söndag 28 december 2014

Ett slut - eller en början

Mitt bokår 2014 har inte varit storartat direkt. Jag har läst långt färre böcker och bloggat mindre än vanligt. Inte heller har jag läst andras bloggar i den utsträckning jag gjorde förut eller hängt med i bokutgivningen och bokhändelserna under året. (Fast frågan är om jag någonsin gjort det sistnämnda i och för sig). Tack var Modernistas generösa rec.ex policy så har jag i alla fall hållit mig någorlunda uppdaterad på deckarfronten.

Mina tankar inför det nya året är i vilken riktning jag ska ta mitt bokintresse rent medialt. Bloggen är bra när jag vill skriva text och recensioner, men någon slags förändring behövs. De flesta jag känner i sfären verkar ha tappat sugen litegrann och liksom jag själv uppdaterar de t.ex. instagram långt oftare. Jag tror att det antingen är dags att koppla ihop medierna på något tjusigt sätt eller liksom Mind the book flytta sina recensioner till Good Reads eller lägga ner, men det skulle ju på något sätt vara som att tappa halva sin identitet. Jag kan ju knappast kalla mig mrsbookpond utan thebookpond, va! En nyckel i det hela är också tillgängligheten. Bloggers mobilapp är fortfarande helt värdelös och det blir inte snyggt att uppdatera/editera via mobilen eller ipaden.

Nåväl, medan jag grunnar på min mediala strategiplan, så ska jag i alla fall avsluta med att säga något om mina och andras läsupplevelser under året. Ett gott slut och en god början önskar jag er alla!

Bäst kom först: Expeditionen av Bea Uusma. Jag tror aldrig jag blivit så berörd och fast av en faktabok. Den förtjänar alla priser den fick och borde köpas in till skolornas historieundervisning.

En annan vinterbok som grep tag var The Snow Child av Eowyn Ivey. Inte så omtalad här i Sverige och den finns heller inte översatt, vilket är synd! Mycket bra.

Sedan var jag lite sist på bollen med att läsa The fault in our stars och grät ju floder förstås (ostrategiskt nog på tåget, då jag hade den som pendlingsbok, så jag fick dra på mig mina svarta solglasögon med jämna mellanrum).


Värda att nämnas är också favoriterna Here's looking at you av Mhari McFarlane, (kommer aldrig lära mig stava till hennes namn), Odödlig av Sharon Bolton, Medan mörkret faller av debutanten Anna Lihammar, Sommaren utan regn av Maggie O'Farrell och självklart Steglitsan av Donna Tartt.

Andra omtalade böcker (ej komplett lista) i bokkretsar under 2014 var:

Nattfilm av Marisha Pessl
Granne med döden av Alex Marwood
Monogrammorden av Sophie Hannah
Den andra kvinnan av Therese Bohman
Vi av David Nicholls
In i labyrinten av Sigge Eklund
Dora Bruder av Patrick Modiano
Att föda ett barn av Kristina Sandberg
Konsten att skapa en tjej av Caitlin Moran
Not that kind of girl av Lena Dunham
Den fallande detektiven av Christoffer Carlsson
Himmelsstrand av John Ajvide Lindqvist
The outcast dead av Elly Griffiths



torsdag 25 december 2014

En mörk och förvriden - och förorenad - flod

En ny Lacey Flint-deckare är som julafton för mig. Denna senaste En mörk och förvriden flod lästes ut för längesedan när jag fick recensionsexet från Modernista i november, även om jag inte skrivit om den förrän nu när det är riktig jul.

Här har Lacey flyttat till flodbåt och tagit värvning hos flodpolisen för att komma ifrån mordroteln och de trauman som inträffade i senaste boken Odödlig. Hennes komplicerade relation med kriminalinspektör Mark Joesbury är inte mindre svår nu. Joesbury har gått under cover och får inte ha kontakt med sin riktiga verklighet, allra minst Lacey. Men trots att de inte ses och bara har kysst varandra en enda gång så finns det ett otvetydigt band mellan dem, som de båda erkänner, men inte förmår göra någonting åt - hittills. Jag undrar ju lite hur länge Bolton ska låta det här förspelet fortgå innan deras relation tar sig vidare - eller dör.

