Småbarnsföräldrar och flitiga barnvakter vet att repetition är nyckeln till barns salighet. Samma saga ska läsas om och om och om igen.

Men än så länge kan barnet här hemma inte alla ord utantill, vilket man ska vara tacksam för då det ger visst utrymme för improvisation. Annorlunda Emma och Per av Gunilla Wolde har gått på repeat ett tag nu och ikväll piffade K upp storyn lite till att handla om Annorlunda Emma och Persbrandt. Det blev som en helt ny saga faktiskt. Pröva själva..

---

Så här i slutet på året är det många som gör sammanfattningar av sitt läsår. På de flesta bokbloggar jag följer står det saker som "I år har jag läst 120 böcker, jag har varit med i den och den läsutmaningen och skickat tre pocket & prasselpaket."

Vilket engagemang måste jag säga, men jag blir ändå lite matt. Själv kan jag notera endast 48 lästa böcker, i snitt fyra per månad vilket faktiskt är ett slags bottenrekord; så få böcker har jag inte läst på många år. Jag funderar lite på varför och kommer fram till att det främst beror på två saker.

1) jag pendlar inte, dvs mindre dedikerad lästid
2) jag slösurfar för mycket

2009 var ett mellanår känner jag, inga absoluta höjdpunkter eller bottennapp. Måste jag utse några så ligger How to talk to a widower högt och Gomorra absolut lägst.

Så hur kan läsåret 2010 tänkas se ut? Det brukar jag sällan veta innan, jag har ingen som helst koll på vilka böcker som ska ges ut under året eller andra litteraturbegivenheter, men jag har ändå några målsättningar:

• Mindre kvantitetstid framför datorn = mer lästid


• Läsa fler franska författare


• Bli lite mer bibliskt orienterad. Jag är pinsamt okunnig om innehållet.


• Läsa fler böcker som redan finns bokyllan, snarare än att skaffa nya

Det sista kommer sig av att jag som alla andra bokälskare är en liten hamster och har otroligt mycket oläst i bokhyllan (76 titlar sist jag räknade) så här finns en del att beta av.

-----

Jag skriver ovannämnda på förmiddagen idag och sparar. Därefter åker jag ner på stan, uträttar lite ärenden, tar en sväng förbi biblioteket och kommer hem med fyra nya böcker. Konsekvent har jag faktiskt aldrig lovat att vara.

---

Doug är 29 år och änkeman sedan ett år. Det var inte riktigt så han föreställde sig framtiden och han har svårt att komma ur sin självvalda ensam- och bitterhet. Men verkligheten lämnar en sällan i fred och snart har han idel påhälsningar från en ivrig förläggare, en förförisk grannfru, sin dysfunktionella familj och styvson på glid och tvingas ta itu med livet vare sig han vill eller inte.

---

Tomten kom med två böcker till familjen i år som jag tänkte prata lite extra om.

Den ena är barnboken Ingrid har plåster av Katerina Janouch med teckningar av Mervi Lindman som Sophie fick och som hon vill att vi läser om och om igen. Det underlättar kanske att hon just nu verkar gå igenom en lätt hypokondrisk fas där hon får ont lite varstans närsomhelst och då måste det blåsas och helst, helst sättas plåster på. Ingrid har närbesläktade symptom då hon plåstrar om både sig själv och alla sina nallar. Får man ont så botar plåster allt det onda, vilken tur!

På Adlibris så ser jag att en del recensioner inte är nådiga i sin kritik, att den skulle härma Max-böckerna och har ett uselt språk. Jag tycker det är helt oförtjänt. Jag gillar illustrationerna skarpt och tycker boken fångar den här "ha-ont-åldern" på pricken och dessutom älskar S boken (hon är drygt 2 år). Fast fråga mig vad jag tycker om en månad när vi läst boken ett par hundra gånger :-)

Själv fick jag boken Lyckliga familjen av Judith O'Reilly i julklapp. Det här var en okänd bekantskap för mig, men desto roligare när den verkar riktigt lovande. Jag har bara läst 50 sidor, men hittills känns det smart, bitskt och roligt om hur en inbiten storstadsbo ska försöka överleva på landet.

