Filmen jag älskade, boken jag inte fattade

I och med Daniel Alfredssons filmatisering av John le Carrés spionroman Tinker Tailor Soldier Spy, så fick förstås även boken ett uppsving med nyutgåvor i bokhandeln.

Tinker tailor utspelas under tidigt 70-tal och handlar om George Smiley, en senior brittisk agent, som plötsligt befinner sig ute i kylan tillsammans med den förre ledaren Control. Denne har fått misstankar om en mullvad inom den egna organisationen; han skickar ut en agent, Jim Prideaux, för att luska fram namnet på vederbörande men operationen misslyckas big time. Misstankarna kvarstår, även efter Controls död, och Smiley kontaktas för att i hemlighet fortsätta grävandet tillsammans med stjärnskottet Peter Guillam. Med yttersta försiktighet får de fram uppgifter som tyder på att Control inte led av paranoia. Mullvaden finns, mitt ibland dem.

Jag är inte är helt avogt inställd till den här genrén och en tidigare roman av Carré, Den trägne odlaren, tyckte jag var rasande bra. Så förväntansfullt började jag på Tinker tailor, på engelska ska sägas.

Början är lovande då vi återser Jim Prideaux på en pojkinternatskola där han bondar med skolans mobboffer. Sen när fokus skiftar till George Smiley börjar det gå lite trögare i läsningen och när le Carré övergår till att börja beskriva spionoperationer är jag helt bortkollrad. Jag och maken går vid denna tidpunkt, ca 60-70 sidor in i boken, och ser filmen. Den är fantastisk! Mycket 70-talig, skönt undertydlig på ett icke-amerikanskt sätt, nervig och spännande. Boken klarnar något efter detta, men jag upplever den fortfarande som komplicerad och det hjälper inte ens att jag till slut skiftar över till svenska. Att komma till sista sidan känns som en kamp då jag helt enkelt inte hänger med i handlingen hela tiden.

Samtidigt antyder syster, inte så subtilt heller, att vare sig hon eller en tredje medlem av bokklubben fattat så mycket av Mullvaden. Jag funderar på hur detta kan vara, då jag ser oss som tre högst normalbegåvade kvinnor. Är detta faktiskt ett exempel på en genusbok, som lättare förstås av män (generellt sett) eller är den helt enkelt invecklad? De försvårande faktorerna som jag upplever är:

• Alla dessa namn, hundratals känns det som, fast så är det förstås inte. Ibland kallas folk vid förnamn, ibland vid efternamn, ibland vid sina kodnamn. Mycket förvirrande.
• Spionintriger. Jag förstår dem aldrig. Både jag och syster har total Bond-afasi. Vi gillar filmerna mycket, men skulle någon be oss att återberätta själva intrigen i dem är vi körda.
• Nästan total avsaknad av personbeskrivningar och känslomässiga relationer. Smileys sargade relation till hustrun och Guillams erövringar nämns lite i förbifarten, men Carré lägger inte tonvikten på vare sig de yttre dragen eller det inre känslolivet. De avsnitt jag tycker bäst om och som är lättast att läsa är de med Jim Prideaux och pojken, vilka inte alls är typiska.

Jag har trots allt ändå en positiv association till Tinker Tailor, men jag tror att det beror på i huvudsak filmen och den ska man definitivt se. Boken kanske man inte behöver läsa fullt så mycket..