Den arga rättsläkaren

Kay Scarpetta, skarpaste rättsläkaren på norra halvklotet med komplicerat privatliv går i spåren på styckmördare. Det senaste offret i raden avviker markant från de tidigare och vad mer är så finns det blåsor på torson av okänt slag. När Scarpetta blir uppringd av en husläkare om ett dödsfall där kroppen är täckt av hudutslag och blåsor av smittkopptyp, möter hon omedelbart upp med mycket onda aningar om att en dödlig smitta börjat härja fritt.

Det var ett tag sedan jag läste en Scarpetta-bok och denna har några år på nacken. Det är en ganska mörk, rå känsla i den här. Scarpetta är kantig, för att inte säga osympatisk, hon går och bär på mycket ilska och sorg efter en förlorad kärlek, det regnar, det är kala miljöer, obduktionsdetaljer. Men det finns små ljusglimtar som sticker fram och väger upp det dystra en smula: en hemlagad middag, blommor som planteras, relationen med systerdottern.

Boken är ingenting så speciellt egentligen, men den kom i rätt tid i mitt liv och jag gillar att läsa om Scarpetta, trots att hon inte är den trevligaste huvudperson man kan råka. Det märkligaste med Dödlig smitta är hur fokus flyttas totalt från jakten på en styckmördare i början till den på smittspridaren och hur spåret med seriemördaren aldrig plockas upp igen. Det förstår jag inte riktigt; svaret kanske kommer i kommande bok, men taget ur ett eventuellt större sammanhang så känns upplägget spretigt.

Jag vet att det är många som tycker att den här boken tillhör de svagare i Scarpetta-serien, men jag har inte så mycket att jämföra med så jag tycker den fyller sitt syfte och underhåller.