lördag 31 december 2016

Priset på vatten 2016

Jag läser om Priset på vatten i Finistère, därför att den klubbades som kandidat i bokklubben. Jag borde ha läst om den ändå.

Jag avslutade den några månader efter att Bodil Malmsten avlidit och sorgen efter henne blir märkbar redan när jag kommer till första kapitlet.

"Den här kusten är min nu, mina stormar. Från första stormen var jag säker - här ska jag dö, men inte på mycket länge."

Det hugger till i hjärtat, för nu vet vi. Bodil Malmsten dog inte i Finistère. Hon var tvungen att lämna sitt hus och sin älskade trädgård långt innan dess av inte helt klarlagda anledningar, hon flyttade så småningom hem till Sverige igen och hon dog här i cancer tidigare i år. Det var det sista hon hade velat, tror jag. Hon var kritisk, ja bitter, mot vad hon menade var det nedmonterade Sverige och den sista tiden av livet hamnade hon mitt i den offentliga sjukvårdsapparaten och drabbades personligen av alla dess neddragningar.


Finistère var hennes dröm, hennes revolution, hennes fuck you all, då hon vid 54 års ålder satte sig i en bil och planlöst körde söderut tills hon hamnade i Brétagne, köpte ett hus med en tomt full av mullvadar. 'Det är så hon framställer det i alla fall. Kanske det är så med drömmar att de alla är tillfälliga dock och att det kommer nya där de gamla försvinner.

Finistère varade alla fall tillräckligt länge för att Bodil Malmsten skulle skriva en bok om sin första tid här och nu när jag läser om den efter 13 år förmår jag uppskatta boken på ett helt nytt sätt. Jag har till exempel fått in perspektivet trädgårdsarbete i mitt liv sedan vi köpte hus 2012 och kan ha någon slags relation till Malmstens vedermödor. Jag ser komiken i hennes "orimliga" engelska trädgårdsbok som predikar att:

"innan man får så mycket som nudda vid tanken på att sätta ett enda frö måste man vara klar öve solstålarnas exakta vinklar vid olika tider på dygnet och hur skuggorna från träd och hus faller morgon, iddag och kväll. Man måste rita upp sitt solschema, enligt vilket trädgården sedan ska anläggas."

Malmsten var ingen solschemauppritare. Inte jag heller. Jag ägnar mig snarare åt vad man kan kalla "random gardening" där jag på måfå trycker ner frön och lökar för att se om och när någonting kommer upp. I förbigående sagt är det lite märkligt att jag som varit projektledare i så många år både på jobbet och hemma inte förmår att planera mina rabatter. Kanske det är min revolution, när jag tänker efter? Hursomhelst, Priset på vatten handlar mycket om det som hon definierar som sitt paradis; anläggandet av en trädgårdsgång, hur hon ömsint sår luktärter och kaskader av vita blommor och bevarar ekollonskotten som gror vid de döende askarna.

Det handlar också om de språkliga och kulturella förbistringarna, som Malmsten bjuder på, helt oefterhärmligt och vansinnigt roligt:

"Det är omöjligt för utlänningar att få mobilabonnemang i Finistère. Man måste bevisa vem man är på så många sätt att det är omöjligt. Så mycket bevis på att en människa finns, finns inte. Att köpa ett hus är en bagatell jämfört med att försöka få ett abonnemang för mobiltelefon."

Eller den här klassikern:

"Otaliga är de gånger jag kallar den gode, efter vad jag förstår, djupt religiöse Monsieur H för herr Homofil. Varje gång det händer ser jag hans springpojke blekna --- och jag hör för mitt inre öra hans ordlösa bön: God gud gör så att hon inte kallar chefen för Herr Homofil igen. Bönen blir inte besvarad."

Att läsa om Bodil är ett kärt återseende och samtidigt en ny upptäcksfärd. Det finns så många lager i hennes böcker att ta till sig. Det är inte alltid att jag håller med henne, men hon ger mig alltid nya perspektiv och skratt och det är sorgligt att hon inte finns här för att skriva mer. Men Priset på vatten i Finistère består.

--------------------------

Recension från 2003-08-03 

Bodil Malmsten ledsnade på Sverige, tog sitt pick och pack och hamnade vid Jordens Ände – Finistère. Om hennes första år i denna del av Frankrike, om anläggandet av en trädgård, om språkförbistringar och främlingsfientlighet handlar boken. Hennes poetiska arv vilar lite över texten, men det blir till vacker prosa som trots sin tyngdpunkt på trädgårdsgångar och rabatter är underbar, rolig och tankeväckande.



onsdag 28 december 2016

My Brilliant Friend


Så, My Brilliant Friend. I julläshög för att hinna i tid till nästa bokklubb. Och alla dessa hyllningar. Borde ju vara nog med skäl för att plocka upp. Men det går trögt alltså. Efter 100 sidor har jag två flickor, riktiga kick-ass överlevare, i ett italienskt 50-tal, som är fyllt av våld och fattigdom. Och det borde väl engagera. Men jag kommer inte in i den av någon anledning. Funderar på om det har att göra med de oändligt antal namnen, som gör att det påminner om en släktskröna, en variant av 100 år av ensamhet (som jag verkligen avskydde). Den som läser ut får se... #instapond

via Instagram http://ift.tt/2iEgkrW



måndag 12 december 2016

Stängd Kista

Trots blandad kritik efter Monogrammorden fick Sophie Hannah fortsatt förtroende att hålla Agatha Christies återuppståndne mästerdetektiv Hercule Poirot vid liv, haha, och under hösten har Stängd Kista getts ut på svenska av Bookmark.


I Stängd Kista har Poirot och hans vapendragare Catchpool blivit inbjudna till ett gods på Irland där det bor en berömd barnbokförfattarinna. Vid middagen tillkännager författarinnan det kontroversiella beslutet att hon skrivit om sitt testamente och inte kommer att lämna någonting till sina barn utan till sin närmaste sekreterare, Joseph. Saken är emellertid den att Joseph är dödssjuk i en njursjukdom och bara har några veckor kvar att leva.

Tumult utbryter där varken de förorättade barnen eller den chockade Joseph förstår Athies beslut och det väcker ont blod. Innan kvällen är över så är den nya arvtagaren död, kallblodigt mördad. Lyckligtvis är Poirot och Catchpool på plats för att börja utreda det intrikata fallet.

Jag måste säga att det känns som om Hannah har tagit till sig en del av de kritiska omdömen som fälldes om Monogrammorden. Tex att den var lite spretig med flera "omtag" i slutet och att Poirot var ocharmig och nästintill otrevlig mot Catchpool. Stängd kista är mycket tätare, utspelar sig på en och samma plats, relationen mellan Catchpool och Poirot är mer gemytlig, där Catchpool tillåts få en eller två poänger och framförallt behöver Poirot bara hålla ett enda klassiskt anförande i slutet om vem mördaren är.

Titeln är en del av mordgåtan och lite långsökt, kan jag tycka, och trots att mordet klaras upp (knappast en spoiler..) får läsaren ändå leva med att ett mysterium förblir ouppklarat, men Stängd Kista är ändå mer i Christies anda, en "mysmordsdeckare" som jag absolut läste med nöje.

Tack till Bookmark för rec.ex!



Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016 juli 2016 augusti 2016 september 2016 oktober 2016 november 2016 december 2016 januari 2017 februari 2017 april 2017