söndag 19 juni 2016

Spökryttare och Calvados i Normandie

Ända från den lilla byn Ordebec i Normandie kommer en kvinna för att söka upp kommissarie Adamsberg i Paris. Hennes dotter har sett de olycksbådande "Spökryttarna", en - enligt den lokala sägen - otäck samling döda som rider omkring på skelettliknande hästar och förebådar död. Kvinnan finner inget stöd hos det lokala gendarmeriet och har ryktesvägen hört att Adamsberg kanske är mer benägen att ta sig an detta udda fall.

På grund av omständigheter kring en fransk industrimagnats död behöver Adamsberg hålla sig undan ett tag och kan därmed dra vissa fördelar av att tillsammans med en sjuk duva åka till Ordebec för att ta sig en titt. Han har knappt kommit dit förrän det första mordet äger rum. Och fler ska följa. Adamsberg börjar luta åt att legenden om Le Chemin de Bonneval kanske inte är helt gripen ur luften, eller så utnyttjar någon det faktum att folk tror att den är sann....

Jag upptäckte deckarförfattarinnan Fred Vargas för många år sedan och finner nöje av att läsa henne emellanåt. Hennes böcker är mycket långt ifrån klassisk Nordic Noir; i stället kan man säga att de är klassiskt franska. Ett exempel är den kärleksfulla vikt som läggs vid de måltider som äta (Morotssoppa, Gräddstuvad köttragu, potatis med gräddsås) och framförallt vid den dryck som intas (Calvados) - och alla röker förstås.

Det andra är att den är rätt konstig, för att vara helt uppriktig. Nu har i och för sig Adamsberg även med fransk polis mått mätt okonventionella och osystematiska metoder, men dialogen är ofta lite udda, på gränsen till humoristisk, fast på ett konstigt sätt. Kanske är det fransk humor? Det är i alla fall en stil som kräver viss tillvänjning.. Liksom de mer eller mindre sexistiska kommentarerna om kvinnorna som förekommer i boken, men det är mer svårsmält för mig.

När Adamsberg kom hem sent omsider --- stod hans granne - den gamle spanjoren Lucio - och pinkade högt och ljudligt mot trädet i den lilla trädgården -- 

"Tjena, hombre" sa den gamle utan att låta sig hejdas. "En av dina inspektörer sitter och väntar på dig. Ett jättetjockt fruntimmer, stor och bred som en ladugårdsdörr. Grabben din släppte in henne." 

"Det är inget jättetjockt fruntimmer, Lucio, det är en gudinna, en mångkunnig gudinna." "Jaså, är det hon?" sa Lucio och knäppte gylfen. 

----

När Adamsberg gick där bredvid henne genom de trånga gatorna märkte han att lusten att äta upp henne segrade över lusten att ligga med henne. Denna kvinna väckte en glupande aptit hos honom, och han mindes plötsligt den kolossala kouglof han hade mumsat i sig som barn hemma hos en moster i Alsace, en bit mjukt, nybakad, honungsdoftande mandelkaka. Han valde ett av fönsterborden och undrade hur han skulle kunna hålla ett korrekt förhör med en bit ugnsvarm houngskaka ---"

----

En sak jag dock skrattade åt på riktigt är hur avdelningen inför en förestående inspektion tvingas röja upp lite på kontoret. Det här hade knappast utspelat sig på den svenska diton: "Mercadet, lägg er och vila meddetsamma, ni måste vara klarvaken när de kommer instormande. Stoppa sedan undan kuddarna. Voisenet, ut med fisketidningarna, Froissy, inte en smula kvar i skåpen och plocka bort akvarellerna. Danglard, töm vinförrådet, Retancourt, se till att flytta katten och matskålarna till någon av bilarna."

Spökryttarna i Ordebec är en deckare åt det myspysiga hållet med en touch av "medieval crime". Fred Vargas är arkeolog och det finns alltid medeltida inslag i hennes böcker som gör det hela lite intressantare, som här med legenden om de ruttnande ryttarna. Den speciella stilen i dialogen gör att jag ibland känner att boken förvandlas till en slags slapstick, men stundtals är det också charmigt och stundtals väldigt mörkt. I slutändan tycker jag nog ganska bra om Spökryttarna, men det tog sin lilla tid att komma dit.



lördag 18 juni 2016

Faithless i Faithful


Orkeslös idag. Mest skrotat hemma (städat) och läst. 

Faithful Place är tredje delen i irländska Tana Frenchs serie om Dublin murder squad. Här står undercover-agenten Frank i fokus, när han efter nästan 20 år tvingas återvända till sina gamla hoods, bara för att upptäcka att hans highschool sweetheart aldrig övergav honom, utan de facto blev mördad i ett ödehus på hans gata. 

