tisdag 27 september 2016

New InstaPond


En av de saker jag blev mest ledsen över att ha missat genom att inte åka till bokmässan i år var minglet med Lisa Jewell och Mhari McFarlane. I stället plockar jag upp en annan bok i genren (som @flickanobockerna så vänligt skänkt :) Marian Keyes, håller hon än? #instapond via Instagram 

http://ift.tt/2d2iYGX



söndag 18 september 2016

"Britidyll" revisited


I somras läste jag om Snäcksamlarna för första gången sedan 1990. Enormt populär då, men numera känns det som den reducerats till kategorin "britidyll" där det dricks te och påtas i trädgården och som primärt läses av medelålders tanter, alltså såna som mig då..

Men trädgårdsarbete och tebrickande är ändå detaljer i en berättelse som snarare handlar om krigets (WWII) vedermödor och förluster, ett dött äktenskap, otrohet, ansträngda familjerelationer och kanske framförallt om rätten och modet att gå sin egen väg, fastän omgivningen vill annorlunda. Jag blev rätt gripen av den, jag kanske inte gick upp lika mycket i den som för 25 år sedan, men den var fin, sorglig och slutet var inte uppenbart. Dessutom har boken fortfarande ett av de snyggaste omslagen någonsin. 

#instapond via Instagram http://ift.tt/2czDACJ



söndag 11 september 2016

Monogrammorden

I samband med 125-års jubileet av Agatha Christies födelsedag fick Sophie Hannah i uppdrag att skriva en ny Hercule Poirot-roman (faktiskt sanktionerat av Christies släktingar). Det är inget lätt ok att axla. Och Monogrammorden fick inte heller något riktigt varmt mottagande när den kom ut, fast det var betydligt ljummare i Sverige än i England, vad jag kan bedöma. Recensionerna pratade bland annat om att Hercule Poirot blivit en kariaktyr av sig själv och var alldeles för detaljerad.

Men ändå. Jag har läst mycket Christie genom åren och det var klart att jag var nyfiken och ville bilda mig en egen uppfattning om det nya alstret, visserligen ett par år efter att boken kom ut...


Den börjar förstås med ett mord. Eller tre. På Bloxham hotell i London hittas tre mördade personer där en manschettknapp med monogrammet P I J lagts i vardera mun på offren. Sophie Hannah introducerar nytillskottet Kommissarie Catchpool, som är den som håller i utredningen, och det dröjer inte länge förrän Poirot blir inblandad och finner ledtrådar tillbaka till en tragisk händelse i det förflutna i byn där de alla bodde.

Till att börja med har jag inga problem med att Hannah tagit över Poirot; det höjdes en del röster åt hållet "helgerån" i samband med publiceringen. Christie sägs ha avskytt den lille belgaren till slut och jag kan ana att hon kanske inte skulle varit helt nöjd med att fortsätta låta honom härja i våra dagar. Jag är ändå tacksam för att så har skett. Hannah är uppenbarligen mycket inläst på Christie och renoverar varsamt, om jag får låna inredningstidningars favoritfras.

Hon uppfinner Catchpool för att ge en ny röst åt berättelsen i stället för att använda Poirots vapendragare Hastings, som så ofta förekom i Christies böcker, och det är ett smart drag, tycker jag och här finns en svart, lågmäld humor, som känns ny.

I övrigt är det sig ganska likt. Det är en klassisk pusseldeckare, Poirots egenheter är intakta: det sjukliga (ja, jag använder den termen) ordningssinnet, att han stundtals pratar om sig själv i tredje person, slänger in franska fraser i dialogen och så den knivskarpa hjärnan förstås. Den stackars Catchpool hänger inte med, och här har jag en en liten invändning mot dynamiken mellan de två; för där Hastings var en vän och en förtrogen, är Poriot betydligt mer nedlåtande mot Catchpool, som framstår som något av en imbecill för att framhäva Poirots briljans och det känns onödigt. Slutet består också av flera Poirot-sammankomster där sanningen ska avslöjas, till skillnad mot Christies böcker där det bara var en. Och en räcker. De många varven i Monogrammorden förlänger boken på ett lite rörigt sätt och jag hade önskat att Hannah hade slutat i tid.

Dock är detta en värdig "uppföljare" om det ordet kan användas, och jag ser fram emot att läsa Stängd Kista, som precis kommit ut i dagarna.

Jag vill också hylla omslagen och formgivningen, både till Hannahs böcker och nyutgivningen av Christies böcker, som Bookmarks förlag gjort. De är helt fantastiskt fina och ger en känsla av 20-tal och flärd och jag skulle köpa böckerna bara av den anledningen!



Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016 juli 2016 augusti 2016 september 2016 oktober 2016 november 2016 december 2016 januari 2017 februari 2017 april 2017 maj 2017 juni 2017 juli 2017 augusti 2017 september 2017