onsdag 31 augusti 2011

You had me at colonial-lady outfit

Saturday Night Live har inte sänts alltför mycket i Sverige, så det var först med komediserien 30 Rock, som Tina Fey började göra sig ett namn i den här delen av världen. I det bookpondska hemmet fastnade vi med en gång; den har ett underbart manus, skruvade karaktärer och inga sitcom-skratt (bonus)!

Nu har Tina Fey skrivit sin (första?) självbiografi som heter Bossypants och i den berättar hon hela historien om hur hon gått från ett udda barn via improvisationsteater till spirande stjärna i SNL. Och sen hur hon lyckades pitcha 30 Rock och födde barn bara en kort tid innan serien skulle starta.

Bossypants är vansinnigt rolig. Jag skrattade nästan på varje sida. Högt! Feys stil bygger mycket på smart sarkasm. Hon kan säga något som låter högst ordinärt, men sen skruvar hon till det. Som här:

"Your skin is so flawless. What's your secret" people always ask Sharon Stone. Like my peer Sharon Stone, I have always felt that the simplest products are the best...I washed daily with Ivory soap and Prell shampoo. Everyone knew Prell was the best shampoo because you could also use it to clean a frying pan."

Men i sarkasmen finns det även en hel del food for thought. Tina Fey är feminist i dess bästa bemärkelse och levererar skarpa observationer om både kvinnor och män. En typisk kommentar:

..ever since I became an executive producer of 30 Rock, people have asked me, "Is it uncomfortable for you to be the person in charge?"...You know, in that same way they say, "Gosh, Mr. Trump, is it awkward for you to be the boss of all these people?".

Det här är också en bok som ger underhållande inblickar i amerikansk TV-produktion, hur man sätter samman ett vinnande team, får Oprah att gästspela samtidigt som man roddar sin dotters födelsedag med Peter Pan-tema! Obetalbart.

Min främsta invändning mot Bossypants är att den är för kort. Till och med för en sån relativ slöläsare som jag (jämfört med resten av bokbloggsmaffian iaf) så räcker den inte länge, så därför hoppas jag definitivt på en uppföljare här.

Det andra är att eftersom jag inte följt SNL eller kan USA:s komikerscen så väl, så känner jag inte till alla namn som Fey hänvisar till och därför går väl en del skämt mig förbi, men i det stora hela gör det ingenting. Jag skulle kunna fortsätta droppa citat här resten av dagen, men i stället tänker jag uppmana er att läsa boken själva! Ett sista talande bara som fanns på första sidan och som redan där fick mig på fall:

Perhaps you're a parent and you bought this book to learn how to raise and achievement-oriented, drug-free, adult virgin. You'll find that, too. The essential ingredients, I can tell you up front, are a strong father figure, bad skin, and a child-sized colonial-lady outfit.

PS. Till och med blurbsen på baksidan är roliga! DS.



måndag 29 augusti 2011

Ett mordfall, två böcker, två betyg

Fallet Constance Kent är ett välkänt kriminalfall i Storbritiannien från mitten på 1800-talet. En fyraårig pojke hittades mördad nära sitt hem Road Hill House och den lokala polisens huvudmisstankar pekade i barnsköterskans riktning. När Scotland Yard blev inkopplat började emellertid kommissarie Whicher ana att halvsystern Constance Kent låg bakom och hon blev anhållen. Constance frikändes i rätten, men fem år senare trädde hon fram och erkände mordet.

Om den verkliga Constance Kent handlar delvis Charlotte. Det är en skönlitterär roman där första halvan av boken bygger på fallet, där endast namnen är utbytta. Efter frikännandet så låter dock Norah Lofts bokens Charlotte ta anställning på en internatskola som hjälplärare (vilket inte hände i verkligheten). Efter en tid dör en av eleverna och återigen blir Charlotte misstänkt för mord.

När jag började läsa om den här boken (som jag läste första gången för ca 100 år sedan då jag var fjorton-femton) så började det ringa klockor i bakhuvudet på mig. Mycket riktigt så har jag The suspicions of Mr Whicher av Kate Summerscale i bokhyllan, som är en dokumentärroman om just fallet Constance Kent. Och den boken var en riktig wow-experience vid tillfället, men Charlotte...

