. Det finns en intrig i den men det är inte spännande, det finns en kärlekshistoria men det är inte romantiskt. I bästa fall är det här en nostalgisk Stockholmsskildring av ett bohemiskt författarliv med filmhjälte-komplex. Men det är ointressant, ofta obegripligt och skrivet med alldeles för många ord.

En japansk-amerikansk hjälte med särskilda förmågor förekommer i Ninja av Eric van Lustbader:

Personerna är så stereotypa som de någonsin kan bli: kvinnorna är hjälplösa och väna, mördaren samvetslös och genomond, hjälten rättrådig och allvetande. Inte nog med att han behärskar alla kampsportstekniker som finns, han har också utvecklat ett sjätte sinne för att förnimma fara. Överhuvudtaget allting som har med Japan att göra är inneslutet i något mystiskt dunkel och varenda japan beskrivs besitta en visdom och intuition över det vanliga. Det är så utomordentligt fånigt att man knappt ids läsa vidare

Jag har faktiskt gett Reginald Hill en chans till med Mysteriespel, men den gick bara marginellt bättre hem hos mig än Återkallad till livet som var ett riktigt fiasko:

Första kapitlet var mer än lovande. Fantastisk uppbyggnad och vackert språk. Resten: katastrof. Eller för att sammanfatta: usla och vaga personbeskrivningar, anammande av alla klyschor som finns inom deckargenren, krystad dialog, ospännande och rörig intrig, meningslöst slut. Läs den inte!



tisdag 4 oktober 2011

Stenapan

I Samlarens spår är en rulle med Denzel Washington och Angelina Jolie , där han (Lincoln Rhyme) som en liten variant på alla trötta gående kriminalare, sitter i rullstol och tänker ut smarta saker, medan Jolie (Amelia Sachs) är hans springflicka så att säga. Filmen bygger på en bok av Jeffrey Deaver som även skrivit Stenapan där samma radarpar förekommer.

Stenapan handlar det om illegal flyktingsmuggling ledd av kinesen och sociopaten "Spöket", efterlyst för människorov och mord. Rhyme och hans team har fått span på Spöket i en båt på väg mot USA:s kust, men när de ska slå till spränger Spöket båten i luften. Endast ett par flyktingfamiljer och han själv räddar sig i land. Sen börjar en klassisk katten på råttan, råttan på repet-jakt, då Spöket vill röja flyktingarna ur vägen och polisen med Rhyme/Sachs i spetsen vill få fast Spöket.

Jag var ganska sugen på att läsa Stenapan innan jag började, men kort sagt: det här var inte särskilt bra. Det råkade bli så att jag läste den på kvällarna då jag oftast var mycket trött och kanske att jag därmed inte kan bedöma boken rättvist, men historien förmådde inte engagera mig överhuvudtaget, trots att andra recensioner jag läst tycks ha motsatt uppfattning.

Deaver är åt det hårdkokta hållet och skriver med många och korta meningar, troligen för att ge sken av tempo, men tvärtom tyckte jag att det var väldigt segt. Även om jag kan läsa den här typen av deckare med god behållning ibland, så blev jag inte särskilt förtjust i den rumphuggna stilen just här. Ibland kändes den dessutom väldigt konstigt översatt.

Ska jag lyfta fram något positivt så är det att Deaver verkar ha gjort en del forskning kring kinesisk namnstandard etc som ger någon slags autenticitet åt berättelsen. Dessutom finns det en liten twist som faktiskt överraskade mig. Men i det stora hela så räcker det inte för att ge den ett lyft.



söndag 2 oktober 2011

Något att uppröras över: Den drunknade

Therese Bohmans debutroman Den drunknade fick en oerhörd genomslagskraft när den kom och nu går den in i sitt andra liv, då pocketen nyligen har givits ut. Jag har länge haft ögonen på den och föreslog den som Bokklubbsbok, vilket jag är tacksam för; det fanns mycket att uppröras över och diskutera!

Syster öppnade med orden: Det finns ingenting jag gillar med den här boken, jag stör mig på karaktärerna, jag stör mig på storyn i bemärkelsen att man vet att det här kommer inte gå väl. Jag avskyr den, men den kryper under huden på ett sätt som få böcker har gjort, jag drömde till och med om den på nätterna och jag ger den högsta betyg!

Detta är en historia om två systrar, där lillasystern Marina är slackern som inte vet vad hon vill. Hon lyckas aldrig komma till avslut med universitetsstudier och relationen med pojkvännen är svävande. Stella däremot är den ordentliga, ständigt lätt förebrående gentemot Marina över hennes oförmåga att ta tag i sin situation. Den enda revolten Stella har gjort är att lämna ett tryggt förhållande för att leva med författaren Gabriel.

Marina kommer och hälsar på dem i hans morföräldrars gamla hus en varm sommar och allt verkar vara en idyll. Skenbar ska det visa sig. Det pågår någonting under ytan mellan Stella och Gabriel som Marina börjar känna sig illa till mods över. Men hon kan inte prata med Stella om det; kontakten mellan systrarna är ytlig, de når inte varandra och dessutom börjar Marina känna en stark attraktion till Gabriel.

Jag håller med min syster, att läsa Den drunknade är en frustrerande och otäck upplevelse. Det finns en scen där Martina går omkring i trädgården och av någon anledning lyfter på bladen på en frodig, grönskande krasse. Undertill är det alldeles tjockt av svarta bladlöss och hon släpper äcklad bladen. Det känns som en bra metafor för berättelsen i stort. Det är inte mycket som sägs rent ut, men man känner av mörka underströmmar och en smygande psykologisk spänning från första sidorna. Trots att boken bara är 170 sidor lång och har ett minimalistiskt uttryck, så har Bohman lyckats fylla den med ett innehåll som påverkar, kanske rentav drabbar en, och jag kunde knappt sluta läsa.

Det här känns som en stark debut som står för sig själv, men ska jag jämföra Bohman med någon så tycker jag att Marie Hermansson ligger nära till hands. Det är det avskalade, det mystiska och inte självklart lyckliga slutet som känns som gemensamma nämnare.

En av invändningarna man kan ha, som en av bokklubbens medlemmar gav uttryck för, var att hon inte fick tillräckligt mycket information för att kunna bli så berörd. Jag kan hålla med om att det är mycket som förblir osagt och som ligger och skaver hos mig som läsare. Men samtidigt undrar jag om inte just detta är det geniala som gör att boken stannat kvar i mina tankar länge efteråt?

Många är det som har läst och recenserat Den drunknade, t.ex. Bokhora Calliope, Bokomaten och Dagens Bok.



Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016 juli 2016 augusti 2016 september 2016 oktober 2016 november 2016 december 2016 januari 2017 februari 2017 april 2017 maj 2017 juni 2017 juli 2017 augusti 2017 september 2017 oktober 2017 november 2017 december 2017 januari 2018 februari 2018 mars 2018 april 2018 maj 2018 juni 2018