lördag 30 maj 2015

London baby!

Förra helgen var jag och unga fröken Book Pond och träffade vänner i London, en superlyckad weekend där även vädermakterna var med oss. Det konstigaste var att helgen var helt befriad från bokinköp, men pundet är inte helt fördelaktigt nu, så vi låg lågt med all shopping. Det gick bra ändå (jag hade förstås böcker med mig) och vi längtar redan tillbaka! 

Även pirater behöver en paus. Vid Princess Di's memorial playground.

'

Efter lekplats tänkte vi smyga in lite vuxenaktiviteter. Vid Kensington Palace hittade vi Wigly Walk och den helt sagolika Sunken Garden. Barnen var inte helt roade, men när de såg ekorrarna ute på gräsmattan var allt förlåtet.

Jag hade ställt in mig på afternoon tea i Orangeriet, men det var lite väl posh och när det visade sig att vi kunde få både scones, Victoria sponge cake och glass vid supertrevliga fiket vid Kensington Palace var saken klar. 

Det är något med vatten och barn. Vid Princess Diana's memorial fountain sprang våra runt, runt i flera varv. Jag älskar den här platsen och tänkte på när jag var här med unga fröken Book Pond när hon var blott 10 månader och jag fick mata henne med kall spagetti bolognese, eftersom mikrovågsugnar var en obefintlig modernitet i Britannien. 

Det här var vår frukost varje morgon. Vi åt mängder med crumpets, frukt och kaffe. Ja, jag drack alltså mänger med kaffe. 


Det här var en sådan lyckoträff, att fåret Shaun i olika skepnader var på besök i London under vår visit. De små blev helt uppspelta när de hittade någon av de 20 utplacerade och vi skulle ta kort på alla, jadå. 

Det här mina vänner är Pirate Bottom, ryslig sjörövare på The Golden Hinde, tillika fantastisk skådespelare som för en ringa penning underhöll barn och vuxna på Sir Francis Drake's stolthet. Mycket uppskattat!


Vid Themsens strand, plocka lena stenar och slipade glasbitar

Klassisker på Westminster Bridge. Vi ser glada ut här, men höll på att få panik över allt folk. Det var skönt att vi mestadels höll oss undan alla jobbiga turistattraktioner.

Uppför Parliament Hill i Hampstead Heath. Man kunde nästan tro att det var sommar. 

Ytterligare ett smultronställe till restaurang vid Kenwood House. 

Jag säger bara baren i Tower Hill Hotel, vilken utsikt! Vi kom dit en kväll då det var rent folktomt, vi fick ett fönsterbord och drack prosecco medan vi spanade på floden och segelbåtarna som skulle anlägga i St. Katharine's dock. Helt magiskt. 

Helt magiskt var också att barnen var helt tysta på grund av uppslukade av Kalle Anka. Vi klagade inte..




Något för Valborg?

Isländska Yrsa Sigurdadóttir ingår i Modernistas numera digra ensemble av deckarförfattare. Hennes Eldnatt kom ut 2012 (snabb, jag vet..) och spreds snabbt över Europa.

En flicka blir dödad av en smitande bil. Ett gruppboende för handikappade människor brinner ner till grunden och samtliga patienter omkommer. Två händelser som thrillern Eldnatt spinner sin historia kring.

Huvudpersonen är advokat Thora Gudmundsdottir, som får i uppdrag att se över domen mot den förståndshandikappade Jakob; den utpekade gärningsman bakom branden. Det dröjer inte länge förrän Thora finner oegentligheter och frågetecken i utredningen, men i vilken riktning hon än vänder sig stöter hon på människor som alla verkar ha skäl att vilja lägga branden bakom sig. Processen blir tungrodd, tills Thora förstår att de anonyma sms hon tagit emot kanske faktiskt kan ge ledtrådar i fallet. Men vem är det som skickar dem - och varför?


Eldnatt kanske snarast kan beskrivas som en thriller med övernaturliga inslag. Den utspelas på ett snötäckt Island i bankkrisens efterdyningar med massarbetslöshet och depression. Känslan jag får är att det aldrig någonsin blir riktigt ljust, att ingen enda människa är riktigt glad eller ger utlopp för några varmare känslor; t.ex. Thora när hon helt kallt konstaterar att förhållandet förmodligen skulle vara över om pojkvännen Matthew inte tar det bankjobb han erbjuds. Till och med maten de äter är basal och intetsägande. Det är mycket vankelmod och jag måste säga att det tynger ner lite, men samtidigt ger det kalla inre och yttre klimatet en stämning till berättelsen. Ibland blixtrar det dock till lite, till exempel när Thora ger prov på sin torra humor, speciellt riktat mot den hopplösa sekreteraren Bella.