Det är en (delvis) självbiografisk bok om tvåbarnsmamman Judith med ett tredje på väg som "mentalt försvagad av graviditetshormoner" säger ja till sin mans förslag att lämna deras liv i London och flytta ut i en stuga på landet. När hon väl är där förstår hon inte vad hon tänkte på, speciellt inte som hennes man fortsätter att pendla in till stan och lämnar Judith ensam med tre barn, får och gudsfruktiga bybor. För att det inte ska slå runt alldeles så börjar hon blogga, ett inte alldeles uppskattat tilltag hos alla.

---

Julafton är slut. Vi har byggt snögubbar, åkt pulka, ätit mer än vi borde, öppnat klappar och sett Karl-Bertil Jonssons julafton. Hoppas ni alla haft en god jul och att det kanske låg en eller två böcker under granen. Här var det vitt på marken, men idag regnar det.. Perfekt dag att ligga inne och läsa mao!

---

Här är resultatet: 00-talets bästa svenska roman enligt Sydsvenskans jury. Inget av mina val hamnade på topp 10 (väntat), men Bodil Malmsten kom ganska högt upp i alla fall.

Borde man kanske ta och läsa Drömfakulteten då?

---

Titta noga nu. Det här är Malmö strax innan jul 2009 och det är s-n-ö på marken. Riktig snö alltså, inte sörja och vattenpölar som är det normala. Detta lär väl inte inträffa förrän om ett decennium eller så igen så jag passar på att ta en massa kort som bevismaterial. Vi var ute på gården tidigare idag och introducerade dottern för detta under av under. Snöbollskrig blev det, och hon förstod ganska snabbt det där med att krama snö. Intressant stil bara..

---

Igår var vi och såg Stripped med Eddie Izzard, tillbaka i fin gammal form. En mimikens och improvisationens mästare, en fantastisk komiker och jag skrattade så tårarna sprutade. Det är omöjligt att återge, men för de som känner till honom så var han tillbaka på sina favoritmarker jordens tillkomst och skapelseberättelsen. Bland annat så rev en helt vansinnig recap av Noa och syndafloden och en lång monolog på latin ner applåder. Vill man se mer så kommer snart Believe - The Eddie Izzard story på bio och dvd.

---

Det har väl inte undgått någon att det råder listmani i alla media för närvarande. Vi ska summera året, vi ska summera ett decennium, vi ska rangordna de bästa skivorna, de bästa filmerna och de bästa böckerna.

På Sydsvenskans kultursida kunde man idag läsa:

Decenniets bästa svenska roman?
Sydsvenskans kulturredaktion har tagit sig an uppgiften att utse 00-talets bästa svenska roman. Till vår hjälp har vi en jury på exakt 100 namnkunniga kritiker, litteraturvetare, förläggare, bibliotekarier och bokbloggare. Resultatet avslöjas nu på söndag.

Jag är en av bokbloggarna som lämnat bidrag. Och nej, jag röstade inte på Åsa Lindeborgs Mig äger ingen, defintivt inte på Alakoskis Svingalängorna och inte heller på Millenium-trilogin. Till slut efter en del vånda bestämde jag mig för:

1. Priset på vatten i Finistèreav Bodil Malmsten
2. Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren
3. I taket lyser stjärnorna av Johanna Tydell

Hade deckare varit med på listan hade Nattfåk av Johan Théroin och Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist legat bra till.

På söndag får vi veta.

---

Som utlovat kommer här helgens recension: Nymåne av Diana Abu-Jaber. Vi har bokklubb först på onsdag, så det här blir lite av en spoiler om någon i "teamet" råkar läsa detta.

