Så funkar det: introvert

Linus Jonkman är konsult (vi har faktiskt jobbat på samma företag han och jag) och föreläsare. Jag har de senaste åren lyssnat på ett par mycket underhållande föredrag av honom om Guldklockans död och generationsarbetsplatser. Linus Jonkman är också introvert. Dokumenterat sådan, eftersom han nu kommit ut med boken Introvert: den tysta revolutionen, som tar upp hur introverta människor funkar.

Introvert är inte samma sak som blyg, då man ofta inte vågar närma sig andra människor. Är man introvert har man bara inte lust. Det kan gå alldeles utmärkt att stå framför en folksamling och prata om något som engagerar, men mingel och intensivt sällskap kan vara påfrestande. Det är inte lätt att vara introvert i ett samhälle som uppmuntrar nätverkande och sälja-sig-själv-koncept.

Det "trendar" med introversion nu. Det har kommit böcker, det skrivs i media, det pratas om rekrytering av introverta. Jag får lite av en känsla av att "introvert" gått från en personlighetstyp som uppfattats som svårhanterad till att ge något av en kvalitetsstämpel; trygg och med substans till skillnad från den ytliga, hoppiga, implicit jobbiga, extroverta människan.

Jag tycker det är intressant och har precis klickat hem e-boken. Jag har nog alltid trott mig vara en hyfsat extrovert människa, eftersom jag inte har svårt att prata inför folk och kan föra mig i möblerade rum. Men sanningen är den att jag också är den som går hem bland de första från fester (jag har för det mesta haft trevligt men jag har bara fått "nog"), jag är inte den som blir vän med "alla", jag vill hellre sitta för mig själv på buss och tåg än att prata med medresenärerna, jag tycker det kan vara lite jobbigt med andra människor som får ständiga, spontana infall. Kanske är det så att jag faktiskt är introvert? Det tänker jag ta reda på nu.

Här finns Linus Jonkmans blogg om man vill läsa mer