När en av två vill gå

På första sidan i Kärleken passerade här en gång kommer Johanna hem från jobbet och meddelar sin äkta man Samuel att hon vill lämna honom. Hon har träffat en annan och det finns ingen återvändo, ingen möjlighet till någon förhandling. Samuel ställs inför fullbordat faktum och måste nu genomleva och genomlida en separation han inte själv valt med allt vad det innebär av känslomässig tumult och det svåra i att samtidigt upprätthålla tillräckligt av en fasad för att hantera sitt jobb och sina barn.

När Samuel inventerar upptäcker han att det inte finns många vänner kvar runtomkring honom och att han också kommer behöva göra en resa för att hitta tillbaka till bästa vännen Theodor - och sig själv. 

Samuel lever medelklassliv med fru, två barn, projektledarjobb och hanterar familjelogistik som så många av oss gör. Som jag gör. Det är väl en av orsakerna till att boken kommer mig så nära; igenkänningsfaktorn ska inte underskattas. Det andra är att Peo Bengtsson har en sådan självutlämnande, ärlig ton som gör att hela historien känns äkta. Samuels känslor packas inte in i något ståndaktigt, melankoliskt filter (tänker t.ex. här på Hugh Grant med kavajen på axeln när han tar sitt krossade hjärta och går genom årstiderna i Notting Hill). Sorgen, ilskan, längtan efter Johanna skildras precis så smärtsamt som det är när den som blir lämnad förnedrar sig, är inkonsekvent och överdramatisk. Det finns sällan någon värdighet med i verklighetens uppbrott.

Jag tycker också boken på ett bra sätt skildrar vikten av att inte tappa bort sina vänner och sig själv; även mitt i familjelivet behöver man dem och sin egen sfär. Slutet är helt i linje med boken i övrigt och undviker romantiserande. Det är märkligt, för i vanliga fall är jag en sucker för Hollywood endings, men här föredrar jag den stillsammare acceptansen, som kanske faktiskt i sig är ett lyckligt slut?

Jag tyckte mycket om Kärleken passerade. Det är en fin, modern relationsroman som är lättillgänglig trots innehållet. Om den kan lära oss något vet jag dock inte; människor verkar nu en gång vara funtade så att vi måste göra misstagen själva - och inte ens då verkar det hjälpa ibland..

PS 1: Har under hela dagen haft en lång diskussion med min fellow bokbloggsambassadörskollega (#boblamb), Marcus Stenberg om att te genomgående stavas thé i den här boken. Som kaffedrickare är det förstås ingenting jag lägger märke till, men jag förstår ju fullt och fast om man upprörs.

PS 2: Marcus ovan och jag kommer tillsammans med andra bloggare bokcirkla om Kärleken passerade under Bokmässan på lördagen 12:30 i Forma books monter. Jag undrar om han kommer dra upp thé-fadäsen då?