Boken har funnits ute ett tag, men gått mig helt förbi tills nu, men tack och lov att jag inte behövde leva i okunskap längre. Det är en vacker och gripande kärlekshistoria om exilirakier i USA. Större delen av handlingen är förlagd till ett café där kocken Sirine skapar magi i köket med sina maträtter. Det blir lite Le Clézio möter Joanne Harris på något vis. Det kändes härligt att läsa något man inte hade några som helst förväntningar på men som ändå visade sig vara så bra. Rekommenderas!

---

Vart tog veckan vägen? Nyss var det måndag, och nu sitter vi här och slevar i oss chili och schweizernöt (inte samtidigt :-) och tittar på Idolhålet. Energin är väl inte på topp; det här mörkerkomat insvept i duggregn som Malmö begåvats med bidrar ju såklart. "Mittinatten" som Soffan säger när vi både lämnar och hämtar henne på dagis. I wish.

Men nu är det helg, relativt oplanerad, men lite luciapyssel, läsning, fika blir det. Så ska vi bära iväg vårt sopberg av återvinningsmaterial som vi hamstrat i köket den senaste månaden. Och imorrn ska jag skriva en recension också. Check it out!

---

Igår var jag på en teaterföreställning med en grupp som heter 123 Schtunk. Jag vet, det låter inte klokt och det var det inte heller.

Jag vet inte hur jag ska beskriva detta fenomen. Det är ett slags clown-/improvisatörs-/komikersällskap som har Shakespearepjäser som något av en specialitet. Igår var det Rickard III närmare bestämt, men pjäsen är bara där som något slags alibi, röd tråd är nästan att säga för mycket.

Hela tiden sker det improvisationer bort från manus, interaktion med publiken, ständiga byten av dialekter och tidsåldrar. Det var fruktansvärt roligt; jag låg dubbelvikt stora delar av tiden och det var längesedan jag skrattade så mycket. Och då ska man komma ihåg att Rickard III inte ursprungligen var tänkt som någon komedi direkt.

"Gillar ni det här, så berätta det för alla ni känner" avslutade de showen med. Så nu gör jag det. Inte för att jag känner de flesta av er, men missa inte när Schtunk kommer till en stad nära dig nästa gång!

---

---

Kanske en bok lämpligare för allahelgonalhelgen, men nu blev jag klar med den först en månad senare. Pride and Prejudice and Zombies är en av årets mest omtalade och skruvade romaner. Seth Grahame-Smith har helt enkelt tagit Jane Austens Stolthet och Fördom och slängt in en räcka zombies i handlingen, man kan inte gå säker någonstans och Elizabeth & hennes systrar har förvandlats till dödsmaskiner lika grymma med svärden som med sina sparkar. Men annars är det mesta sig likt :-)

---

Jag har läst ut Vi som hade alla rätt med undertiteln "En undergångsroman". Den är samskriven av Jenny Östergren och Kristina Thulin. Det handlar om två kvinnor och vänner; Cissi har varit firad TV-stjärna, men nu går det sämre och dessutom har hon strulat till det på alla fronter även privat. Minna är fotograf och idealist, men kärlekslivet haltar och inte mår hon bättre för att exet skaffat ny fru, nytt hus och nytt barn. Under valkampanjen blir Cissi och Minna sammanförda då de ska göra en dokumentär om en minister, samma gifta minister som Cissi haft ett hemligt förhållande med...

Boken har fått både ris och ros, den har kallats ytlig och tröttsamt lik så många andra böcker som tar upp kombinationen kvinnor i karriären/slitigt familjeliv. Jag hade inte så höga förväntningar, men jag är väldigt förtjust i Jenny Östergren så jag ville gärna att den skulle vara bra. Och jag tyckte faktiskt inte alls den var dålig. Det är en helt hyfsad underhållnings- och relationsroman och jag tycker den är rätt skarp i sin analys (även om den inte är djuplodande). Det är ett lite fjompigt, rosaskimrande slut, men behöver man någonting snabbt att ta sig igenom så är den värd sina timmar.

Klicka på titel för hela recensionen

---