Jag ser på Amazon att Charlotte har fått höga betyg, men jag fattar faktiskt inte lovorden. Det här är faktiskt ganska dåligt måste jag tillstå. Till att börja med en stel dialog som inte hänger ihop, ibland när jag vänder blad är det svårt att förstå att den hade med föregående sida att göra. Den styltiga översättningen känns ganska amatörmässig och ordagrann ibland, vilket kan bli väldigt fel med engelska. Dessutom tycker jag det är ett märkligt val att först basera romanen på Constance Kent och sen hitta på ett helt eget slut, som inte känns särskilt engagerande alls.

Däremot är The suspicions of Mr Whicher en riktig pärla. Det är en gruvlig historia förstås, men väl researchad och intressant. Och Charlotte kan vi förpassa till glömskan.



söndag 28 augusti 2011

Tur och retur Småland

Igår morse packade vi in hela familjen i bilen, kopplade på släp och drog mot mörkaste Småland. Medan jag trippade iväg på gågatan i Växjö med en tygkasse full av böcker, fortsatte övriga för att hämta upp en cykel i Lessebo. Jag la märke till Fru E med en gång, då vi träffats tidigare och Vicky på Böcker etc kände jag lätt igen från hennes profilbild på bloggen. Övriga deltagare, Ylvas läsdagbok och Mimmimariesböcker, var dock nya bekantskaper för mig.

Anyways, vi installerade oss högst upp på Bröd & Sovel där det stod en soffgrupp i ett tomt rum och liksom bara väntade på oss. Helt perfekt. Sen drog vi igång om härkomst och jobb, vad-läser-ni-nu, tjejmilen, bokmässan (förstås!), italiensk dubbning, tyska författare, översättningar, London och bokbyte.



Jag fick med mig två nya hem: Älskade syster av Joyce Carol Oates och The burning wire av Jeffrey Deaver. Egentligen har jag redan en oläst bok av Deaver hemma, men Fru E hade med sig en helt orörd pocket och jag är ju väääldigt svag för sådana. Rätt nöjd ändå med att jag blev av med tre av mina egna så totalt sett ligger jag på minus kan man säga. Har också insett att De modlösa (John Lapidus) är osäljbar i bokbytarsammanhang, så det blir Myrorna nästa.

Tvåochenhalv timme senare bröt vi upp, jag anslöt till familjen igen och så åkte vi hem genom regn och rusk. Men vad kul det var att träffa er alla! Hoppas vi syns på bokmässan igen.



fredag 26 augusti 2011

Enkät time!

Jag är ju inte den enkätigaste av alla bokbloggare, men idag svarar jag på en från Enligt O.

Vad ska du läsa i helgen?
Jag ska läsa ut Bossypants av Tina Fey, göra en omläsning av en bok som heter Charlotte av Norah Lofts och kanske några kapitel ur Ketchupmamman också. Skriven av Ketchupmamman aka Karin Lindell.

Hur ser den perfekta lässtunden ut?
Den är nästan alltid på resande fot och innehåller inga barn som kräver uppmärksamhet. Fast i verkligheten så läser jag numera nästan alltid innan jag ska sova. Ibland låser jag in mig på toaletten i onödan sas, för att stjäla åt mig fem minuter där också.

Din bästa lässtund förra veckan?
Öh? Jo, jag fick en timme på egen hand på stan, så jag satt och läste på ett fik. Lovely!

Hur många timmar i veckan tillbringar du egentligen i böckernas värld?
Räknas bloggande/twittrande/adlibris-scannande? Nähä. Ja, då är det inte så mycket de facto-tid. Någon halvtimme per kväll innan läggdags som sagt, femton minuter här och där på dagarna när barn sover/kollar bolibompa/är uppslukade av att riva ut alla böcker ur min bokhylla alternativt innehållet ur soptunnan...

Var läser du aldrig?
Jag försöker att inte läsa på jobbet så att min chef ser det. Men de flesta böcker går att gömma bakom en årsredovisning, så det brukar gå bra.

Vad läser du aldrig?
Jag tycker det är lite tråkigt att kategoriskt välja bort hela genrér, bara för att man har fått för sig att det är dåligt eller för att man råkat på ett ruttet ägg i korgen. Fast dasshumor, måste jag nog ändå tillstå, läser jag ytterst lite av.

