Att erövra ett slott

I capture the castle (Jag erövrar slottet) av Dodie Smith räknades tidigare till de brittiska klassikerna, men det känns som den blivit alltmer bortglömd i världen? Jag hade i alla fall inte hört talas om den tills min Bryssel-bookie-in-crime gav mig denna bok. Säger jag att Dodie Smith också skrivit Pongo och de 101 dalmatinerna börjar det kanske ringa en del (Disney-)klockor hos desto fler.

Nu ska det dock handla om skildringen av den bohemiska och fattiga familjen Mortmain: pappa James, författaren som fick en one-hit-wonder men som aldrig lyckats producera någonting mer, den eteriska styvmamman Topaz och de tre barnen Rose, Cassandra (som är den som berättar) och Thomas samt alla husdjuren. Under de goda åren flyttade familjen in i ett slott med äkta vallgrav och historiens vingslag i väggarna. En romantisk miljö, men allteftersom pengarna sinat har de tvingats sälja sina tillhörigheter och lever nu på existensminimum. Hyresvärdarna, amerikanerna Simon och Neil, återvänder en dag till England och sitt eget gods som ligger granne med slottet. Cassandra och Rose ser genast potentialen till en Pride and Prejudice-liknande situation där den giftasvuxna Rose äktar någon av godsherrarna för att säkra familjens överlevnad. Men verkligheten har ju en tendens att inte alltid gå enligt planerna.

Detta är en skatt till bok! Den 17-åriga Cassandra är en charmerande och underfundig berättare och omedelbart tar jag till mig denna historia om familjelojalitet, uppväxt, kärlek och vänskap. Den innehåller mycket umbäranden, men den bestående grundkänslan är ändå en av tillförsikt.

I förordet står det att Dodie Smith skrev om boken flera gånger och det märks; språket är genomarbetat, rakt och tydligt utan att bli banalt. Det är en oemotståndlig och fascinerande värld att stiga in i, mycket filmisk också, då jag hela tiden ser bilder av slottet och familjen framför mig. Faktiskt har det gjorts en film och jag vill gärna se den, men samtidigt är jag lite rädd hur mina inre bilder inte alls ska stämma överens med personerna och miljöerna i filmen.

Sammanfattningsvis så älskade jag I capture the castle och jag skulle gärna se att den fick större spridning så att fler kan få ta del av denna läsglädje.