Here's looking at you eller Snuttefiltens lov

Efter att jag läst och blivit fullkomligt förälskad i Mhairi McFarlanes (fast jag lär mig nog aldrig stava till hennes namn...) första bok You had me at hello så var ju förväntningarna minst sagt högt ställda på nästa alster, Here's looking at you.

Hyllan hyllade, så jag fick en indikation om vart det lutade, men det är ju svårt det där med uppföljare till succéer. Det kan dock sägas redan nu: Bravissimo!

McFarlanes andra roman handlar om Anna Alessi, en italienskättad 30-plus-åring, singel med rappa svar, goda, Bridget Jones-trogna vänner, svallande hår, en köpgalen bridezilla till syster och ett intressant jobb som historieprofessor. Anna får möjlighet att jobba med en utställning på British Museum och första arbetsmötet finner hon sig stå öga mot öga med sin värsta antagonist - och tyvärr också största förälskelse - från skoltiden: James Fraser.

Han känner överhuvudtaget inte igen henne då hon för femton år sedan gick under sitt födelsenamn Aureliana, vägde åtskilliga kilon mer och var ett klassiskt mobboffer. Fraser själv medverkade till att under falska förespeglingar lura upp Anna på scen under avslutningsdagen för att sedan förödmjuka henne totalt. Hon kom aldrig över det. Nu befinner hon sig i en situation där de båda ska ha ett tätt samarbete kring utställningen och hela hennes värld, som hon så omsorgsfullt byggt upp, vänds åter upp och ner.

Det som primärt gör McFarlanes böcker så bra är språket; det är genialt komiskt och skarpt och håller sockersötsvibbarna på rätt nivå (inte helt vanligt i genrén).

Karaktärerna är därtill generellt både roliga och intelligenta, och Anna framförallt är sårbar med hög integritet; en person som det är lätt att tycka om och sympatisera med. Det gör jag också, så till den grad att jag läser ut sista fjärdedelen hemma i soffan med tårarna strömmandes, försummandes hela familjen

- Nej, inte störa nu, mamma gråter

Under några dagars tid bär jag med mig Here's looking at you i jobbväskan och till sängen och den är en sådan perfekt plats att återvända till för att stänga ute brus och jobb och sådant som är jobbigt. När boken var slut kände jag mig som jag blivit av med min snuttefilt, mitt skydd mot världen och jag inser att jag skulle behöva en dos McFarlane i veckan att återvända till. Snälla Mhairi, skriv fler böcker!

- Cataclysmic. So boring I felt as if I could bend space and time and see into the future. (Anna, om en särdeles misslyckad blind date, som ägnat första träffen åt att föra monolog)