Vilken är din favoritbokhandel?
I nuvarande hemstad är det Hamrelius (trots att delar av personalen är märkligt sura), i Stockholm besöker jag alltid Akademibokhandeln City och köper aldrig något eftersom det är så dyrt. I London är det självklart Waterstones, där jag köper alldeles för mycket.

Du får 300kr att handla böcker för. Vad köper du?
Om jag får pengar då köper jag alltid något inbundet, säkert en kokbok eller en dyr faktabok av något slag. Typ Fit forever av Dolph Lundgren ;)

Vilken aktuell bok skulle du inte läsa ens om du fick den gratis?

Alltså, jag har en slags störning som gör att jag måste läsa ut alla böcker jag har/får. Det betyder ju inte att jag tycker allt är bra, bara att jag skriver fler sågningar än andra eftersom normala människor lägger ifrån sig dåliga böcker.

Vilken ännu ej utkommen bok längtar du mest efter just nu?
Bonnier Klassikers nyutgåva av Emma vill jag faktiskt väldigt gärna ha. Och The betrayal of trust av Susan Hill. Och Stephen Kings Kennedybok 11.22.63. Och... Ja, ni fattar, listan tar inte slut.



torsdag 25 augusti 2011

Bokbloggare utan gränser

Fru E annonserade för ett tag sedan att det skulle hållas en småländsk bloggträff i Växjö på lördag och sådana är ju alltid kul! Och nu slumpar det sig så att lilla familjen har ett ärende upp till Lessebo (en helt annan historia) i helgen, så jag tar och korsar länsgränsen och kombinerar detta med bloggträff. Fiffigt, va.

Dessutom ska Sveriges regnigaste stad (jag vet, jag har faktiskt bott där i nästan tre år) faktiskt bjuda på vackert väder. Ooohhhh! Till saken hör också att det är bokbyte för de som vill, så nu måste jag scanna bokhyllorna för att se vad jag kan tänkas skiljas ifrån. Decisions decisions.




onsdag 24 augusti 2011

One day in May

Jag har följt chick lit-författaren Catherine Alliott i många år. Den första boken, The real thing, läste jag under en period när jag hade hjärtesorg och jag svär, den fick mig att glömma min egen misär så till den milda grad att jag började må bättre. Uppslukad är ordet. Sedan dess har jag återvänt till henne for better and for worse (allt är i sanningens namn inte lika bra).

Jag får en känsla (rätt eller fel) att hennes böcker följer hennes eget liv. De första handlade om vimsiga singlar med kontorsjobb som väntade på mr Right. Sen kom ett par om småbarnsmammor och här i det senaste tillskottet, One day in May, har vi den ensamstående mamman med 40-årskris och tonårsbarn.

Den ensamstående heter Hattie och trots en hyfsat framgångsrik inredningsbutik, ett litet hus, en älskad son, så sörjer hon innerst inne att hon inte delar det med någon. Bortsett den unge älskaren Ivan förstås, men Hattie tvivlar på att det finns en framtid där. Hon tampas också med mörka minnen från unga år, som hon helst vill hålla begravda. Men när hon springer på en gammal vän så är det bara början på en resa där insikter och avslöjanden ska slå ner om vartannat.

Det här är en bok som på många sätt handlar om lögner, stora som små och man drabbas till och med som läsare. Jag tycker det är ett intressant grepp att man in i det sista är ovetande om vad som egentligen har hänt. Alliotts böcker har också blivit märkbart mörkare över tiden, här med dödsfall av närstående, alkoholism och Balkankriget. Inte helt comme il faut i genrén att blanda in såpass tunga element (Marian Keyes undantaget), men jag gillar det.

Jag upplever dock att boken emellanåt går på tomgång och slutet är aningen märkligt. Först känns det som att Alliott inte riktigt hade upplösningen klar för sig och var tvungen att improvisera, men det kanske bara är för att det stora romantikartilleriet inte infinner sig, vilket man är van vid i de här sammanhangen. Det är lite mer vuxet och sansat nu, och faktiskt kanske liiiite tråkigare.

Det finns ett par Alliott-böcker översatta till svenska, men jag tror man tappar mycket genom att inte läsa dem på originalspråk.



måndag 22 augusti 2011

Ögonfröjd

Egentligen är det här väl Book cover girls område, men jag praoar lite idag som omslagstyckare.

