Den eviga vinterns barn

Alaska på 1920-talet. Ett barnlöst nybyggarpar i övre medelåldern startar om på nytt efter ett svårt missfall och försöker bruka den frostbitna marken i det karga och isolerade landskapet. En kall vinterkväll får de ett sällsynt lekfullt infall och bygger en snöflicka på gården. Nästa dag dyker hon upp: Faina; en skygg och vild flicka som har sällskap av en räv och som kommer och går som hon vill. Hon närmar sig försiktigt Mabel och Jack och till slut kommer hon hela vägen in i stugan och därefter blir hon som den dotter de aldrig fick - med det undantaget att hon alltid återvänder till skogen under nätterna och försvinner varje sommar.

Mabel minns den ryska sagan hon läste som barn om det gamla paret som längtade så hett efter ett barn att den snöflicka de en dag skapar får liv och blir övertygad om att detsamma har hänt henne och Jack. Hon måste till varje pris skydda Faina från värme så att inte också hon förvandlas till en liten pöl.

Bokomslaget till The Snow Child, är blått och vitt. Det är passande för det som möter mig innanför pärmarna är till större delen ett blått, isigt, evigt vinterlandskap med kall, karg jord. Det är mycket vackert, men jag fryser nästan av att läsa och tänker på människorna på 1920-talet och ännu längre tillbaka klarade sig igenom dessa långa, brutala vintrar med de kläder och pälsar som stod till buds då.

Berättelsen är vacker, melankolisk, men inte utan inslag av värme och lycka. Det är inte de stora gesternas bok, utan det är detaljer som bryter av och förgyller vardagens lunk: Mabels teckningar, mördegskakor, en ny pälsmössa, en skridskofärd på isen, en bok att läsa om och det blir inte långsamt utan jag njuter tvärtom av att läsa om det lilla. Jag älskar också greppet att väva ihop en berättelse med en saga som Eowyn Ivey har gjort här. Något liknande gjordes till exempel i Kate Mortons Den glömda trädgården som har referenser till klassikern Den hemliga trädgården.

Slutet har inte helt oväntat så sorgliga inslag att jag sitter på tåget och gråter så häftigt att jag inte kan se sidorna framför mig och sedan måste jag läsa om för att se vad det stod.. Men det är också mycket fint liksom boken i sin helhet.