Darker than dark

Libby Day, överlevare efter Day-massakern då hennes två systrar och mamma blev brutalt mördade. Brodern Ben, anklagad för djävulsdyrkan, blir fälld för morden, delvis på grund av Libbys vittnesmål mot honom, och avtjänar 20 år senare fortfarande sitt straff. Under samma tidsperiod har Libby utvecklats till en asocial, splittrad individ med kleptomanska tendenser och gjort slut på alla pengar från skadestånd och välgörenhet.

När hon måste hitta alternativa försörjningskällor kommer hon i kontakt med the Kill Club, som fascineras av olika mord, däribland Day-massakern. Många av medlemmarna är dessutom övertygade om Bens oskuld. Libby får betalt för att följa upp gamla spår och för första gången sedan rättegången ta kontakt med sin bror. Det blir en motvillig resa tillbaka i minnen hon helst av alla inte vill komma i kontakt med - bland annat därför att hon inte säkert vet om Ben verkligen är den mördare hon pekat ut.

Dark Places av Gilian Flynn är en legend vid det här laget - åtminstone inom bokbloggsvärlden där den hyllats utan förbehåll och mörkerdrottningen Helena Dahlgren har döpt hela sin blogg efter den. En sådan bok närmar man ju sig med lika delar vördnad och förväntan.

Flynn är skicklig i att bygga upp historien genom att berätta den från två håll. Ömsom låter hon nutidens Libby komma till tals och ömsom Ben och den döda modern under veckorna innan morden. På ett sätt vill jag förstås nå fram till upplösningen (och jag kan absolut inte räkna ut hur det ligger till förrän jag får det i klartext), men detta är inte en klassiskt "snaskig" deckare utan det är nästan fysiskt plågsamt att läsa om det oundvikliga som komma skall. Dark Places är ingen missvisande titel. Den syftar kanske primärt på Libby Days självföraktande inre, men här finns också mörkret i den utblottade Day-familjen, den svåra ekonomiska situationen bland de amerikanska småjordbrukarna på 80-talet, trailer-parks fulla av misslyckande. Desperationen som fattigdom kan föranleda; så svår att ta in.

Hopplösheten hos the Days kryper under skinnet på mig, det blir personligt och smärtsamt och jag finner det stundom omöjligt att sträckläsa. Libby är heller inte den självklara hjältinna man tar emot med öppna armar: ovårdad, trumpen, lat, otrevlig, desillusionerad, även om man mot slutet ändå kan ana en förändring i en positivare riktning. Det är en bra, men nästan lite för realistiskt mörk bok för min smak.

I Sverige är det Modernista som haft det goda omdömet att signa Gillian Flynn och boken har precis kommit ut i inbundet format.

 Men det är inte bara Modernista och boblmaf som gillar Dark Places utan även Hollywood, där det precis har blivit klart att Charlize Theron ska spela Libby. Vet inte om jag är helt övertygad om det valet, då jag ser Libby framför mig som kortväxt, småknubbig, alldaglig och rödhårig, vilket knappast passar in på amazonen Theron. Vi får väl se om det kan funka.