Bonniers klassiker har i dagarna släppt fyra färgsprakande pocketutgåvor på temat romantik & åtrå. De är designade av illustratören Petra Börner och har även fått nya förord skrivna av Sara Stridsberg, Martina Lowden, Ola Larsmo och Björn af Kleen:

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Emma av Jane Austen
Den franska löjtnantens kvinna av John Fowles
Älskaren av Marguerite Duras


Överlag är de rasande snygga måste jag säga, fast jag har lite dubier kring Den allvarsamma leken som ger mig lite Dupond/Dupont-vibbar. N'est-ce pas?

Hursomhaver så har vår lilla bokklubb beslutat oss för att läsa en klassiker i höst och nu måste det ju bli någon av dessa känner jag, för något så snyggt vill man såklart ha att ställa i sin bokhylla!



söndag 21 augusti 2011

Hur man slutar kriga

Snart börjar jag jobba igen efter en lång föräldraledighet. Det är knappt en månad kvar och det började väcka en hel del tankar och oro hos mig om det ack så uttjatade livspusslet. Jag använder det i brist på bättre ord. Hur ska det gå till egentligen? Jag har inte fler timmar på dygnet än andra och även om jag på klassiskt kvinnligt manér löst detta tidigare genom att ta på mig för mycket och sova för lite, så inser jag någonstans att det är mitt synsätt snarare än verkligheten som behöver ändras.

Jag vände mig till boken med det fina omslaget och titeln: Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Det här är en kort och handfast liten handledning i att lära sig acceptans av tillvaron för att på så sätt få lite mer ro. Anna Kåver som skrivit den är psykolog med dialektiskt beteendeterapi (en form av kognitiv beteendeterapi) som inriktning och här ger hon både teorin och praktiska övningar att arbeta med.

Acceptans, säger hon, är inte samma sak som att man gillar läget och ger upp. Acceptans handlar i stället om att se verkligheten sådan den är.
Ämnet tangerar det så populära mindfulness-konceptet. Processen handlar mycket om att grunda i nuet, att nyktert försöka se vilka valmöjligheter som står till buds och därefter acceptera och handla. Och, betonar hon, tankarna som kommer och går är enbart mentala konstruktioner i din hjärna. Det är inte samma sak som att de är sanna.

Jag tycker Att leva ett liv.. är mycket inspirerande och lättillgänglig. Men det räcker ju förstås inte att bara läsa och sen ställa boken på hyllan för att det ska fungera, utan tankesättet måste man jobba med kanske dagligen. Men det jag gillar är att de praktiska övningarna kan appliceras på små som stora utmaningar/problem så det finns gott om tillfällen att öva. Jag tror faktiskt att oroliga själar som jag själv kan dra stor nytta av den här typen av steg-för-steg-instruktioner för att finna ett större lugn. För att sluta kriga och börja leva.

Just nu måste jag t.ex. tydligen acceptera att min ettåring lever rövare och troligen vill ha mat. Over and out.



torsdag 18 augusti 2011

Äntligen!!

På Twitter (ja, jag har nu äntligen tagit steget över till 2000-talet) hör man som vanligt saker först. Där läser jag idag till min oerhörda förtjusning att Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe ska bli film!! Detta är en av mina all-time favoritböcker.

Jag ska tvinga mina barn att läsa den så de kan lära sig att på 70-talet då fanns det någonting som hette bandspelare och kassettband förstår ni, och barn kunde springa omkring själva i skogen utan vuxna och mobiltelefon. Jo jo.

Och sen kan vi ju se filmen tillsammans också förstås. :)



Alla lyckliga familjer liknar varandra

Nej, det här ska inte handla om Anna Karenina, vilken öppnar med de berömda raderna "Alla lyckliga familjer liknar varandra, men varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt." (Detta känner med all säkerhet Vixxtoria till...). Däremot har Claes de Faire använt denna inledning som titel till sin debutroman.

Den framgångsrika affärsmannen Jan-Carl (vilket jag konstant läser som Carl-Jan, vinkännaren m.m. ni vet) är gift med den adliga Louise och de båda har dottern Julia. De har materiella tillgångar att ösa ur, men förhållandet dem emellan är mycket ansträngt. Jan-Carl är konstant otrogen, Louise ser mellan fingrarna, men dricker lite för mycket, med Julia pratar ingen av dem på riktigt. Hon lider av att inte nå fram till sina föräldrar och lever ett självdestruktivt liv.