Hursomhelst. Boken börjar med att Lacey tar en av sina hälsosamma - not - simturer i Themsen och stöter på ett lik av en ung kvinna.Och fler otäcka upptäckter följer, där samtliga kvinnorna är insvepta i vitt linnetyg. Efter ett visst famlande dras slutsatsen att det är kvinnor av ett visst etniskt ursprung som drabbas och det börjar lukta hedersmord. Lacey vill egentligen inte bli inblandad i mordutredningen, men när hon uppenbarligen får påhälsning av mördaren själv har hon inte mycket till val...


Jag slukade de tre första, ruggigt spännande, Lacey Flint-böckerna, men här möter jag ett långsammare tempo och en mer reflekterande - och simmande - Flint. (i förbigående sagt såg jag en dokumentär en gång om flodvattnet i Themsen och hur förorenat det är. Ett roddlag hade fått mag- och hudsjukdomar bara av de vattenstänk de fick från paddlarna). Det händer inte så värst mycket i utredningen med de mord som uppdagas, Joesbury är nästan helt frånvarande och en del av tyngdpunkten i historien ligger på chefen Dana Tullochs inseminations- och graviditetsbestyr - och som jag ärligt talat inte blir så engagerad i. Jag märker att jag tycker det blir lite makligt. Och dessutom en aning osammanhängande med de osorterade tillbakablickarna från de drabbade kvinnorna.

Det var väl bound to happen att det skulle komma en svagare bok någon gång och jag får nog säga att,  i mitt tycke, är En mörk och förvriden flod just det, av alla de skäl som nämnts ovan. Sharon Bolton är fortfarande mästare på färgstarka Londonskildringar; jag njuter av att läsa om livet vid floden och som enskild deckare hade detta mycket väl kunnat passera som väl godkänt, men i sitt sammanhang halkar den här delen ändå ner på en fjärdeplats. Jag ser ändå självklart fram emot den kommande boken om Flintan.

Tack till Modernista för recensions-ex.



tisdag 23 december 2014

Tomtar, finns de?

När jag kom hem ikväll hängde det en kasse på dörren med paket till mig! Har ingen aning om vem den där Tomten är, men blev väldigt glad! Intriguing. Hur ska jag kunna hålla mig till i morgon!?

Uppdatering: I paketet låg Jeannette Winterssons Varför vara lycklig när du kan vara normal, en fin anteckningsbok med omslaget till Bonniers nyutgåva av Emma och en Downton-inspirerad hårprydnad. Finfint! 




lördag 20 december 2014

En amerikansk tiger

Nick och Helena, två kusiner, de bästa vänner. Vi möter dem på 40-talet när de båda precis står i grepp att gifta sig. Därefter görs det ett hopp fram till 1959. Nick och Helena har varsitt barn, Daisy och Ed, de möts alla upp i sommarhuset Tiger House på östkusten och det blir uppenbart att de båda och vänskapen har förändrats. Helena är drog- och alkoholberoende, manipulerad av sin charlatan till make som bara vill ha pengar från familjen och försöker få fram dem via Helena. Men Nick vägrar sälja huset och det slår in en kil mellan dem båda. 1959 är också sommaren då Ed och Daisy hittar liket från en kvinna som jobbade som hushållerska i trakten och runt denna händelse cirklar sedan boken och drar upp familjehemligheter till ytan.


Vi läste Tigrar i rött väder i bokklubben och den fick ett medelbetyg av samtliga. Vi var överens om att den var fragmentarisk och vag, vilket inte bara har att göra med att Klaussman hoppar i tiden och låter alla huvudpersonerna berätta ur sina perspektiv. Det handlar mer om att vi inte förstår vad Klaussman vill säga. Kanske också att jag blev missled av baksidestexten där boken nästan saluförs som en spänningsroman på grund av mordet, men det är den verkligen inte.

