tisdag 29 december 2015

Den bästa dagen

Under ett år i början på 30-talet åkte Karin Boye till Berlin. Hon hade precis avslutat sitt äktenskap och var deprimerad. Berlin skulle ge henne möjlighet att komma bort, gå i psykoterapi och komma tillrätta med sig själv. Om det här året handlar Kolterjahns fackfiktiva roman Den bästa dagen är en dag av törst - en litterär fantasi, som hon själv uttryckt det.


Boken tar avstamp i den psykoterapi som Karin Boye faktiskt också genomgick i verkligheten. I Kolterjahns regi är det för att lära sig bekämpa "dödsmakterna", självföraktet, som viskar till henne att hon värdelös och inte har rätt att leva. Till grund för självhatet ligger Boyes bisexualitet, något som plågar henne svårt, och ändå förstår hon i tillbakablickar att dragningen har funnits där sedan hon var barn. Hon vill bli av med driften, men 30-talets Berlin bjuder på många tillfällen att möta likasinnade i litterära rum och dekadant nattklubbsliv och det leder till att Karin i boken inleder flera lesbiska kärlekshistorier, och får än mer kval.

Parallellt arbetar Boye med översättningsuppdrag för att försörja sig och betala psykoterapin, men det är mycket knapert och ibland tvingas hon leva på andra eller svälta. Fattigdomen hon lever i i Berlinvintern är också någonting som påverkar mig starkt. Hur hon aldrig riktigt blir varm i det kyffiga rummet, arbetar med handskar på händerna, bara har råd att äta mycket lite. Detta är långt ifrån den romantiska bilden av den lidande konstnären.

På fritiden umgås hon i intellektuella svenska kretsar i Berlin där det dricks rödvin och filosoferas, mer småskaligt, men inte helt olikt, tänker jag mig, krogarna i Paris där "lost generation" med Hemingway, Fitzgerald med flera samlades. Det är de här bitarna jag tycker bäst om, här verkar Karin Boye relativt tillfreds, om än inte lycklig, kanske också för att demonerna tillfälligt bedövas av alkohol.

Jag gillar stora delar av Kolterjahns Boye-skildring, trots att denna litterära fantasi ryker av ångest. Ibland är den så påtaglig att den tar sig fysiska uttryck i sjukdom där Boye är oförmögen att komma ur sängen. Men ibland glimtar det till och Boyes kärna kommer fram, hon trotsar samvetskvalen och går ut på nattklubb och träffar kvinnor. Dock känner jag i sista delen av boken att mönstret går lite på repeat och inte leder fram till någon slutsats, sammanfattning eller ens brygga framåt. Det är lite otillfredsställande trots att jag vet att Berlinåret inte ledde till någon reell mental förbättring för Boye i verkligheten. Det vet jag därför att det som händer när jag läser En dag av törst är att den sätter igång funderingar om vad som är sant och inte om Boye och hennes författarskap och får mig att söka vidare på nätet och bara det är en vinst i sig.

Den bästa dagen är en dag av törst är en strof från en av Karin Boyes mest kända dikter, I rörelse.

I rörelse 

Den mätta dagen, den är aldrig störst. 
Den bästa dagen är en dag av törst. 
Nog finns det mål och mening i vår färd - 
men det är vägen, som är mödan värd. 
Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast. 
På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång. 
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. 
Oändligt är vårt stora äventyr.



tisdag 22 december 2015

Bling bling

Jag packar: jullovsläsning och bling ;) #läserjustnu

#instapond via Instagram http://ift.tt/1NAYMUm

Uppdatering recension:

Det här är min tredje Bond-bok, äkta Ian Fleming stuff, som bortsett några av namnen har ganska lite med filmen att göra egentligen. I stora drag går handlingen ut på att Bond blir inkopplad på ett fall av diamantsmuggling från Sierra Leone till USA. Han utger sig för att vara en kurir, Peter Franks, och kommer då i kontakt med en länk i kedjan, den attraktiva Tiffany Case, med ett mörkt förflutet.

 I USA infiltrerar han den mottagande parten, maffiabröderna the Spangled mob, men de blir misstänksamma när han varit lite för spendersam med deras pengar på ett kasino och sätter yrkesmördarna Wint och Kidd på att eliminera den gode Bond. 

 Som sagt, bokens James Bond är något annat än filmens: en mer mänsklig och komplex individ, som blir kär på riktigt (i Tiffany Case) och som inte utför hälften så många halsbrytande stunts som sin filmnamne. I rättvisans namn kom boken också på 50-talet och vi har ju lite andra referensramar vad gäller action idag. 

Även om Bonds inre liv utforskas en smula så ligger dock fokus på handlingen med maffiaskurkar, juvelsmuggling och fusk med travbanehästar och där har jag lite svårt att hänga med. Jag kan inte förklara hur jag kan uppleva Bondintriger som så komplicerade, men bok som film, så tappar jag nästan omedelbart bort mig. Jag misstänker att jag saknar något center i hjärnan för den här typen av teknikaliteter och därmed falnar också intresset. 

