Mors dag i kalendern och på bloggarna igår. Det är ingenting vi brukar fira i familjen faktiskt, men när jag kom ut i köket på morgonen blev jag positivt överraskad då det låg fina teckningar från unga fröken Book Pond och en liten ask på köksbordet, som visade sig innehålla ett vackert halsband! Det är ju inte kloookt vad ungarna kan nuförtiden (säkert har de internethandlat också, fast med vems Visa-kort undrar man ju lite förstås. Inget SMS-lån hoppas jag iaf..)

Något modersrelaterat läser jag inte nu, men det finns ju en hög om man vill utforska den aspekten. Här är några stycken:

Den pyskopatiska modern: Vindsträdgården av Virginia Andrews. Det här minns inte 90-talisterna, men Vindsträdgården var för 80-talet vad Twilight är för YA-genrén idag. Det var uppslukande, snaskigt, fullt av tabun och ansågs allmänt som riktigt dålig litteratur. Det handlar om fyra syskon som hålls inlåsta på en vind av sin giriga och galna mor. Lite kuriosa är att Mats Strandberg (Cirkeln, ni vet..) läst om och skrivit en recension över hur erbarmligt dålig den är :)

Den maktlösa modern: Unless av Carol Shields. Frusterade kanske vi alla är mer eller mindre, beroende på vilken tid på dygnet du frågar (när barnen sover, brukar det lägga sig lite..) Unless handlar om Rita vars dotter har gått in i någon slags transliknande tillstånd där hon inte är nåbar. Hon har flytt hemmet och sitter och tigger pengar på gatorna alltunder det att Rita försöker hitta nyckeln till att få kontakt med sitt barn igen.

Den otillräckliga modern: Kan inte komma på ett bättre exempel än Doris Lessings svårt jobbiga bok Det femte barnet, om hur en familj får ett barn som är krävande och svårt att älska


Den kämpande modern: Också något av en naturlag, men ibland tar det sig mer dramatiska uttryck som i Inte utan min dotter av Betty Mahmoody, den (sanna) berättelsen om hur hon tillsammans med sin dotter flydde från Iran, sin man och den upplevda fångenskapen. Hur stor och ifrågasatt som helst på 90-talet.

Den roliga och (förvirrade) modern: Valfri krönikesamling av Martina Haag, t.ex. Hemma hos Martina

Kommer inte på några bra exempel på Bullmamman, annat än i barnlitteraturen. Kanske lite för ospännande och mjölig för att pitcha som huvudrollsinnehavare, non?

---

Jobbar för mycket, sover för lite, läser lätt. Deckarna har gått varma här hemma och när Hyllan hade chick lit-lördag var jag inte sen att anamma topplistan och lägga beställning på ett par av dem. Och så en deckare förstås. Och Moderspassionen i rättvisans namn som är ingetdera, mest för att den är vår nästa bokklubbsbok.

---

På flyget till New York behöver jag något att läsa och Oskuldens tid gjorde mig bara rastlös med sitt långsamma tempo. Som tur var hade jag också packat ner Flickan under jorden av Elly Griffiths.

I stort sett hela bokbloggmaffian har hyllat Elly Griffiths och hennes arkeolog Ruth Galloway, den yrkesmäsigt briljanta, ensamstående, viktnojande, med hög integritet. Just att Ruth är missnöjd med sina kilon har retat upp en del recensenter, men jag vet inte om jag orkar bli så upprörd över det. Att kvinnor (och män) funderar på hur mycket eller lite de väger ligger väl ändå ganska nära verkligheten kan jag känna.

Boken börjar med att en död flicka upptäcks på de förrädiska saltängarna, från järnåldern ska det visa sig när Ruth blir inkallad för att undersöka fyndet, och inte den försvunna flicka som kriminalkommissarie Harry Nelson letat efter i ett tiotal år. Sedan försvinner ytterligare en flicka från trakten; Harry och Ruth kommer varandra nära under utredningen, men Ruth börjar få hotfulla meddelanden och inser att kanske även hon svävar i fara.

Jag tillhör dem som också faller pladask för den mänskliga Ruth Galloway och de mystiska, mytomspunna, diminsvepta saltängarna kring King's Lynn i Norfolk. Galloway är skicklig i att bygga upp stämningar och smygande spänning, det är läskigt på ett icke-blodigt sätt. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till The woman in black; även om inte detta är en spökhistoria så är miljöerna snarlika och man känner iskylan så sakteliga komma krypande. Mycket spännande, mycket bra. Jag vill läsa mer!

