James och jättepersikan

Under en månad ungefär så hade jag och femåringen James och Jättepersikan som högläsningsbok. (Mest för min skull tror jag i efterhand. När vi hade slagit igen kapitlet för kvällen och jag gått ut, så öppnade Unga Fröken BP boken igen och läste vidare).

Detta är historien om den föräldralöse James som bor tillsammans med de hyperelaka faster Sylt och faster Snylt. Han får aldrig träffa några andra barn, får aldrig leka och är mycket olycklig. Men en kväll inträffar det magi som gör att persikan på persikoträdet börjar växa till en gigantisk boll och James flyr i den tillsammans med ett gäng överdimensionerade insekter. Sedan börjar ett äventyr som förändrar James liv för alltid.

Jag är generellt mycket förtjust i Roald Dahl och i Quentin Blakes teckningar och James har alla förutsättningar på plats; en liten ensam pojke, en skruvad historia och äventyr. Men det är någonting med boken som gör att jag inte faller så handlöst som jag brukar. Det kan vara att detta är Roald Dahls första bok och att han inte riktigt hittat formen ännu och det känns som han inte riktigt vet var storyn är på väg. Jag tycker det blir lite långrandigt när de flyger där i luften, att insekterna mest är irriterande och att slutet blir lite rumphugget. Det får bli en svag trea i betyg.

Omdöme från Unga Fröken är svårare att få fram: "Bra. Det var bra att de rymde från faster Sylt och faster Snylt. Den var spännande. Slut."

Nu ska vi snart börja på Häxorna i stället. Undrar om inte det är Roald Dahls bästa ändå.