Franks familj måste vara bland det mest dysfunktionella jag läst om och det lär ju förklara en del av de mindre sympatiska och kärva dragen han utvecklat. Svårare att gilla Frank än poliserna i de tidigare två böckerna jag läst och stämingen är kanske inte heller lika förtätad, men det är otvivelaktigen så att mysteriet med kopplingar till det förflutna håller mig i sitt grepp. 

#instapond via Instagram http://ift.tt/1ruvOyu



måndag 6 juni 2016

Ställ ut en väktare: om förväntningar, små och stora revolutioner och kaffe

För många år sedan läste vi ut To kill a mockingbird (Dödssynden) i bokklubben. Inför det valet så var det någon som sade att den kom först upp på en lista när brittiska bibliotekarier valde "books to read before I die". Förväntningarna var höga och jag tyckte mycket bra om den, men i efterhand funderade jag på om jag också gjorde det därför att det förväntades av mig att jag skulle ge boken högt betyg...

Jag har inte läst om den sedan dess, dock har jag nyligen läst ut den fristående fortsättningen Ställ ut en väktare/Set out a watchman. I Ställ ut en väktare har huvudpersonen från Dödssynden, den nio-åriga Scout eller Jean Louise, som hon egentligen heter, vuxit upp och flyttat till New York. Som 26-åring återvänder hon hem till hålan Maycomb, för att hälsa på sin åldrande far Atticus. Det är 50-tal och medborgarrättsrörelsen har nått ända till mörkaste södern, men inte utan att möta motstånd.

Vad den storstadspräglade och fritänkande Jean Louise är helt oförberedd på är hur hennes barndomskärlek Henry och hennes rättrådige far verkar vara en del av motståndet. Kollisionen mellan vad hon blivit upplärd med som barn och vad hon erfar som vuxen är total, förvirrande och förgörande.


Kollisionen mellan Dödssynden och Ställ ut en väktare är också monumental. I den förra är Atticus hjälten, som står på den svarta, anklagade mannens sida. Nu är man som läsare inte säker på hans moraliska riktning längre. Scout förvandlas från barnet som söker vägledning hos sin far till en ung kvinna som starkast av alla ifrågasätter hans handlingar och åsikter. Hon kommer kanske till slut till någon slags acceptans, kanske inser hon att i stället för ett svartvitt moraliskt "rätt" eller "fel" finns det andra mekanismer som styr hennes närmaste. Så länge den rådande samhällsordningen var den att de vita styrde och de svarta tjänade var det "lätt" för Atticus att vara storsint och överseende. Men när djupt rotade mönster, hans egen ställning, hotas att omkullkastas går han och Henry i försvarsställning, de ser om sitt hus och motsätter sig förändringarna i någon mån. Egentligen är det inte så konstigt, det är så många reagerar inför nya grepp, men skillnaden här är att Scouts bild att fadern alltid gör "det rätta" blir demolerad.

Boken handlar till stora delar om den här konflikten, men lika intressant finner jag egentligen det andra, kanske inte lika uttalade, temat: kvinnlig frigörelse. Scouts personlighet, hennes obekymrade tomboy-stil har ingen helt lyckats rå på, trots att det är 50-tal och unga kvinnor förväntas bli till duktiga små hemmafruar. Scout sveper in som en sorglös fläkt, hon röker, hon går sin egen väg och träffar Henry av och till med svävande löften om bröllop. När hon träffar jämnåriga kvinnor håller hon på att dö av tristess av deras oändliga utläggningar om äktenskap, handarbete och välgörenhet. Hon vill ha någon jämbördig, som hon kan ha intellektuella diskussioner med, utmanas av.

Trots att priset Scout får betala är att hon inte passar in och ger traktens alla moraltanter dåndimpen så är det ändå härligt att läsa om hur hon verkligen varken räds att eller kan vara annorlunda än den hon är. Om medborgarrättsrörelse var en revolution i det stora, så är Scouts markeringar en revolution i det lilla.

Jag vet att det är många som inte tyckte att Ställ ut en väktare levde upp till de enorma förväntningar som fanns, men om jag rannsakar vad jag egentligen känner så finner jag mig faktiskt så mycket bättre till rätta med den här tuffa, vuxna versionen av Scout än det lillgamla barnet i den mer tillrättalagda Dödssynden.

Dessutom, inte svårt att sympatisera med en fellow kaffeälskare:

"När hon var inne på fjärde koppen kaffe tutade Crescent Limited till sin norrgående kamrat och dundrade över Chattahoochee River in i Alabama."



fredag 3 juni 2016

Toujours Finistère


Läser om just nu inför nästa bokklubb. Kärt återseende. Toujours Finistère! 

#instapond via Instagram http://ift.tt/22BTzCq



Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016 juli 2016 augusti 2016 september 2016 oktober 2016 november 2016 december 2016 januari 2017 februari 2017 april 2017 maj 2017 juni 2017