Så svart börjar Alla lyckliga familjer liknar varandra och så svart fortsätter det. Sida upp och sida ner: Jan-Carl har en affär, Louise pimplar martini, men gör sin plikt som lyxhustru och Julia svälter sig och ligger med olika män, för att hon tror att hon måste. Mot slutet av boken kan man dock börja ana en vilja till förändring, men även där finns offer att skörda.

Som psykologisk skildring av hur tre människor fastnat i själsdödande konventioner och roller är Alla lyckliga familjer ett praktexemplar. Jag har själv inte rört mig i de överklasskretsar som de Faire beskriver, men de scener som målas upp verkar inte osannolika från jakter på godset till shopping på Svenska Tenn.

Jag ville verkligen tycka om Alla lyckliga familjer. Jag har varit och lyssnat på Claes de Faire och han är en slagfärdig person, men hans debutroman är mycket dyster. Jag kan uppskatta det psykologiska spelet i den som sagt och det faktum att den är välskriven, men problemet för mig är att jag inte lyckas uppbåda något intresse för huvudrollsinnehavarna. Jag kan förvisso tycka synd om dem på ett plan, men de är alla ganska distanserade och inpackade i ett skal av iskyla.

Detta i kombination med en relativt händelsefattig intrig gör att jag tappar läsdriv, jag bryr mig helt enkelt inte särskilt mycket om hur det ska gå. Mot slutet börjar det röra lite på sig som jag nämnde, men enligt mitt förmenande är det alldeles för lite och alldeles för sent.



tisdag 16 augusti 2011

Sist på bollen

Ikväll träffades bokklubben hemma hos mig för att diskutera Niceville. Jag borde kanske ha lagat Deep fried chicken, corn nobs och mud pie, men det kändes lite tungt för en sommarkväll så det blev limetema i stället...

Det kan ju knappast vara någon kvar på jorden som inte läst Niceville eller hört talas om den? Men för protokollets skull kommer här en kort resumé:

Amerikanska södern på 60-talet, en segregerad plats där vita kvinnor håller sig med svarta hemhjälper som fostrar deras barn, städar deras hus, lagar deras mat, men som måste ha en separat toalett för att inte 'sprida sin smitta'. Aibileen är en av dem, Minny en annan och i hemlighet berättar de sina historier för Skeeter, en vit 20-åring med författardrömmar som tänker skicka manuset hon skriver om hushållerskorna till ett förlag.

Vad ska jag då säga om Niceville som inte hela Sveriges samlade recensentkår och bloggare som Enligt O och Fru E redan har sagt? Ja, det kan man undra, för jag sällar mig till den världsomspännande beundrarskaran.

I början konstaterade jag dock lite kritiskt att jag upplevde Niceville som någon slags feelgood-version av To kill a mockingbird (Dödssynden på svenska, som det refereras till på flera ställen). Nog för att det händer en del hemska saker, men det vilar något lite gulligt/tillrättalagt över den, som en bokklubbsmedlem uttryckte det. Syster sa att den inte kröp under skinnet på henne på samma sätt som To kill a mockingbird, vilket jag också tycker beskriver min egen känsla. Samtidigt dröjde det inte länge förrän jag sögs in i berättelsen och inte kunde sluta läsa.

Niceville är både berörande (jag grät mycket på slutet) och upprörande (mest hela tiden) , men det finns också humor och små ljuva hämnder på plats som lyfter både perspektivet och humöret.

Den väcker också mycket tankar. En handlar om hur långt vi ändå har kommit på femtio år, då det idag sitter en svart man på USA:s presidentpost. En annan mindre smickrande tanke är dock frågan om vi hade agerat annorlunda idag? Jag undrar om inte många (mig själv inkluderat), liksom damerna i Jackson tycker att det är lättare att hjälpa barn i Afrika än att se problemen, erkänna sin egen delaktighet och försöka hjälpa till i sin närmiljö? Är det allmänmänskligt att vara hemmablind eller har vi trots allt inte förändrats överhuvudtaget?

Nu ser vi dock alla fram emot filmen, som säkerligen kommer bli en stor snyftare. Fast Skeeter i den nyutkomna trailern ser inte alls ut som vi tänkt oss henne. För kort och för snygg, but that's Hollywood for you.



söndag 14 augusti 2011

Helgen i tre stycken

Helg. Packar väskor hockey style. Tre stopp: Förskola, Lund, Göteborg. Läser i baksätet. Hänger med kompisar. Hänger med släkten. Havskräftor i solnedgång. Yummie! Sent i säng...

