From Notting Hill with love... Actually not

Nuvarande lässvacka inne på sin tredje månad, avhjälps bäst med hjälp av chick lits och deckare. Senast i raden är From Notting Hill with love...actually av Ali McNamara.

Om du nu inte kan Working Titles samlade filmproduktion är det här inte en bok för dig. Här refereras det i all oändlighet till Hugh Grant-filmer som Notting Hill, Bridget Jones, Fyra bröllop och en begravning etc.

Det är huvudpersonen, Scarlett, som är så tokig i de här filmerna, framförallt de romantiska scenerna som hon önskar att hon kunde återuppleva. Hennes pappa samt fästmannen David tycker att hon är lite väl uppe i det blå och när möjligheten uppenbarar sig att passa ett hus i Notting Hill en månad, så skickas Scarlett iväg med syftet att bevisa att det verkliga livet inte alls är som i filmen. Det går förstås inte riktigt som planerat, speciellt inte när den förskräckligt snygge grannen Sean gör entré..

Jag hade hört så mycket gott om From Notting Hill.. och i mitt nuvarande skick trodde jag mig vara mottaglig för vad som helst, men det här är banalt på en sådan nivå att jag först inte riktigt vet var jag ska göra av blicken när jag läser.

Till att börja med blir jag lite småirriterad att Scarlett utmålas som någon slags cineast för att hon har sett Bridget Jones och kan citera Julia Roberts i Pretty Woman. 'Alla' har sett Bridget Jones kan citera Julia Roberts i Pretty Woman....

Ovanpå det så är Scarlett extremt naiv och clueless. Sen minns jag förstås att hon är 23 år. Jag minns knappt själv hur det var att vara 23, men omöjligt är det ju inte att man själv var sådan då... Med den insikten så går det lite lättare, men det är fortfarande pinsamt på sina ställen. På grund av något stigande romantikfaktor går det att läsa ut den... Kanske är jag bara grumpy och har en 40-års eller annan valfri kris, men nä, jag tyckte inte det här var särskilt bra.

Byter nu av med lite deckare.