A book is a dream we dream together

Rubriken på det här inlägget är något Donna Tartt sa när hon besökte Malmö tidigare i år (länk till inlägg här) För nu, min vana trogen två år efter alla andra, ska det nämligen handla om Steglitsan.

En av 2013 års stora snackisar var alltså Donna Tartts nya roman som kom ut efter tio års tystnad: The goldfinch eller Steglitsan, som den heter på svenskan (och jag förstår fortfarande inte översättningen här då Steglits rimligtvis borde bli Steglitsen i bestämd form..?) Titeln syftar på en 1600-talsmålning av en steglits (=fågel, google it kids) med en kedja runt benet, målad av Carel Fabritius.

När Donna Tartt besökte Malmö berättade hon att hon hade två kopior av målningen i sitt arbetsrum för att komma i rätt stämning när hon skrev. Målningen har en viss roll genom hela den nästan 800-sidiga boken och presenteras redan i inledningen när den 12-årige Theo Decker och hans mamma besöker det konstmuseum i New York där tavlan hänger. Precis då detonerar en sprängladdning och ett antal människor, däribland Theos mamma, avlider. I kaoset som uppstår tar Theo med sig Steglitsan ut och gömmer den sedan under hela sin uppväxt, men det är inte direkt som att en försvunnen målning värd miljontals kronor glöms bort av världen...

Jag skulle inte säga att Steglitsan är det som formar Theos öde, utan det är snarare moderns död som är den grundläggande orsaken till att han slussas/flyttar runt och lär känna de människor han gör. Men tavlan finns där i periferin. Jag tycker att den blir som en symbol för det ouppklarade i Theos liv; så länge han har tavlan kan inte saker falla på plats. De tättskrivna 800 sidorna beskriver i detalj den disharmoni han känner från det att modern dör till den mentalt obekväma vistelsen hos sin klasskamrats överklassfamilj, till flytten hem till sin frånvarande, spelande far i Vegas, umgänget med den jämnåriga, dysfunktionella-och-det-är-bara-en-tidsfråga-kriminellt-belastade ryssen Boris och den olyckliga kärleken till Pippa som han delar muséetraumat med.

Odyssén genom Theos liv är alltså knappast den mest upplyftande läsning och präglas av ensamhet, rotlöshet och drogberoende. Det är förvisso tragiskt till stora delar, men heller inte utan (svart) humor. Steglitsan påminner en aning om Vad jag älskade av Siri Hustvedt (New York, konstscenen), men inträdet och utvecklingen av Boris går i en helt annan riktning och får mig att tänka på den halvgalne kriminelle mogulen Bubba i Dennis Lehanes böcker om deckarparet Kenzie/Gennaro. Och sedan har den också något alldeles eget och Tarttskt över sig förstås.

Det är svårt att kategorisera eller bedöma Steglitsan, men känslan jag får under läsningen är att den är lite av ett mysterium, en historia som är märkligt beroendeframkallande och som får mig att vilja återvända till den och dess vindlingar hela tiden. Under de veckor jag läser blir boken en kär följeslagare och 800 sidor senare är jag fortfarande inte mätt. Det är nog ett ganska gott betyg ändå.