Tigrar i rött väder är mer av än stämningsroman. Någon sa att den påminde henne om Revolutionary Road. Vi upplevde att den är väldigt ångestladdad, att det finns så mycket undertryckta känslor hos karaktärerna som hotar att explodera. På grund av den tid som råder (50- och 60-tal) så är människor tyngda av plikt, konventioner och tvingas in i roller de inte alltid är skickade för. Bokklubben spekulerade i om det är därför alla genomgående dricker sådana mängder sprit, för att döva sin ångest och sin längtan efter någonting annat?

Jag tyckte om delar av Tigrar i rött väder, men hade som sagt svårt att förstå vad som ville sägas och vart den skulle ta vägen. Slutet knyter inte ihop säcken på något bra sätt och bokklubben var överens om att en redaktörsrunda till inte hade skadat.



måndag 15 december 2014

The Debutante

Kathleen Tessaro skrev för många år sedan den ganska uppmärksammade Elegans, en roman med inslag av klassiska stilstips, som jag gillade rätt bra, men det är först nu jag har läst något mer av henne.

The Debutante börjar med att antikhandlaren Jack och konstnärinnan Cate åker till Endsleigh, ett engelskt gods där inventarierna ska värderas och avyttras. Endsleigh var systrarna Blythes hem för ett sekel sedan, två berömda skönheter som debuterade i 20-talets London. Lillasystern Diana (Baby) fick rykte om sig för sitt utsvävande leverne och försvann sedan spårlöst under andra världskriget utan att någonsin hittas igen. Men på Endsleigh finner Cate en låda i ett avstängt rum som kan innehålla ledtrådar till försvinnandet och fascinerad börjar hon nysta i mysteriet.


Ni vet hur det är ibland när man börjar på en bok som stått länge i bokhyllan och tänker "varför har jag inte läst den här tidigare!". Så var det med The Debutante. Den kom till mig i rätt tid och jag förlorade mig i en värld av engelska herresäten och 20-tal. Eller egentligen så är det nog så att nutidsdelen fångade mig mer. Jag uppskattar glidningarna tillbaka i tiden, mysteriet som sakta utvecklar sig, men jag hade lite svårt att följa med i breven från Baby Blythe, vad som egentligen händer och vem som är vem. Dock blir boken så mycket mer intressant med den här historiska bakgrunden. Jag märker att Tessaro har gjort sin research, då här finns en omsorg kring berättelsen som känns genuin (och i efterordet får man mycket riktigt veta att det finns verkliga fall som ligger som bas) och hon fångar essensen av de båda århundradenas London genom små detaljer. Det är ett väldigt elegant hantverk, som jag njuter att läsa.

I 2000-talet har Jack och Kate en avvaktande hållning mot varandra, men finner under de dagar de jobbar tillsammans att det uppstår någon slags dragning. Båda har dock ett bagage med sig i form av olyckliga kärlekshistorier som på var sitt sätt förhindrar dem från att knyta an känslomässigt. Det här blev jag mer tagen av, en vuxen kärleksskildring där inte allting är så happy ever after svart-och-vitt. Livet är krokigt, man kan finna kärleken, men också förlora den. Det viktiga är kanske att man lär sig något och blir bättre så att det förhoppningsvis går bättre nästa gång. Det finns genomgående en vemodig ton över hela The Debutante, men inte utan hopp och det är de bästa böckerna för mig. För övrigt älskar jag omslaget och gjorde ett blogginlägg om alla dessa rödklädda kvinnor på bokomslag redan 2011, här.



Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016 juli 2016 augusti 2016 september 2016 oktober 2016 november 2016 december 2016 januari 2017 februari 2017 april 2017 maj 2017 juni 2017 juli 2017 augusti 2017 september 2017 oktober 2017 november 2017 december 2017 januari 2018 februari 2018 mars 2018 april 2018 maj 2018 juni 2018