En man som heter Ove och den stora gråten

Ove är 59 år, en klassisk surgubbe som bor ensam i samma hus sedan 40 år tillbaka. Han kör Saab och har inget till övers för de som inte gör det. Han har heller inte mycket till övers för folk som t.ex. inte kan backa med släp, som äter konstig mat och framförallt så tål han inte när någon kör förbi hans hus fastän det står en STOR skylt som säger att bilkörning ej är tillåtet inom bostadsområdet.

En dag flyttar det in en iransk-svensk familj mittemot som inleder grannsämjan med att meja ner Oves brevlåda med en släpvagn och sedan komma över med hemlagad mat: kycklingspett och gult ris.. Dessutom stör de Ove precis på dagen när han bestämt sig för att dö. Inte undra på att han blir upprörd.

Så börjar historien om en arg man, en sorg, en katt och en osannolik vänskap.

Fredrik Backman är journalist, bloggare och författare. Den andra boken han fått utgiven är en "bruksanvisning" till sin son: Saker min som behöver veta om världen ("det är faktiskt inte så himla lätt som det ser ut det här med att vara förälder. -- Man ska veta att det heter ”lekhage” och inte ”octagon”. Och att när förskolepersonalen refererar till något som ”naturens eget godis”, då menar de nästan aldrig bacon." Fredrik Backman verkar älska bacon. Och ost. Och mackor, helst med bacon på. Jag har följt honom i sociala medier i flera år och hans komik går rakt in i min skrattmuskulatur. Jag vet få som är så träffsäkra.

Ändå drog jag mig lite för att börja på Ove. Jag var en smula rädd att den skulle vara flåshurtigt skröneaktig i stil med Hundraåringen (som jag förvisso inte läst, men som jag har mina fördomar om och som Ove på sina håll jämförs med..)

Men det fanns ingen anledning til oro, om någon har samma förbehåll. Ja, jag fnissar åt Oves inspektionsrundor, vresighet och hans handfallenhet inför den iranska Parvaneh som oombedd sveper in i hans liv. Men det är inte hysteriskt utan skarpsynt och kärleksfullt om Ove och en generation av män med verktygslådor och principer.

Vad jag alls inte hade förväntat mig var att Ove skulle beröra mig så. Det dröjde inte många kapitel innan tårarna rann och jag snöt mig och emellanåt hulkade av gråt. Och ibland så började jag frustande skratta genom snor och tårflöde, då Backman plötsligt mitt i det sorgliga levererar en mening som i sitt sammanhang blir vansinnigt rolig.

Han har skrivit en fantastiskt fin feelgood, Fredrik och jag har nog inte läst en bättre bok i år. Fem baconskivor!