Boken både börjar och slutar bra med isande spänning, men personligen tyckte jag att stora delar gick i ett långsamt tempo, präglat av nämnda misströstan. I England är Yrsa Sigurdadóttir dock stor, så där verkar Nordic Noir i dubbel bemärkelse gå hem.



fredag 15 maj 2015

New InstaPond


Fast i andra världskriget; Hotell Angelterre har börjat bra!#instapond #läserjustnu

via Instagram http://ift.tt/1A4gyMP



lördag 9 maj 2015

Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom - eller?

Jeannette Wintersons självbiografi om en helt osannolikt sjuk uppväxt som adoptivbarn i ett frikyrkligt hem heter Varför vara lycklig när du kan vara normal.

Adoptivmodern beskrivs på första sidan med följande ord:

"Hon var överdådigt depressiv: en kvinna som förvarade en revolver i städskåpet och kulorna i en Pledgeburk. En kvinna som var uppe hela natten och bakade kakor för att slippa sova i samma säng som min far." 


Jeannette växer upp i detta kärlekslösa matriarkat, där den strängt religiösa modern bestämmer, bestraffar (en natt ute på trappan eller i kolkällaren för Jeannette var inte ovanligt) och berövar sitt barn på alla böcker utom Bibeln, som det sker högläsning ur varje kväll. Ja, och Jane Eyre ansågs lämplig eftersom det fanns en präst med i handlingen. Det var först flera år senare som Winterson, när hon läste boken själv, upptäckte att hennes mor inte berättat slutet sådant det verkligen är utan låtit Jane Eyre gifta sig med nämnda präst. Titeln till boken är för övrigt något Mrs Winterson sa när Jeannette meddelade att hon tänkte flytta in till sin flickvän... Men Jeannette låter sig inte kuvas utan utforskar bibiliotekets skatter hon också, börjar läsa i smyg och förstår att det finns andra världar bortom sin hemstad.

Att vår barndom präglar oss har aldrig varit så tydlig som i den här självbiografin. Ögonblicket då Jeanette bestämmer sig för att börja memorera historier och skriva själv den dag Mrs Winterson upptäcker hennes undanstuvade pocketböcker och bränner upp dem allihop. Eller hur hon i vuxen ålder alltid håller ytterdörren öppen efter alla år av att antingen ha blivit inlåst eller utelåst. När hon efter Mrs Wintersons död till sist hittar sin biologiska mor ställs oundvikligen frågor om vilken slags person hon skulle varit om hon vuxit upp under andra förhållanden.

Jeannette Wintersson har ett säreget, många gånger vackert språk, uppenbarligen har hon också (en svart) humor. Kanske inte alltid den lättaste författaren att läsa, i alla fall inte för mig. Jag måste säga att jag älskade hennes Fyrväktaren, men emellanåt kommer filosofiska passager som går lite över huvudet på mig.

"Sagorna förvarnar oss om att det inte finns någonting som heter standardstorlek - det är en illusion från det industriella livet -- Storlek är både specifik och föremål för förändring -- Det förefaller mig som om detta med att vara rätt storlek för sin egen värld - och veta att både man själv och ens värld ingalunda är fixerade storheter - utgör en värdefull ledtråd till hur man ska leva sitt liv. " 

Detta är egentligen en alltigenom tragisk barndomsskildring, men Winterson har ett galghumoristiskt sätt att beskriva den och faktiskt en förlåtande ton. Någonstans har hon försökt förstå och förlika sig med den kvinna Mrs Winterson var; visserligen helt störd, men fast i sitt eget kroppsliga och mentala fängelse och agerande utifrån det.

Förfärande komiskt blir det till exempel när Jeanette tar med sin svarta väninna Vicky hem över skolloven och Mrs Winterson bjuder på ananas till all mat och inleder ett missionärsarbete för att omvända "den svarta vilden", som för övrigt är född i Luton utanför London och hatar ananas...

Jeannette Winterson ägnar sitt liv åt att komma tillrätta med sig själv och sina barndomstrauman, varav den här boken säkert är någon form av terapi. Men på samma sätt som hon är ett levande bevis för att man är en produkt av sitt förflutna visar hon också att det finns någonting inom varje människa, en kärna som bara är vi, som förmår att förändra vår framtid.



fredag 8 maj 2015

When in need of feelgood...

When in need of feelgood, how lucky I've got plenty! :) Ping @brysselkattis #instapond 

via Instagram http://ift.tt/1zQB3MI



Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016 juli 2016 augusti 2016 september 2016 oktober 2016 november 2016 december 2016 januari 2017 februari 2017