Rebecca revisited

Daphne du Maurier skrev på 30-talet en spänningsroman som hette Rebecca och som blev en stor succé, läst av många och filmad av Hitchcock.

Max de Winter anländer hem till godset Manderley i sällskap av sin nyblivna hustru, som snabbt inser att anden efter den första Mrs de Winter, den gåtfulla Rebecca som dött under mystiska omständigheter, vilar tung över Manderley.

Hon möter förakt från den obehagliga husföreståndaren, Mrs Danvers, och hon börjar misstänka att hennes make inte kommit över sorgen efter sin första fru. 

Det känns att boken har några år på nacken, dramarturgin är helt annorlunda mot dagens kapitel-cliffhangers; tempot är således mycket långsammare, men likväl finner jag den svår att lägga ifrån mig. Spänningen ligger i det antydda, snarare än det som sker i handling, vilket kan vara nog så effektfullt. Landskapsintensiv prosa med blommande azaleor, skummande hav, tryckande hetta och hällande regn bidrar också till att bygga upp atmosfären.

Där Rebecca slutar tar Skuggan av Rebecca vid, skriven av Susan Hill (författare till bland annat skräckklassikern The woman in black) som en fristående fortsättning. Max de Winter och hans unga fru återvänder till England efter tio år i exil. De slår ner sina bopålar igen, men det dröjer inte länge förrän Mrs de Winter upptäcker att hon ännu lever i skuggan av Rebecca; det dyker upp ett kort med hennes namnteckning, det skickas tidningsartiklar och värst av allt; en dag dyker mrs Danvers upp på deras tröskel, galnare än någonsin.

Jag tycker att Susan Hill till viss del har lyckats återskapa stämningen från Rebecca, man känner väl igen karaktärerna, deras uttryckssätt och stämningen av något underliggande ondskefullt. Problemet med Skuggan av Rebecca är att den är urtråkig! Det går hundratals sidor utan att det egentligen händer någonting. Visserligen görs det försök till uppbyggnad genom fraser i stil med "I skenet av det som hände senare, så...", men det som kommer senare kommer alltför sent och motsvarar inte på något sätt förväntningarna. Dessutom framstår Mrs de Winter än mer här än i Rebecca som en fantastisk mespropp som ständigt blir handlingsförlamad och intill döden trött...

Litterärt sett är det inte dåligt, men Susan Hill, som har visat att hon kan vara en första klassens skräckdrottning, gjorde mig rejält besviken med den här urvattnade historien.