Pansarhjärta

Harry Hole, ärrad polis i dubbel bemärkelse, bränd och på dekis efter sitt senaste fall, bosatt i Hong Kong när boken börjar där hans missbruk av hästar och opium har skuldsatt honom hårt.

Kaja Solness, Rikskriminalen, får i uppdrag att söka rätt på Hole då Oslo råkar ut för, av allt att döma, en seriemördare. Hon får med honom tillbaka, men mördaren fortsätter gäcka polisen och fallet kompliceras av intern konkurrens inom polismyndigheten som motarbetar Holes framfart samt Holes egna, inre demoner, som riskerar att bryta ner honom än mer.. 

Det här är den första boken jag läser av Jo Nesbo. Det är den åttonde i ordningen om Harry Hole och det finns en del referenser bakåt, framförallt till Snömannen, men det går bra att läsa Pansarhjärta fristående. Mördaren är av sällsynt grym sort, såpass att jag efter första kapitlets grafiska framställning måste lägga ifrån mig boken en stund. Den utstuderade sadismen och antalet offer kan jag känna är överdrivet, men spännande är det ju onekligen. Det som Nesbo gör bra är att förleda läsaren och här finns några överraskande vändningar som hamnar på pluskontot. Holes karaktär är på gränsen till den fiktiva kommissarie-stereotypen, men allteftersom så infinner sig en viss komplexitet = bra. 

Pansarhjärta var en överlag god, ny bekantskap. Jag blev inte helsåld på Hole; det känns lite som man har läst det förut, men ibland gör det ju just ingenting.