Älskade spion, missuppfattade spion

Det är mitt under andra världskriget, en brittisk, kvinnlig agent blir tillfångatagen av Gestapo, låses in i ett rum i ett ockuperat slott i Frankrike och förhörs under tortyr. Hon går till slut med på att skriva ner sin berättelse, avslöja platser, planer, kodnamn. Och berätta om Maddie, den kvinnliga piloten som förde in henne i Frankrike, Maddie som också är hennes bästa vän. 

Jag såg så fram emot Kodnamn Verity av Elizabeth Wein. Jag är svag för böcker som utspelar sig under andra världskriget och detta en kvinnlig spionhistoria lät mycket lovande.

Första kapitlet inleds med orden "jag är en fegis". Julie/Queenie har precis efter dagar av tortyr gått med på att avslöja allt för Hauptsturmführer von Linden. Men hon är ingen fegis, det framgår allteftersom med all tydlighet. Med sina begränsade medel gör hon det motstånd hon kan - vidden av hennes mod ska man inte komma att förstå förrän mot slutet - och hon förmår skämta till och med under de mörkaste stunder. Vad hon utsätts för nämner hon liksom bara i förbifarten, ofta med svart humor, vilket gör det nästan ännu mer plågsamt att läsa:

"Jag måste skriva ner gårdagkvällens utfrågning för den var så rolig. -- Jag tog naturligtvis tillfället i akt och insköt med tjurskallig Wallace-stolthet: jag är inte engelsk, din trögfattade tysk, jag är SKOTSK. Engel gav mig plikttroget en tystande örfil."

Parallellt får man som läsare följa Maddie, som efter flygningen sitter gömd på en bondgård i Frankrike och frustrerat undrar vad som hänt hennes vän. Nutidens svåra läge vägs upp av återblickar ur vännernas förflutna om hur Maddie lärde sig flyga och hur hon och Queenie lärde känna varandra och arbetade tillsammans på flygbasen.

Väl utläst är jag dock kluven till Kodnamn Verity. Det går inte alls så fort fram som jag hade förväntat mig. Jag tycker boken är lite...rörig; har sneaking suspicion, baserad på tidigare erfarenheter, att jag blir lite trög så fort ordet agent/spion finns med i handlingen, se t.ex. Tinker, tailor för referens. Det är också någonting med sättet som den är skriven på: presensform och talspråk, som jag har svårt att ta till mig och som skapar en distans.

Samtidigt tycker jag att det totalt sett är en bra bok om mycket modiga unga kvinnor och twisten på slutet är djävulsk.

För övrigt (1) förstår jag inte alls att den klassas som en ungdomsroman; den kan lika gärna läsas av en (full)vuxen publik.

Och omslaget är för övrigt (2) helt gudomligt!

Tack till Gilla Böcker för recensions-ex.