tisdag 28 maj 2013

Let the planning begin

Idag släpptes seminarieprogrammet till bokmässan och planeringen kan därmed börja: 120 dagar kvar!

Det känns extra roligt i år av två anledningar. Dels eftersom vi fick en skymt av programmets framväxt när jag och de andra boblambs* var på studiebesök på mässan i februari och dels då jag faktiskt vet att jag kommer gå på seminarierna i år!

Tema för i år är som kanske bekant Rumänien, men det är också fokus på läsning för unga, vilket jag tycker är ännu mer intressant med seminarier om högläsning, skräck för unga, barnböcker i förändring och förstås mycket, mycket mer.

I övrigt måste jag studera mera, men redan nu har jag börjat göra mentala ringar runt föreläsningar med Caitlin Moran, Knausgård, Fredrik Lindström, Pija Lindenbaum, Karin Alvtegen. Och sen kommer allas vår egen mörkerdrottning Helena - Dark Places - Dahlgren ha ett seminarium om vampyrer! Självfallet går jag dit.


*bokbloggsambassadörerna



måndag 27 maj 2013

En man som heter Ove och den stora gråten

Ove är 59 år, en klassisk surgubbe som bor ensam i samma hus sedan 40 år tillbaka. Han kör Saab och har inget till övers för de som inte gör det. Han har heller inte mycket till övers för folk som t.ex. inte kan backa med släp, som äter konstig mat och framförallt så tål han inte när någon kör förbi hans hus fastän det står en STOR skylt som säger att bilkörning ej är tillåtet inom bostadsområdet.

En dag flyttar det in en iransk-svensk familj mittemot som inleder grannsämjan med att meja ner Oves brevlåda med en släpvagn och sedan komma över med hemlagad mat: kycklingspett och gult ris.. Dessutom stör de Ove precis på dagen när han bestämt sig för att dö. Inte undra på att han blir upprörd.

Så börjar historien om en arg man, en sorg, en katt och en osannolik vänskap.


Fredrik Backman är journalist, bloggare och författare. Den andra boken han fått utgiven är en "bruksanvisning" till sin son: Saker min som behöver veta om världen ("det är faktiskt inte så himla lätt som det ser ut det här med att vara förälder. -- Man ska veta att det heter ”lekhage” och inte ”octagon”. Och att när förskolepersonalen refererar till något som ”naturens eget godis”, då menar de nästan aldrig bacon." Fredrik Backman verkar älska bacon. Och ost. Och mackor, helst med bacon på. Jag har följt honom i sociala medier i flera år och hans komik går rakt in i min skrattmuskulatur. Jag vet få som är så träffsäkra.

Ändå drog jag mig lite för att börja på Ove. Jag var en smula rädd att den skulle vara flåshurtigt skröneaktig i stil med Hundraåringen (som jag förvisso inte läst, men som jag har mina fördomar om och som Ove på sina håll jämförs med..)


Men det fanns ingen anledning til oro, om någon har samma förbehåll. Ja, jag fnissar åt Oves inspektionsrundor, vresighet och hans handfallenhet inför den iranska Parvaneh som oombedd sveper in i hans liv. Men det är inte hysteriskt utan skarpsynt och kärleksfullt om Ove och en generation av män med verktygslådor och principer.

Vad jag alls inte hade förväntat mig var att Ove skulle beröra mig så. Det dröjde inte många kapitel innan tårarna rann och jag snöt mig och emellanåt hulkade av gråt. Och ibland så började jag frustande skratta genom snor och tårflöde, då Backman plötsligt mitt i det sorgliga levererar en mening som i sitt sammanhang blir vansinnigt rolig.

Han har skrivit en fantastiskt fin feelgood, Fredrik och jag har nog inte läst en bättre bok i år. Fem baconskivor!



onsdag 22 maj 2013

Den danska farmen och charmen

Ända sedan vi läste Den afrikanska farmen i början på året har bokklubben pratat om att ta en tur till Karen Blixen-muséet som ligger över sundet i den lilla orten Rungsted. I söndags, passande nog dagen efter att det stod klart att Danmark är ny eurovisionschlagervinnare, så tog vi cyklarna ombord på tåget västerut.

Det regnade. Vi cyklade vilse. Det var underbart. Alltså denna årstiden, trots skyfall och duggregn och alla andra varianter på regn, är så vacker med nyutslagen bok och blommande ängar och de vita miljonvillorna på Strandvejen med havet stillsamt kluckande på andra sidan. Stor zen.

Här fanns det bara glatt humör som inte lät sig nedslås av dåligt väder och dåliga kläder.. 

Utsikt från Kokkedal slott. Den hade vi aldrig fått utan lite felnavigering.. 

 Framme! Muséet är uppbyggt i Karen Blixens barndomshem, gården Rungstedlund, där hon bodde permanent från 1939 - efter att farmen i Afrika gått i konkurs - och fram till sin död 1962. Bostadsvåningen är den som ligger rakt fram; inredning och rum är intakta, det är litet men fint. Sedan finns en utställningsdel också. 

