På den danska (påhittade) ön Finø möter vi syskonen Peter, Tilte och Hans, barn till försvunnet prästpar. De mycket försigkomna barnen förstår att det är något oegentligt i görningen när både öns rektor, psykiater och kommunalråd är märkligt engagerade i letandet efter föräldrarna. De börjar själva söka efter ledtrådar och snart är det tillsammans med greve Rickardt Tre Lejon, den hinduiska nunnan Leonora (som också är specialiserad på hacking och telefonsex) och hunden Basker III på väg till det världsomspännande religiösa konventet i Köpenhamn för att rädda sina föräldrar undan en katastrof.En snubblande, bubblande skröna eller saga är vad Peter Hoeg har åstadkommit. Här finns det inga döda sekunder; jakt i hästkärror, förklädnader, ombordsmygning på lyxyachter, undangömmande av lik, dataintrång och gåtor. Allt inramat med livsfilosofi, sarkasm och språklig finess levererat av två mycket brådmogna barn.
Ibland skruvar Hoeg till det så att det blir farligt nära springfars, men för det mesta håller han sig på rätt sida humorgränsen. Det finns faktiskt mycket i Elefantskötarnas barn som är roligt, som följande citat:
"Så länge han beskriver Jesus och lärljungarnas väg uppför berget går det obehindrat, under den sträckan låter han som en blandning mellan en alpinguide och en scoutledare..."
"..banken är naturligtvis ansluten till Finö vaktkår, det är lugnande, i händelse av rån kan kunder och personal ta det lugnt, Räddnings-John skulle vara här efter högst tre kvart med sina neonfärgade stövlar och Greve Dracula."
Det finns också underfundiga detaljer som namnen på karaktärerna: Anaflabia Borderrud, Kaj Ofredare, Leonora Läckergom.. samt att Hoeg leker med stereotypa könsroller; här är det kvinnorna som är datahackare och uppfinnare och männen som gråter av känslosamhet.
I det stora hela gillar jag Elefantskötarnas barn som fnissig underhållning - om den intages i små mängder åt gången; i för stora tuggor blir det lite för hysteriskt.
Bokklubben i övrigt tyckte dock inte alls om boken och gav den en tvåa, men det är oklart varför eftersom vi hade så mycket annat att prata om den kvällen ;)
Tempot är inte lika högt och storyn inte lika skruvad som i hans andra böcker, men jag tyckte också att den här boken var ganska småmysig. Jag gillade persongalleriet för att inte tala om att det var ett beskrivningen av miljön fick mig att nästan omedelbart vilja boka in en sommarsemester till en soldränkt dansk sommarö;). Min favoritbok är annars fortfarande Fröken Smilla, även om Den tysta flickan kommer som en stark tvåa..
SvaraRaderaSen bokklubbskommentar då da, asså hade så svårt att greppa formatet : saga, fars, "deckare"? Persongalleriet bara förvirrade mig med alla namn som var helt overkliga. Men visst kan den gode Peter skriva, inget fel på det språkliga.
SvaraRadera