Tiden och Döden

Det är 1300-tal, digerdöden sveper över Europa och många dör i dess väg. Från Sverige vandrar Sigrid söderut, till synes planlöst. Hon är utklädd till ung man som ömsom kallar sig Olof, Jon eller Amund; det underlättar att inte vara ensam kvinna på vägarna.

Hon passerar bland annat Danzig, Krakow, Prag, Dresden, Köln. Ibland sjunger hon för att få ihop pengar, en gång erbjuder hon sig att hjälpa till som dödgrävare, nästan som om hon inte bryr sig ifall hon blir smittad själv. Hon träffar läkare, gycklare, bönder och köpmän. Hon slår sig inte till ro någonstans.

Lite i sänder gläntar Elin Boardy på mysteriet med den vandrande kvinnan och under färden får vi se ett Europa såsom det kan ha tett sig för 700 år sedan i efterdyningarna av en av de värsta epidemierna världen har skådat.

Jag läste Tiden är inte än av Elin Boardy under sömnlösa nätter i slutet av 2017. Det är en lågmäld historia och det passade mig där på natten att följa Sigrids långsamma vandring till nya städer. Språket är ytterst avskalat, kapitlen korta, det är en bok om det småskaliga, men ändå rymmer den gott om inre och yttre betraktelser av samtiden och ibland nutiden. Här kan jag tycka att Boardy ibland blir lite pekpinneaktig när hon t.ex. pratar om hur vi var tolerantare mot dåtidens tiggare än de som finns omkring oss idag, men kanske det är så det är.

Mot slutet kommer Sigrids hemligheter i dagern och det är smärtsamt att tänka på samtidigt som hennes levnadsöde säkert var något hon delade med många vid tiden. För mig är Tiden en fin, eftertänksam bok. Jag tror att frågor som indirekt ställs är om vi kan fly från våra sår och om det går att börja om. Jag tror att svaren jag får är att nej, det kan man inte och ja, det går.

Tack till Wahlström & Widstrand för recensions-ex.