Löpandets våndor.. glädje, menar jag

Idag har jag hyfsat motvilligt blivit övertalad att springa ett millopp i juni. Jag har tidigare sprungit 10 km två gånger: 1999 och 2009. Jag hade tänkt mig att 2019 skulle bli nästa gång..  Löpning och jag - inte bästa vänner. Jag skulle vilja tycka att det var det härligaste som finns; så enkelt, ett par skor och inga tider att passa och det skulle funka så förbaskat bra nu när jag har ett par barn och bor i förorten långt från gym och redlighet.

Men. Inte ens en gång i det preskriberade förflutna när jag var en riktigt vältränad människa så förmådde jag springa långt eller länge. Det är någon slags genetisk defekt hos mig, men jag verkar inte så mottaglig för statisk uthållighetsträning.

Så många säger att en mil är ju ingenting, det klarar alla. Well, inte jag, inte bara sådär! Senaste gången krävdes det 8 månaders uppladdning där mina första feeble attempts innebar att jag joggade sex minuter i sträck innan jag var tvungen att stanna... Ja, ni fattar ju själva nivån.

Men nu har jag sagt ja och det kanske är precis vad jag behöver för att komma ur min bekvämlighetszon. Lite peppande böcker kan kanske hjälpa till? Det finns inte så få som handlar om just löpning.

Den senaste i raden är från Martina Haag, som gick från soffpotatis till maratonlöpare och har skrivit om det i Heja Heja. Mycket glassigt omslag om inte annat!

Den kanske mest omtalade är Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning om "långdistanslöpningen, som till stor del kommit att forma hans tillvaro genom sin märkliga blandning av målsättning, medvetenhet och monotoni".

Hemma har jag också Ett år av magiskt löpande av Runner's world-redaktören Kenneth Gysing om "lyckan med löpning, om att ha löpning som livsstil".

Men maratonlopp-schmaratonlopp, var finns egentligen boken "så här klarade jag 7 km". Den hade nog varit mer för mig...