---

Det är New York, strax innan sekelskiftet (1900-tal) i kretsarna för den rika societeten. Newland Archer, advokat, ska äkta sin trolovade May, den perfekta blivande hustrun. Då dyker hennes kusin upp, grevinnan Ellen Olanska, som flytt sitt olyckliga äktenskap och nu vill skilja sig (skandal!). Newland Archer känner sig våldsamt dragen till Ellen och riskerar att ställa äktenskap, karriär och ställning på ända för att följa henne.

Oskuldens tid handlar om en värld av konventioner, outtalade och uttalade. Gränsen mellan att vara accepterad och ute i kylan är hårfin och Wharton beskriver med en distanserad och ironiserande ton dessa mängder av absurda sociala koder att förundras och förargas över. I allt detta utmanar Ellen Olanska med sin okonventionella stil och Archer med sitt tilltagande ifrågasättande av sin livsstil, men förvänta er inte himlastormande dramatik utan allting sker lågmält och är ofta antytt snarare än explicit.

När jag läste Oskuldens tid befann jag mig i en situation där jag tyvärr inte riktigt hade tålamod med det här långsamma tempot och därmed sveptes jag heller inte riktigt med i den olyckliga kärlekshistoria som boken kretsar kring. Det var dock roligt att läsa ett kostymdrama som inte utspelar sig i England för en gångs skull. Eftersom jag läste ut boken under vår New York-vistelse så fick jag också en referens till hur livet på Upper East Side kunde ha tett sig.

Naturligtvis finns det en film också! Michelle Pfeiffer och Daniel Day-Lewis spelar huvudrollerna. Minns ni?

---

Daphne du Maurier skrev på 30-talet en spänningsroman som hette Rebecca och som blev en stor succé, läst av många och filmad av Hitchcock.

Max de Winter anländer hem till godset Manderley i sällskap av sin nyblivna hustru, som snabbt inser att anden efter den första Mrs de Winter, den gåtfulla Rebecca som dött under mystiska omständigheter, vilar tung över Manderley.

Hon möter förakt från den obehagliga husföreståndaren, Mrs Danvers, och hon börjar misstänka att hennes make inte kommit över sorgen efter sin första fru. 

Det känns att boken har några år på nacken, dramarturgin är helt annorlunda mot dagens kapitel-cliffhangers; tempot är således mycket långsammare, men likväl finner jag den svår att lägga ifrån mig. Spänningen ligger i det antydda, snarare än det som sker i handling, vilket kan vara nog så effektfullt. Landskapsintensiv prosa med blommande azaleor, skummande hav, tryckande hetta och hällande regn bidrar också till att bygga upp atmosfären.

Där Rebecca slutar tar Skuggan av Rebecca vid, skriven av Susan Hill (författare till bland annat skräckklassikern The woman in black) som en fristående fortsättning. Max de Winter och hans unga fru återvänder till England efter tio år i exil. De slår ner sina bopålar igen, men det dröjer inte länge förrän Mrs de Winter upptäcker att hon ännu lever i skuggan av Rebecca; det dyker upp ett kort med hennes namnteckning, det skickas tidningsartiklar och värst av allt; en dag dyker mrs Danvers upp på deras tröskel, galnare än någonsin.

Jag tycker att Susan Hill till viss del har lyckats återskapa stämningen från Rebecca, man känner väl igen karaktärerna, deras uttryckssätt och stämningen av något underliggande ondskefullt. Problemet med Skuggan av Rebecca är att den är urtråkig! Det går hundratals sidor utan att det egentligen händer någonting. Visserligen görs det försök till uppbyggnad genom fraser i stil med "I skenet av det som hände senare, så...", men det som kommer senare kommer alltför sent och motsvarar inte på något sätt förväntningarna. Dessutom framstår Mrs de Winter än mer här än i Rebecca som en fantastisk mespropp som ständigt blir handlingsförlamad och intill döden trött...

Litterärt sett är det inte dåligt, men Susan Hill, som har visat att hon kan vara en första klassens skräckdrottning, gjorde mig rejält besviken med den här urvattnade historien.

---

Några sista bilder så ifrån den stora staden over there, där det till slut inte blev så mycket bokhandlande, men jag är nöjd ändå. Och ja, en scanning av topplistorna visar att Stieg Larsson fortfarande säljer..

Public Library i foajén. Otroligt fin och imponerande byggnad (plus att de hade gratis wi-fi = pluspoäng ;)

---