Mulen morgon, bra då är allt som vanligt igen. Brunch. Satt fint. In med all skit i bagagen för sista gången. Powernap. Läser i baksätet. Matstopp. Storhandling. Packar upp. Moo.com. Leverans 7 september. Nöjd.

Två böcker utlästa, en lånad. Well, det kunde ju ha varit tvärtom, så ok. Nu trött. Kanske läsa lite? God natt :)




fredag 12 augusti 2011

Gillespie and I

För ett par år sedan (eller snarare fem upptäckte jag när jag dubbelkollade, time flies.) hade jag förmånen att läsa The observations av Jane Harris, en ypperlig roman i samma viktorianska/gotiska anda som Sarah Waters Fingersmith eller Wilkie Collins The woman in white. Det är Skottland, 1800-tal, borgeliga miljöer, en vacker husfru, en ung piga, mörka hemligheter och en mystisk bok. Right up my alley.

Nu har Jane Harris kommit ut med en ny bok som heter Gillespie and I. Den handlar om den åldrande Harriet Baxter, som i sitt hem i London minns tillbaka och berättar historien om Ned Gillespie, en talangfull artist, som aldrig fick det erkännande han förtjänade. Harriet Baxter umgicks med hela Gillespie-familjen under en period, men sen inträffade en tragedi och med den följde en ökänd rättegång och stora svek..

Den har fått väldigt fina recensioner på Amazon, så jag undrar om den inte bör finna sin väg hem till min bokhylla också.





torsdag 11 augusti 2011

Födelsedagsskörd

Igår hade jag en liten födelsedag och från pricksäkra Bryssel fick jag två hårda paket som jag öppnade vid frukostbordet. Lovely!

Gwyneth Paltrow, ja hon skådisen som är gift med Chris Martin i Coldplay, har gjort sig en ganska framgångsrik sidokarriär på senare år; som inspiratör och kock! Jag läser hennes hemsida Goop.com emellanåt där hon delar med sig av recept (och förstås även de detoxar hon regelbundet genomgår som kompensation för it's-a-no-no-pastan hon sätter i sig..), livsstilstips for the rich and famous m.m. Jag har också sett några program där hon åker runt i Spanien med vänner och lagar mat. Oväntat bra.

Inte visste jag att hon gett ut en kokbok också, men Notes from my kitchen table är bra back-to-basics mat åt det hälsosammare hållet. En del ingredienser kan vara lite svåra att få tag på, men det mesta är inga konstigheter. Tidigare åt Paltrow strikt makrobiotisk kost, men det verkar hon ha lämnat nu; här finns både hälsosam husman, vegankost och kakrecept att dyka ner i. Därtill är boken rikt illustrerad och Paltrow-kommenterad och riktigt trevlig att bläddra i. (Alla recept anges dessutom med europeiska standardmått, vilket man inte alltid kan ta för givet med brittiska böcker...).

Den andra boken var ett omgjort och bildsatt filmmanus från en Tintin-film (med riktiga skådespelare alltså). Den heter Tintin et les oranges bleues (Tintin och de blå apelsinerna) och kom tillsammans med Tintin et le Mystère de la Toison d'or (Tintin i piraternas våld på svenska) ut på 60-talet. Les oranges bleues är lite märkligt filmad med många distansvyer, så boken är bättre där fler närbilder från scenerna är inlagda. Min franska ligger och rostar längst bak i huvudet, så det lär väl ta mig tre år att komma igenom texten, men den är rolig att ha!



måndag 8 augusti 2011

Joyce Carol Oates i L.A.

Vi hade treårig bröllopsdag i juni och i år kom båda ihåg den faktiskt... Dessutom gick både maken och jag på varsitt håll och köpte Xbox-spelet L.A. Noire som present. Det skrattade vi gott åt, lämnade tillbaka det ena exet förstås och har sedan dess lirat på barnfria stunder (jag är btw så sjukligt dålig på att köra bil och skjuta, men det uppvägs eventuellt av att jag är duktig på att hitta alla ledtrådar och läsa av vittnena).

