Expotition till Nordpolen

Nej, jag vet att Expedition inte stavas Expotition, men det vet inte Nalle Puh, varifrån rubriken är hämtad. Men nu ska inte detta handla om hur Nalle Puh kom till "Nordpolen" utan om hur Salomon August Andrée inte gjorde det. 

Expeditionen, om någon mot förmodan har missat detta, är en faktabok om hur ingenjör Andrée, Knut Fraenkel och Nils Strindberg den 11 juli 1897 startade den luftballongsflygning som enligt deras beräkningar skulle ta dem till Nordpolen. De kom aldrig fram. De var försvunna i ca 30 år innan kropparna hittades på det som idag kallas Vitön. Ännu idag är dödsorsaken inte helt fastställd. 

Författaren Bea Uusma berättar om hur hon någon gång på 90-talet var på en tråkig fest, drog ut Med Örnen mot polen. Andrées polarexpedition år 1897 ur bokhyllan och började läsa. Hon lämnade aldrig tillbaka boken. Där och då började hennes besatthet, för hur ska man annars beskriva den frenetiska iver hon besitter i att finna alla fakta om expeditionen och dess medlemmar som hon någonsin kan komma över? 



Uusma åker till Andréemuséet i Gränna. Hon köper böcker om den äventyrliga luftfärden och läser varenda en. Hon gräver ner sig i arkiven, granskar varenda dokument, brev, protokoll som på något sätt är relaterade. Hon reser till Vitön flera gånger, men bara en enda gång är istäcket så pass tunt att fartyget kan komma tillräckligt nära för att släppa henne i land. Hon letar och letar efter svaret på gåtan som finns eller inte finns därute: hur dog de tre medlemmarna i Andréexpeditionen? 

Så redan innan jag öppnar boken vet jag hur expeditionen slutar: de kom aldrig fram, de klarade sig inte, men oavsett den givna utgången, så är jag - liksom många andra som läst boken - helt tagen bara efter några sidor. Det är så spännande och så dramatiskt och sorgligt, som jag aldrig hade kunnat förvänta mig av en faktabok. Det är något med Bea Uusmas outtröttliga och intensiva sökande som är så fascinerande. Det är också något berörande i den nu uppenbara naiviteten i expeditionens förberedelser (hur man t.ex. packade ner sidenkravatter, champagne och bordsdukar) och i den kärlekshistoria man får inblick i genom breven mellan den nyförlovade Nils Strindberg och hans Anna Charlier. Och så är det förstås frågan om dödsorsaken som löper som en röd tråd genom boken och bidrar till spänningen. 

Jag läser det illustrerade stor-exet (det finns ett mindre, danskt band också) och det är jag glad över då de 1800-talsgryniga svartvita fotona blandat med 2000-talets knivskarpa av de oändliga oländiga isvidderna bidrar till den motsägelsefulla känslan av hopp och undergång jag får när jag läser. Det här är en bok med många bottnar och om inre och yttre resor. Fantastisk och oväntat bra.