Mat har alltid stort fokus i vårt lilla sällskap. Cirka en minut efter tågavfärd drog syster fram kaffe och croissanter till stort jubel, eftersom lång färd (säkert 40 minuters resa) kräver färdkost. Vi toppade sedan med prisvärd brunch på muséet där vi blev sittande i ett par timmar och tog igen flera veckors snack. Som "tur var" behövde vi ju inte diskutera någon bok den här gången.. 

Karen Blixen var mycket intresserad av att arrangera blommor och gick varje morgon ut i trädgården för att plocka dagliga buketter. Traditionen lever kvar inne i muséet. 

På den här skrev hon sina böcker. Det har hänt lite på ordbehandlingsfronten får man nog säga, men det är möjligen inte är lika charmigt längre. 

Storheter som möts. Karen skålar med Arthur Miller vars ännu mer berömda, dåvarande hustru Marilyn Monroe sitter mittemot tillsammans med Carson McCullers (amerikansk författare).

I shopen kunde man köpa kaffebönor och jag var helt klart frestad. Tänk att starta en egen liten kaffeplantage hemma och säkra de dagliga koffeinkickarna

Runtom boningshusen ligger en vacker park med näckrosdamm och skogsdungar. Magiskt ljus. 

Under ett av bokträden finns Karen Blixens grav. Någon hade lagt blommor och en cigg på stenen. 

Hemfärd längs Strandvejen. Mange tak!



måndag 20 maj 2013

Den arga rättsläkaren

Kay Scarpetta, skarpaste rättsläkaren på norra halvklotet med komplicerat privatliv går i spåren på styckmördare. Det senaste offret i raden avviker markant från de tidigare och vad mer är så finns det blåsor på torson av okänt slag. När Scarpetta blir uppringd av en husläkare om ett dödsfall där kroppen är täckt av hudutslag och blåsor av smittkopptyp, möter hon omedelbart upp med mycket onda aningar om att en dödlig smitta börjat härja fritt.

Det var ett tag sedan jag läste en Scarpetta-bok och denna har några år på nacken. Det är en ganska mörk, rå känsla i den här. Scarpetta är kantig, för att inte säga osympatisk, hon går och bär på mycket ilska och sorg efter en förlorad kärlek, det regnar, det är kala miljöer, obduktionsdetaljer. Men det finns små ljusglimtar som sticker fram och väger upp det dystra en smula: en hemlagad middag, blommor som planteras, relationen med systerdottern.

Boken är ingenting så speciellt egentligen, men den kom i rätt tid i mitt liv och jag gillar att läsa om Scarpetta, trots att hon inte är den trevligaste huvudperson man kan råka. Det märkligaste med Dödlig smitta är hur fokus flyttas totalt från jakten på en styckmördare i början till den på smittspridaren och hur spåret med seriemördaren aldrig plockas upp igen. Det förstår jag inte riktigt; svaret kanske kommer i kommande bok, men taget ur ett eventuellt större sammanhang så känns upplägget spretigt.

Jag vet att det är många som tycker att den här boken tillhör de svagare i Scarpetta-serien, men jag har inte så mycket att jämföra med så jag tycker den fyller sitt syfte och underhåller.



fredag 17 maj 2013

Keep up the British spritit

Så är post-London tider är det lätt att bli nostalgisk och omedelbart längta tillbaka till bussar och parker och maten! Faktiskt.

Men om inga resor medges får man ta med sig en bit av England hem. T.ex. så fick jag i veckan ett paket med London-craftade litteraturhalsband som jag beställt av fellow bokbloggare och språkgeniet Mind the book. Hon säljer dem på Camden market och också på Etsy förstås under shopnamnet Acertainjenesaisquoi. Inte nog med att jag fick min beställning så hade den frikostiga Camilla också lagt i ett par extra smycken. Tack, snälla!

Det passar ju utmärkt att ha ett halsband som det står Il faut cultiver notre jardin (Voltaire) på, nu när jag skaffat trädgård och allt.

La Mer tänker jag mig ha i sommar när vi åker till franska Rivieran. Simplify Simplify-smycket passar till jobbet för att se om jag på något sätt kan applicera detta synsätt, men utfallet var tveksamt i torsdags. Halsbandet rönte uppmärksamhet i alla fall och visst är det snyggt!


Eftersom jag jobbar i Malmö på fredagar så passade jag också på att springa ut på lunchen och införskaffa mig ett lager crumpets och scones i The English Shop. Fast dithän att jag kommer gå över till tedrickande är nog tveksamt, speciellt som jag även stockade upp med nya nespressopoddar. Nu kan jag knappt vänta tills det blir frukost här måste jag säga, så jag kan drömma mig bort lite till ett regnigare land..



tisdag 14 maj 2013

London parks

Att resa med två femåringar innebär att man behöver hitta aktiviteter som går ut på att de kan få utlopp för lite energi titt som tätt: läs kuta järnet i ungefär fyra timmar i sträck. Är man i en storstad är lösningen parker! London har fantastiska parker och i många av parkerna finns likaledes fantastiska lekparker, allt till vuxna och barns förtjusning. 