Vad jag inte hade en aning om är att avsnitten i spelet har skrivits av riktiga författare, t.ex. Joyce Carol Oates och för mig okända Megan Abbott, Jonathan Santlofer m.fl. Så nu kan jag känna mig litterär när jag spelar. Ingen lågkulturskam här inte!




söndag 7 augusti 2011

Uppgraderad

Jag ska till bokmässan i år. Det vet ni. Jag har frågat er om hur man gör och vad man äter (viktigt för en sån som mig) och allt det där. Sen ringde jag en kompis i Götet och bokade in mig hos henne och köpte tågbiljetter och var nöjd.

Little did I know att familjen i år hade kommit på den geniala idén att som födelsedagspresent skeppa iväg mig till bokmässan. De blev ju inte så nöjda när jag började rodda med allt det där själv, men smidde lite ränker och genomförde sin plan. Nu ska jag bo på hotell en natt, syster yster kommer med upp (Yay!) och jag får dessutom en seminariebiljett. Sitter och kollar scen-/seminarieprogrammet nu och det finns ju så otroligt mycket att min normala beslutsångest förvärras katastrofalt. Hur ska man kunna välja?

Men det är ju lyxproblem. Det ska bli så jäkla kul det här!!



fredag 5 augusti 2011

Hur har du det med lågkulturskammen?

Under rubriken Ingen bov i dramat läser jag i dagens Sydsvenskan följande: "Tycker du att du plöjt lite för många deckare i sommar? Kommer lågkulturskammen krypande? Skäms inte. Läs i stället författaren Will Lavenders fina essä i nättidingen Salon om hur hans inträde i det statusmässigt svajiga spänningslitteratursegmentet gjort honom till en bättre författare - och en mer vidsynt läsare."

Lavender börjar essän med att outa sina fördomar "I used to think genre fiction was for the slow-minded...folks who liked their novels rubber-banded and soft-backed, who finished two books a year and read everything aloud."

Det här är ett lite annorlunda inlägg i debatten om populär-(deckare) kontra finkultur. Det är första gången jag stöter på begreppet lågkulturskammen, men det är rätt bra tycker jag i sammanhanget. Själv känner jag att jag läst alldeles för lite deckare, så det måste jag ta tag i innan sommaren är slut. Och essän kan man läsa här om man känner att man behöver rättfärdiga sitt thrillerläsande.



torsdag 4 augusti 2011

Rätten att inte tro

Richard Dawkins är en brittisk professor välkänd för sin offentliga ateism. I Illusionen om Gud försöker han med avstamp i evolutionsteorin beskriva orimligheten i att det skulle finnas en gud och att godhet/moral inte nödvändigtvis bygger på gudstro. Om man undrar till vilken grad Dawkins vänder sig mot religion så är det här ett ganska talande citat:

"Detaljerna skiljer sig världen över, men alla kulturer håller sig med någon version av religionens tidsödande, välfärdsförsvagande, fiendeskapsprovocerande ritualer och dess faktastridiga, kontraproduktiva fantasier."

Dawkins lyckas förstås inte motbevisa att det finns en gud, precis som det inte går att bevisa dess existens. Tro är just tro och vilar på andra fundament än vetenskap. Dawkins predikar (haha) inte för de redan frälsta, utan hoppas snarare kunna så tvivel hos de som velar.

Jag betraktar mig själv som icke-troende och läser Dawkins utifrån den världsbilden, så jag behöver inte övertygas och tar heller inte särskilt illa vid mig när han raljerar över religionen ("George W. Bush säger att Gud uppmanade honom att invadera Irak, synd att Gud inte kostade på honom en uppenbarelse som visade att det inte fanns några massförstöreslevapen."), vilket en troende kanske skulle göra.

Men även om jag inte tror på en högre makt, så förstår jag absolut behovet av att göra det och det kapitel i boken som handlar om detta universella behov är också det som jag tycker är intressantast. Dawkins evolutionära teorier handlar om att religionen är en biprodukt av mekanismer som styr förälskelse. Ganska fascinerande faktiskt.

Jag tycker Illusionen om Gud har sina brister, att den stundtals är för detaljerad och svårtillgänglig och såklart saknar exempel på de goda kristna gärningar som förekommer. Dawkins lyckas också förbise det faktum att det inte alltid är religionen i sig som är problemet utan att den används i illasinnade politiska syften. Däremot uppfattar jag inte honom som ateistisk fundamentalist, vilket han har anklagats för.

