söndag 22 juni 2014

In i (Slotts)Labyrinten

Midsommarhelgen har kommit och gått. Kallt som fan i större delen av Sverige av rapporterna att döma, men här nere i Söder hade vi nog ovanlig tur och lyckades casha in lite solsken. Emellan störskurarna vill säga. Jag har varit ensam hemma med minipondarna och det har inte gjort mig någonting att det inte stått fler sociala aktiviteter på agendan, då jag har varit helt slut efter en tuff jobbvecka och behövt sova mycket. Och mellan att de små slår sig var femte minut och kivas och får allmänna trotsutbrott så har vi haft en fin helg med mycket utelek, jordgubbar och - icke att förglömma - läsning för stora och små.

Den officiella midsommarselfien i år. Band kransar för första gången i mitt liv och sen försökte jag få med oss alla på bild, vilket de unga fröknarna tyckte var urtråkigt förstås. Men här blev det en till slut i alla fall..


Under de mindre gynnsamma väderleksförhållanden höll vi oss inomhus och den äldsta fröken BP engagerade sig i litteraturrelaterat pyssel, vilket vi naturligtvis uppmuntrar! Rätt imponerad av henne ändå då hon gjort dessa på fri hand utan förlagorna framför sig. Om det faktum att Lille Skutt blivit långt större än Bamse kan förklaras symboliskt eller med bristande sinne för proportioner låter jag vara osagt... 


Under lördagen steg jag upp, ytterst obakfull och bestämde att vi i stället för att åka till landet som alla andra, skulle åka till stan. Därför styrdes kosan mot Malmö och så besökte vi klassikerna Sagolekparken i Slottsparken (extremt uppskattat av alla under 40) och sedan Slottscaféet (extremt uppskattat av alla över 40). Tareq Taylor syntes inte till den här dagen, men Tareq eller inte så åt jag en gudagod Kummel med brynt smör och sedan en enorm russinscones på det. Nej, gick inte hungrig därifrån. Och köpte dessutom med mig smörrebröd hem. 

Odlingarna runt caféet är nästan vackra året om, men nu har de verkligen sin peak och ungarna älskar att springa omkring i de labyrintliknande gångarna och leka kurragömma. Jag tror vi hängde här i ett par timmar, vilket sedan i och för sig ledde till att jag sedan åkte till Plantagen och panikshoppade lite till min egen - i jämförelse - torftiga trädgård. 


Under de senaste par veckorna har bloggarna och instagram fyllts av bilder på höga högar med semesterläsning. Gemensamt för dem alla är förmodligen att de innehåller fler böcker än vad som egentligen är realistiskt, men det hör ju ledigheten till: att få drömma lite om obegränsad lästid. Förra sommaren så var jag minst lika naiv och radade upp en 13-14 titlar och i slutet av perioden hade jag läst 5 av dem, men å andra sidan kom det in böcker från sidan och nådde upp till "the magic tipping point". 

Under helgen har jag ägnat mig åt att plocka ihop en minst lika naiv hög där skamligt nog ett par böcker finns kvar från förra sommaren.. Vad jag kan se av näthögarna hos fellow book lovers så har vi några återkommande favoriter: Steglitsan av Donna Tartt (finns även i min), Stoner av John Williams och Nattfilm av Marisha Pessl. Min hög innehåller ju fler oldies som vanligt men ni vet ju att jag är lite efter. Dock skulle jag vilja lägga till Sigge Eklunds In i Labyrinten också innan jag är helt klar med ovan. Jag hoppas i alla fall på att det blir en fantastisk lässommar!