Men så fort det blir en passage som byter ämne bort från brottssyndikat och strategier är jag med igen. I de tidigare böckerna har jag t.ex. funnit stort nöje i att läsa om Bonds mat- och dryckesvanor, men det är tyvärr inte fullt lika mycket av den varan här och bland annat det gör att lästempot segar sig fram. Har man inte samma handikapp som jag kan nog Diamonds are forever vara läsvärd.



måndag 21 december 2015

Fler A B Christie-mord


Bookmark Förlag fortsätter sin Agatha Christie-satsning. 2015 är det stora Agatha Christie-jubileumsåret; den 14 september är det 125 år sedan Agatha Christie föddes.Tidigare i år utkom några nyöversättningar med urtjuuuuusiga omslag, t.ex. Döden på Nilen och Begravningar är farliga. Nu ger förlaget ytterligare 11 Christie-böcker som print on demand - och samtliga finns för övrigt också som e-bok. Jag som köper med ögat - och dessutom älskar Christie - vill förstås ha allihop! Jag har inte läst alla ovan, men av dem jag känner till är nog ABC-morden min favorit.





tisdag 15 december 2015

Skogens hemligheter

Första sidorna av In the woods, första boken i serien om Dublin Murder Squad av Tana French, läste jag om kanske tre gånger innan det fastnade vad som stod. Jag vet inte varför det var en sådan barriär att ta sig över, men det var svårstartat för min del. Resten av boken slukade jag.

Det som händer där efter de inledande, tröga sidorna är att tre barn i tolvårsåldern är ute och leker i skogen i ett nybyggt område på Irland. Två av dem kommer aldrig hem igen, den tredje hittas iklädd blodiga, sönderrivna kläder, i traumatiserat tillstånd och med total minnesförlust.


20 år senare har minnet av en där dagen fortfarande inte kommit tillbaka för Rob som nu jobbar som mordutredare vid Dublinpolisen. Dock får han en ofrivillig möjlighet att färdas tillbaka i tiden när han och hans närmaste kollega, Cassie, blir kallade till en arkeologisk utgrävningsplats, där en ung flicka bragts om livet. Den ligger i samma by, vid samma skog, som Robs vänner försvann och vid den döda flickan hittas ett hårspänne, som en gång tillhörde den försvunna Jamie.

Är fallen relaterade, har de att göra med en seriemördare, hur ska Rob hantera att konfronteras med sitt förflutna - och kommer han att äntligen att minnas vad som egentligen hände?

In the woods är på samma gång lika mycket en konkret kriminalroman med klassiska element (mordutredning, obduktionsresultat, kaffe, cigg och sena nätter) som den är suggestiv (undflyende minnen, drömmar, hemligheter), vilket ger en mycket speciell och förtätat stämning. Den kryper under huden på mig på ett sätt som jag sällan erfarit och gör mig emellanåt nästan andlös. French har helt enkelt skrivit en håll-käften-vad-bra-thriller.

I Rob och Cassie har hon också skapat ett par som är långt ifrån några trötta och desilluserade deckarklichéer, inte helt olika mina Lehane-favoriter Kenzie & Gennaro. De är kollegor och vänner, dedikerade, smarta, varmhjärtade med en intern jargong som är rapp och cynisk, precis i min smak, och highlightern i kindlen används flitigt.

Jag läser fort för att få reda på vad som egentligen hände, i nutid och dåtid, och blir nästan alldeles tokig när de sista sidorna lagts till handlingen! Utan att avslöja någonting så var jag tvungen att kasta mig över andra delen i serien, The Likeness, men den är nästan helt fristående och innehåller inte många tillbakablickar. Nu är jag helt fast i den förstås och när den är slut kommer siktet vara inställt på den tredje delen, Broken Harbour.

Man kan lugnt säga att jag fått en ny favoritdeckarförfattare i Tana French.



söndag 6 december 2015

Calling Christmas. Period.


Same procedure as last year: mince pies och Calling Mrs Christmas. Påbörjade den december 2014, men sedan blev det liksom januari och februari och ja, nu har jag börjat om. Så speciell är den inte, men xmas chick lit hör julen till! Vilken är er bästa? 

#instapond via Instagram http://ift.tt/1PLO94A

Uppdatering efter utläsning: 

Cassie är trettio plus, arbetslös och bor tillsammans med Jim som är polis. De vill gifta sig och bilda familj, men så särskilt mycket ekonomi har de inte till det. Då får Cassie den lysande idé att göra business av sitt största intresse julen. Hon startar Calling Mrs Christmas och erbjuder sig att klä granar, slå in paket, ordna julfester. 


Miljonären Carter Randall nappar och vips så får Cassie i uppdrag att arrangera en "julresa" för honom och barnen till Lappland med hundslädar, ishotell och tomtebesök - och som en bonus får hon följa med själv också. I den überromantiska kontexten uppstår tycke och Cassies villrådighet vet inga gränser över vilken väg hon nu ska gå. 

 Det råder ingen tvekan om att Calling Mrs Christmas är julig i sann xmas chick lit-anda och förutom att få lite gefühl så finner jag stort nöje i att läsa om Cassies bestyr och det lyxiga Lapplandsäventyret. 

Men Calling Mrs Christmas är på det stora hela en bagatell och jag tycker tyvärr inte att Carole Matthews lyckas så bra med att ge mig romantiska vibbar mellan vare sig Cassie och Jim eller Cassie och miljonären. Dessutom, ja, ärligt talat är alla tre ganska.. tråkiga. Snälla, men tråkiga. Det är vid dessa tillfällen man saknar Mhairi McFarlanes vassa och intelligenta dialoger, som får mig att skratta högt. Jag får hoppas på att hon skriver en julbok till nästa år!



Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016 juli 2016 augusti 2016 september 2016 oktober 2016 november 2016 december 2016 januari 2017 februari 2017