Gone Girl

Amy och Nick blir kära. Så är det på ett sätt. I bokens tillbakablickar får man se hur de träffas i New York-vintern, hur förälskelsen startar och de gifter sig. Helt normalt.

Amy och Nick krisar. Det är det andra som händer. Båda förlorar jobbet, flyttar hem till Nicks lilla hemstad i Missouri, där han öppnar en bar tillsammans med sin syster och Amy hatar varenda sekund. Fortfarande inget som är helt ovanligt.

Men sen: Amy försvinner. En dag försvinner hon bara. I hemmet finner Nick ett omkullvält bord, tecken på bråk. Det organiseras sökuppbåd, polisen kopplas in, Amys föräldrar kommer farande. Och hemligheter kommer i dagen. Nicks hemligheter. Och Amys.

Gode Gud vilken resa Gone Girl är. Ingenting är som det ser ut att vara: man vänder blad och bara ""what""!! Gillian Flynn är mycket skicklig i att leverera oväntade vändningar och plantera en gradvis, suggestiv oro i kroppen när man läser. Liksom med Dark Places har Flynn placerat historien mitt i ett USA som faller sönder i ekonomisk lågkonjunktur där städer dör ut och människor plötsligt lever i nyfattigdom. Det finns en desperat, no-way-out känsla i detta som matchar det destruktiva förhållandet med huvudpersoner som föder allt annat än sympati.

Det går inte bara att sammanfatta med att Gone Girl är bra och spännande. Den är absolut bådadera och jag sträckläste den. Men liksom med Dark Places så är den bra på ett ont-i-magen-sätt, som gör läsningen kluven och illavarslande hela vägen igenom till slutet. Och framförallt vid slutet!