måndag 29 februari 2016

Maybe it's me, but...

Varför har jag väntat så länge med att recensera It's not me, it's you när jag älskar Mhairi McFarlane (fastän jag inte kan uttala hennes namn)!? Jag skrattgrät (mest skrattade) mig ju igenom You had me at hello och Here's looking at you och gav dem soklara toppbetyg, så när It's not me kom min väg kastade jag mig över den och läste ut på några dagar. Ändå har det dröjt över ett halvår innan jag kommit mig för att skriva om den. Sanningen är väl den att det inte blev så mycket skrattgråt eller kärlek med It's not me - i alla fall inte i samma magnitud som med de andra två.

Kanske dock orättvist att inte låta boken stå för sig själv dock, så här kommer min fristående recension...

Det börjar med att Delia friar till Paul efter tio år och han säger ja, men senare på puben råkar han skicka ett sms till Delia som var avsett för hans älskarinna och därmed blir det uppenbarligen inget bröllop. I stället flyttar Delia hem till sina föräldrar och därefter till kompisen Emma i London för att starta om på nytt. På vägen hamnar hon i trubbel på sitt jobb, blir ovän med - och vad värre är - i beroendeställning till en dryg journalist och manipulerad av chefen på sitt nya arbete. Delias liv går inte spikrakt uppåt direkt. Men å andra sidan blir hon nätvän med en nörd som har Naan (som i det indiska brödet) som alias, återfinner sina serieteckningsrötter och tar itu med den manipulerande chefen på ett briljant sätt.


Till att börja med ett plus för omslaget som är färgsprakande och glatt och påminner mig om de där surfrissiga, blårosa godisflaskorna, ni vet (Se instagrambilden!). Och innehållet är absolut inte dåligt det heller; McFarlane håller hög klass och levererar som alltid underhållning Det är allmänt känt vid det här laget att hon är en ordkonstnär av rang. Hennes snitsiga dialoger är magnifika och roliga och inget undantag här heller. De många sms-konversationerna har jag stort nöje av; det är ett format som kan funka riktigt bra i böcker, det tyckte jag redan när Helen Fieldning använde det i senaste Bridgetromanen. Också de infällda teckningarna om The Fox är en kul detalj.

Men det är någonting här som inte riktigt klickar hundraprocentigt.

Maybe it's me, but... Jag tror det är meningen att man ska få intrycket av att Delia är en färgstark kvinna i sitt röda hår, sina 50-talsklänningar och serietidningsalteregot The Fox, men ju längre jag läser desto mer konturlös framstår hon för mig; jag får inget grepp om vem hon är eller riktigt vad hon vill. Jag känner heller inte med henne som jag gjorde med Anna i Here's looking at you (oops, jämförelse igen, men oundvikligt kanske). Om Delias personlighet är undflyende, så är det inget mot pojkvännen Pauls. Han känns totalt beige och intetsägande och det är en gåta för mig boken igenom varför Delia är ihop med honom. Helt nöjd är jag inte heller med behandlingen av den sociala fobikern och nätgurun Naan (han heter egentligen Joe), vars onlinevänskap med Delia uppenbart har undertonerna av någonting mer. Killen är kär i henne, men historien tillåts inte utvecklas utan stannar bara vid att han är en god vän och glad för det. Tror jag inte. Hade han inte kunnat få någonting i alla fall för sättet han använder sina skills i senare hälften av boken (på vilket sätt ska inte avslöjas här)??

Maybe it's me, but.., ingen klockren fullträff den här gången. I vilket fall som helst hindrar det mig inte från att längta efter nästa McFarlane-bok!



söndag 14 februari 2016

Hundar och hundra omistliga ting


Hjärtedagen till ära; påbörjar Lucy Dillons Hundra omistliga ting, tillika nästa bokklubbsbok (gillar variationen efter diverse socialrealism/feelbad-litteratur i gruppen på senaste tiden som, surprise, inte riktigt varit mina favoriter 😁) 

#instapond via Instagram http://ift.tt/1mA9vVD



lördag 6 februari 2016

Bodil Malmsten - en saknad, ett mörker, ett ljus


Ytan är inte mindre värd än djupet 
Sorgen inte mer värd än glädjen 
Döden är inte seriösare än livet 
Djupet kan inte finnas utan yta, utan ytan att utgå ifrån kan det inte finnas något som kan kallas djup Den som lever är den som tänder lampan, skriver Erik Beckman 
Mörker finns det alltid så det räcker och blir över, ---, för det kan man vara fullständigt lugn 

Ur "Det är fortfarande ingen ordning på mina papper" 

#instapond via Instagram https://www.instagram.com/p/BBdXn23C0Z2/?taken-by=mrsbookpond

Jag såg Bodil Malmsten på Karlskrona stadsbibliotek första gången när jag var kanske femton. Hon läste högt ur sin diktsamling Paddan & Branden och som det svårmodiga lilla barn jag var blev jag betagen förstås. Sedan dess har jag följt henne, eller hon har kanske följt mig; framförallt i böckerna som getts ut under 2000-talet.

Det som fångar mig med Bodil Malmsten är framförallt hennes mörker, hennes svarta humor, den omisskännliga och torra, som Priset på vatten i Finistére eller För att lämna röstmeddelande tryck stjärna är så bra exempel på. Jag kunde också skratta högt åt många inlägg hon hade på sin blogg Finistère, t.ex. följetongen om Familjen Tejp. 

Och hennes ständiga nyfikenhet, viljan att lära nytt, att förstå, som leder till funderingar jag själv aldrig skulle haft (Det är fortfarande ingen ordning på mina papper är en god representant här), ibland överhuvudtaget inte förstod, men för det mesta tyckte var fascinerande. Thomas Bernhard var en av hennes husgudar, som hon ständigt återkom till och den litterära vandringen hon tar mig på bland filosofer och andra i sina böcker är berikande. 

Med åren blev Bodil Malmsten alltmer samhällskritisk, hon flydde Sverige för Frankrike. Av olika skäl flyttade hon så småningom tillbaka och då kom det en bittrare ton in i bilden, som jag hade svårare att förlika mig med, men vem vet hur hon hade det egentligen som föranledde utspelen.

Det fanns således alltid ett mörker hos Bodil, i nästan allt hon skrev. Hon var inte den glättiga typen, ibland var hon rent arg, ibland var hon dyster, ibland var hon mycket rolig, men nästan alltid uteslutande med svarta undertoner. I texten ovan så känns det som att hon bemöter sig själv, konstaterar att mörkret inte kan leva utan ljuset och har vi mörker inom oss, så har vi även ljus och att det är viktigt - viktigare - att förstå.

Bodil, jag hoppas det är ljust där du är. 




tisdag 2 februari 2016

New InstaPond

Läser om Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver. Om acceptansen, inte som i att godta allt svårt och dåligt utan att acceptera var man är och vem man är för att hantera förändring därifrån. Fin bok, men jag borde läsa om den varje dag egentligen, för när jag slagit igen pärmarna glömmer jag lika snabbt att tänka på hur det var jag skulle tänka nu igen ;) 

#instapond via Instagram http://ift.tt/20DcQCw



Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016 juli 2016 augusti 2016 september 2016 oktober 2016 november 2016 december 2016 januari 2017 februari 2017 april 2017 maj 2017 juni 2017 juli 2017 augusti 2017 september 2017 oktober 2017 november 2017