Bild tagen i Bjärred på Långa Bryggan, som var dagens utflyktsmål. Här ser vattnet glittrigt, fint och varmt ut, vilket är en total villfarelse. Jag höll mig på stranden med en bok förstås. Kallbadhuset längst ut på Bryggan är värt ett besök, då vi åt fantastiskt goda smörrebröd här med utsikt över Öresundsbron. Tips: Ta inte med er två stora strandpåsar ut hit samtidigt som ni har en fyraåring med trötta ben som också vill bli buren. Bryggan är 500 meter lång... 



måndag 16 juni 2014

Nordlig Naturlära

Akvarellmålaren Lars Lerin, så erkänd han nu varit som konstnär, får nog sägas ha fått sitt folkliga genombrott i samband med sitt sommarprat 2012. Där berättade han bland annat om sitt tablettmissbruk och hur han träffade kärleken Manoel ”Junior” Marques i Brasilien, tog med honom hem till Sverige och äktade honom. 

Nu är Lars Lerin aktuell igen med senaste boken Naturlära, en slags naturdagbok, som följer alla årstiderna, fint och rikt illustrerad och med Lerins egna anteckningar. 

Lars Lerin har alltså varit mycket i media på senaste tiden; i Lundströms Bokradio och i Babel där jag skrattade gott när han fick vara med i "terapipanelen" och skulle rekommendera en bok mot klimatångest. Han valde Kristina Lugns "Hej då, ha det så bra."

Senaste boken Naturlära, en bastant sak från Bonniers

En skymningsakvarell av en gård, någonstans i Sverige

Min frukost i söndags, då jag hade fått låna en gammal Vi-tidning av syster med lång artikel om Lerin och Junior. På bordet finns även en hel dags kalori- och fettintag, koncentrerat i bakverk från Gateaux. Mycket gott. 



lördag 7 juni 2014

Okay. Okay.

Det var två månader sedan jag läste ut The fault in our stars (Förr eller senare exploderar jag) av John Green, men jag har ännu inte lyckats producera en recension. Nu har filmen kommit också, så det är hög tid, men hur närmar man sig en bok som blivit så ofattbart spridd, omtyckt, omskriven och berört så många människor? 

Jag vet inte. Jag känner mig fortfarande tagen av den. Jag gjorde misstaget att ha den som tåglektyr fram och tillbaka till jobbet och fick plocka upp mina svarta Ray-Bans och leka filmstjärna när tårarna oundvikligen började trilla. Jag hade blivit varnad dessutom, så det var ju naivt av mig att läsa den i offentligheten, men slutet klarade jag i alla fall av hemma (tur det för alla..). 

Om det är någon som fortfarande svävar i okunnighet, så handlar alltså The fault in our stars om den 16-åriga Hazel, som lider av obotlig cancer, men som på grund av en ny, effektiv medicin har köpt sig lite extra tid. Hon går i en supportgrupp tillsammans med andra cancersjuka ungdomar och en dag träffar hon den bildsköne, före detta cancerpatienten Augustus Waters, som är medföljande till deras gemensamme vän Isaac. Hazel och Augustus klickar med en gång och blir kära, men det är motvilligt som Hazel erkänner det. För hur ska man hantera en förälskelse när man vet att man har en dödsdom hängande över sig? 

Det här låter ju ofattbart tragiskt - och det är det också på ett sätt. Men på ett annat sätt är det en underbart rolig, filosofisk och fin roman om ung kärlek och vänskap. Den intellektuella Hazel och sympatiske Augustus kommunicerar med ett sådant livfullt språk och svart humor som lyfter hela boken och får mig att känna mig som en synnerligen omogen 40 plussare i jämförelse. 


- Thanks for not trying to see me when I looked like hell 

 - To be fair, you still look pretty bad 

 I laughed 

 - I missed you too. I just don't want you to see... all this. It doesn't matter. You don't always get what you want 

 - Is that so, he asked. I'd always thought the world was a wish-granting factory 

Eller den här som har blivit något av ett mantra på internet:

He responded a few minutes later. 

- Okay.

I wrote back. 

- Okay.

He responded: 

- Oh, my god, stop flirting with me! 

I just said: 

- Okay. 

