Osynlig

Osynlig är vad vi senast diskuterade i min bokklubb, en väldigt Austerisk roman som alla gillade utom jag...

Det är 70-tal och Adam Walker är en vanlig universitetsstudent. På en fest möter han den världsvane Rudolf Born och hans sällskap Margot. Rudolf tar honom under sina vingar och vill starta en tidning med Adam som chefredaktör. Komplikationer tillstöter: Adam blir förälskad i den franska Margot och Rudolf börjar visa skrämmande sidor av sig själv som leder till en brytning. I Paris några år senare möts Adam, Margot och Rudolf på nytt med förödande konsekvenser. Historien förblir begravd tills Adam skriver ner den och skickar till en vän..

Det här är alltså en typisk Paul Auster-roman med många nivåer, olika berättareröster och lek med sanningen. Medan jag fann det intrikat och spännande i New York-trilogin så ger det mig av någon anledning inte samma positiva känsla här. Precis i början i mötet med Rudolf Born tyckte jag den var intressant och mysteriaktig, men sen övergår boken till något helt annat och blir ganska tam. Jag hade svårt att leva mig in i historien och kände mig distanserad. En mycket medelmåttig Auster måste jag nog säga.

Övriga bokklubbsmedlemmar var mer entusiastiska, kallade den språkligt genial och tyckte det var fascinerande att kastas mellan olika skeenden. Syster tycker Auster får henne att känna sig delaktig och att han är skicklig i att ta helt banala händelser och skruva till dem på sitt speciella sätt.

Vi var ganska överens om att det känns som om Auster velat utforska vissa sexuella fantasier och tabun och där tappade han också mig, som fann det tämligen ointressant.

Slutet innebar en frustration för flera stycken av oss. Det är abrupt och vi förstår inte riktigt vad Auster vill säga med vare sig slut eller med boken i stort. Jag upplevde en stark parallell till Mörkrets Hjärta där den upphöjde Kurtz/Born har sitt eget kungarike och utforskar ondskans mörkaste vrår, men jag vet inte vad det betyder i sammanhanget.

Titeln förblev en gåta för oss alla.