Bodil Malmsten - en saknad, ett mörker, ett ljus

Ytan är inte mindre värd än djupet 

Sorgen inte mer värd än glädjen 

Döden är inte seriösare än livet 

Djupet kan inte finnas utan yta, utan ytan att utgå ifrån kan det inte finnas något som kan kallas djup Den som lever är den som tänder lampan, skriver Erik Beckman 

Mörker finns det alltid så det räcker och blir över, ---, för det kan man vara fullständigt lugn 

Ur "Det är fortfarande ingen ordning på mina papper" 

#instapond via Instagram https://www.instagram.com/p/BBdXn23C0Z2/?taken-by=mrsbookpond

Jag såg Bodil Malmsten på Karlskrona stadsbibliotek första gången när jag var kanske femton. Hon läste högt ur sin diktsamling Paddan & Branden och som det svårmodiga lilla barn jag var blev jag betagen förstås. Sedan dess har jag följt henne, eller hon har kanske följt mig; framförallt i böckerna som getts ut under 2000-talet.

Det som fångar mig med Bodil Malmsten är framförallt hennes mörker, hennes svarta humor, den omisskännliga och torra, som Priset på vatten i Finistére eller För att lämna röstmeddelande tryck stjärna är så bra exempel på. Jag kunde också skratta högt åt många inlägg hon hade på sin blogg Finistère, t.ex. följetongen om Familjen Tejp. 

Och hennes ständiga nyfikenhet, viljan att lära nytt, att förstå, som leder till funderingar jag själv aldrig skulle haft (Det är fortfarande ingen ordning på mina papper är en god representant här), ibland överhuvudtaget inte förstod, men för det mesta tyckte var fascinerande. Thomas Bernhard var en av hennes husgudar, som hon ständigt återkom till och den litterära vandringen hon tar mig på bland filosofer och andra i sina böcker är berikande. 

Med åren blev Bodil Malmsten alltmer samhällskritisk, hon flydde Sverige för Frankrike. Av olika skäl flyttade hon så småningom tillbaka och då kom det en bittrare ton in i bilden, som jag hade svårare att förlika mig med, men vem vet hur hon hade det egentligen som föranledde utspelen.

Det fanns således alltid ett mörker hos Bodil, i nästan allt hon skrev. Hon var inte den glättiga typen, ibland var hon rent arg, ibland var hon dyster, ibland var hon mycket rolig, men nästan alltid uteslutande med svarta undertoner. I texten ovan så känns det som att hon bemöter sig själv, konstaterar att mörkret inte kan leva utan ljuset och har vi mörker inom oss, så har vi även ljus och att det är viktigt - viktigare - att förstå.

Bodil, jag hoppas det är ljust där du är.