My phone buzzed moments later. 

- I was kidding Hazel Grace. I understand. (But we both know that okay is a very flirty word. Okay is BURSTING with sensuality.) 

I was very temped to respond Okay again.

Världen är naturligtvis inte en önskningsfabrik, men Hazel får sin stora önskan uppfylld: att åka till Amsterdam och träffa författaren till sin favoritbok An Imperial Affliction. Ingenting går ju som det ska, men ändå att de kommer iväg och äter en romantisk middag precis som vilket nyförälskat par som helst för en enda kväll, det är fint att läsa.

Det handlar också om att leva i nuet, vilket måste vara bland det svåraste som finns - bara jag går till mig själv så är jag ju en sådan som alltid har mentala eller fysiska punktlistor över alla borden i framtiden - men som är det enda Hazel och Augustus har. De vet inte hur länge deras framtid kommer finnas kvar (Det vet ju ingen av oss förvisso, men i det här fallet är det en uttalad utmätt tid) och måste göra vad de kan av de dagar de har.

Jag tänker på det och på orättvisan i hur den här sjukdomen drabbar och dödar och på att även om jag älskade boken förbehållningslöst så kommer jag inte klara av att se den på bio då jag förutspår hulkande bortom all kontroll.

Jag känner att trots att jag har väntat så länge med att skriva omdömet så kan jag inte göra boken rättvisa. Det enda jag kan säga är: läs den, ung som gammal. Okay? Okay.





tisdag 3 juni 2014

Happily ever after

Jag läste i nyutkomna tidskriften Fyrahundrafemtio att genren chick lit tydligen försvann 2009; det hade jag inte ingen aning om! (...) Gott så kanske, för Happily Ever After skulle nog hamna inom denna ganska snäva kategorisering, men den är mycket mer än så.

Bara titeln antyder ju någon slags fnittrig bröllopsdröm, men det är faktiskt precis tvärtom: Ellinor Bee tror inte på kärleken och drömmer inte om lyckliga slut. Hennes föräldrar har ett tufft äktenskap och skilsmässa bakom sig, modern är alkoholiserad, vilket är något som Ellinor inte riktigt kan erkänna ens för sig själv, och detta har satt spår i hennes förmåga att tro på något beständigt. Elles egen upptrappade alkoholkonsumtion tycker jag stökas över lite väl snabbt, men fokus läggs i stället på hennes dåliga samvete över modern och vilka konsekvenser det får, så jag kan köpa det.

Vi får följa Ellinor från det att hon som grön 22-åring landar ett jobb som assistent på ett oberoende bokförlag i London tills dess att hon i mitten av 30-årsåldern gjort en strålande karriär i bokbranschen. Men med kärleken har det inte gått lika lätt.



Happily ever after är faktiskt en liten pärla. Bara detta att den utspelar sig i förlags-/bokbranschen! Ellinor är en sådan mänsklig person som också har brister och "osnygga" känslor. (Lite ångest får jag dock av att hon vid 22 är mer mogen än jag är vid 42... ) Det som skiljer den från mycket annat är att här finns inte en utpekad Mr Right utan Elle "tillåts" älska och ha ett kärleksliv med flera män vid olika tidpunkter i livet.

En annan otypisk feature är att det inte är helt självklart vart boken är på väg, men slutet känns fint och precis som jag vill ha det. Totalt sett blev jag väldigt förtjust i Happily Ever After; mer realistisk än vad genren normalt bjuder, men ändå romantisk och jag längtade efter varje tillfälle när jag skulle få läsa den.



Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016 juli 2016 augusti 2016 september 2016 oktober 2016 november 2016 december 2016 januari 2017 februari 2017 april 2017 maj 2017 juni 2017 juli 2017 augusti 2017 september 2017 oktober 2017 november 2017 december 2017 januari 2018 februari 2018 mars 2018 april 2018 maj 2018 juni 2018