Men jag tycker också att det är en viktig bok. Det är upprörande att läsa om vad man kan komma undan med i religionens namn; hur brott döms lindrigare - eller inte alls - när de utförts i en religiös kontext, hur vi tassar på tå runt ett fenomen som uppenbarligen står bortom all kritik och hur svårt, ja omöjligt, det är på sina håll (läs USA) att bekänna sig som icke-troende.

Detta är nog när allt kommer omkring Dawkins viktigaste budskap: vi måste ha rätt att ifrågasätta religion, gudstro och dess konsekvenser. Och precis som religionsfriheten ger oss en lagstadgad rätt att utöva vår tro måste det också finnas en rätt att inte tro.



tisdag 2 augusti 2011

Kär lek i tjugoförsta seklet

Malin Johansson heter författaren till nyutkomna boken Kär lek, som beskrivs som "en humoristisk kärleksroman som utspelar sig mestadels i Malmö och Norrlands inland". Och ja, särskrivningen är helt riktig i det här sammanhanget!

Malin kommer från trakten kring Arvidsjaur, men är just nu hemmahörande i Malmö där hon senaste par åren ägnat sig åt att plugga parallellt med att skriva på sin bok. På hennes blogg (och facebooksida) har man kunnat följa arbetet med skrivandet, redigerandet och utskicken till olika förlag. Och det evighetslånga väntandet på svar förstås.

Till slut tog hon saken i egna händer, startade Contrast förlag och gav själv ut Kär lek som alltså numera finns att köpa i handeln. Tala om att ha driv! (Jag önskar jag hade hälften av hennes energi). Sådan företagsamhet måste ju uppmuntras: go buy book now!



måndag 1 augusti 2011

Alla upp med en hand...

..vars föräldrar har den här boken i hyllan! Bokförlaget Bra Böcker startade på 60-talet och verkar snabbt ha vunnit stor marknad i Sverige, för jag vet inte hur många av mina kompisars föräldrar som hade exakt samma bokuppsättning i hyllorna. Att folk köpte de här böckerna i stor skala tror jag dock inte är samma sak som att de är lästa då paketen, som jag förstår det, ofta bestod av en "lockbok" och andra som var mindre kända, t.ex. Lågan som brinner av Nancy Zaroulis.

Den här tegelstenen handlar om den unga föräldralösa Sabra Palfrey som börjar jobba på en av textilfabrikerna i Lowell, Massachusetts, i mitten på 1800-talet. Det är ett tungt och farligt arbete, men skänker också viss självständighet då unga flickor för första gången kan tjäna egna pengar. Sabra förälskar sig i en man, som är besatt av tanken på ett utopiskt samhälle. Han väljer att predika sin världsbild framför familjelivet och Sabra måste tillsammans med sin nyfödda dotter reda sig själv. Hårda tider och den yttersta förnedring väntar henne, men aldrig att hon ska ge upp.

Lågan som brinner utspelar sig i New England under 1800-talets mitt och sammanfattar en historiskt intressant period med etableringen av kvinnlig arbetskraft, den stora anstormningen av immigranter från Irland och Tyskland, framväxten av nya religiösa samfund såsom Skakarna och de ökande spänningarna mellan norra och södra USA i slavfrågan.

Zaroulis har skrivit en episk roman med stor trovärdighetsfaktor som gör att man riktigt kan förnimma ljuden, smutsen, vanmakten. Men boken har samtidigt en anda av icke-offer-mentalitet och ett inneboende hopp som gör mitt läsdriv konstant. Jag blir otroligt gripen av Sabra Palfreys öde, hennes kämparglöd och självständighet. Jag gillar att Zaroulis väljer att inte låta henne träffa en rik man utan tar sig fram genom egen försorg.

Det känns synd att det här är en bok som med stor säkerhet står oläst på mångas hyllor. Lågan som brinner förtjänar faktiskt att inte glömmas bort och att läsas av någon mer än mig...



Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016 juli 2016 augusti 2016 september 2016 oktober 2016 november 2016 december 2016 januari 2017 februari 2017 april 2017 maj 2017 juni 2017 juli 2017 augusti 2017 september 2017 oktober 2017 november 2017 december 2017 januari 2018 februari 2018 mars 2018 april 2018 maj 2018 juni 2018