Princess Diana's memorial playground, inspirerad av Peter Pan med fint sjörövarskepp och krokodiler, djungelkänsla och massa fina gömställen.

Finns det något mer brittiskt än murgröna?


Kew Gardens i vårblom. Växthusen var viktorianskt pampiga och vackra.

Vi lät mästerfotograferna ta så många suddiga bilder de ville inne i växthusen

 Stor palm, liten fröken Book Pond

Min favoritplanta alla kategorier


 Bästa sittplatsen under magnoliaträdet.

 Det här var den sidan vi såg mest av bästa kompisarna. Här går de dock för ovanlighetens skull. 

 Och här är jag i ett fåfängt försök att låtsas att det är vår. 

Regent's Park i gyllene skrud. 



måndag 13 maj 2013

London books

Hemma från London, direkt till måndagens jobb som jag hållit på med nu till 22:21, så mycket mer än ett litet bildcollage blir det inte just nu. Jag börjar med tema, håll i er nu, böcker...


Urfin variant av Trollkarlen från Oz med "animerade" bilder


En uppenbar skillnad mellan Sverige och London: här gör man talrik reklam för böcker och läsplattor (kindle) på bussar och tunnelbana och det är fler människor som läser tidningar och böcker på tuben än de som knappar på sina iphones = samband? Tror ni förresten jag köpte boken ovan? Så klart jag gjorde!

Uppslukad

Den sötaste lilla bokhandeln i Kew Gardens 

Det är Gatsby-feber i London. Harrods hade fyllt sina skyltfönster med 20-talskläder. Waterstones hade plockat ihop en liten kollektion med några 20-talstitlar. 

Barnavdelningen på Waterstones kan jag lova inte bara är för barn. Jag gick där och oh-ade och ah-ade helt orimligt länge.

Och här är högen som till slut fick följa med mig hem. Jag måste säga att Unga Fröken Book Pond var ett under av tålamod under min dryga timme av beslutsångest. 




onsdag 8 maj 2013

To London with love

Nu är det inte ens 12 timmar kvar innan unga fröken Book Pond åker till London! Jag har packat, packat om, packat ur och börjat om. Har mest dilemman kring skor för att vara heeeelt ärlig. Har dock valt bort datorn, så några utförliga blogginlägg blir det nog inte tal om på några dagar (so what else is new.. ). Men rapporter kommer och en och annan tweet blir det nog (om jag nu hittar nätverk; skakar lite av fasa inför tanken på att jag inte gör det...).

Har förresten hittat en passande bok till besöket:

Laters





söndag 5 maj 2013

Plågsamt bra



När vi valde Atonement - Försoning - som bokklubbsbok, så var det på rekommendation från en annan bokklubb "Läser ni den här boken, så behöver ni aldrig läsa något annat igen." hette det, vilket i och för sig både skapar förväntningar och oro.

Det börjar en het sommardag 1934 på familjen Tallis gods. Den 13-åriga Briony sitter förväntansfullt vid fönstret och väntar på att brodern Leon ska komma och hälsa på. Hon bevittnar då hur systern Cecilia tar av sig kläderna och hoppar i fontänen framför Robbie, hushållerskans son, för att hämta upp skärvorna av en vas. Det är början på en gryende attraktion mellan de båda unga, men på avstånd erfar Briony något djupt olustigt över situationen. Andra händelser senare under dagen spär på hennes fantasier och leder till en lögn som hon måste ägna resten av sitt liv åt att sona.

Atonement består av flera delar, där den första delen utspelar sig under den ödesdigra dagen och berättas av olika personer, den andra delen under kriget, vilken hoppar mycket mer i tiden, och den sista delen är återigen mer koncentrerad och kretsar kring Brionys 77 födelsedag och hennes tankar kring livet och försoning.

McEwan använder sig av en mycket precis prosa och återger detaljerat händelser och omgivningar. Jag får i första delen starka stream-of-consicousness-vibbar och känner att det finns ett släktskap mellan Atonement och Virginia Woolfs Mrs Dalloway t.ex. Sedan inser jag att det McEwan (också) gör är att ta till synes oväsentliga detaljer, plantera ut dem, som i en pusseldeckare, och senare låta deras innebörd gå upp för läsaren.

Under ytan av de triviala aktiviteterna blir man också snart varse att det bubblar starka känslor och en olycksbådande stämning, förstärkt av den dallrande hettan. Mycket snart förstår jag att detta inte kommer sluta väl. Jag kommer på mig själv med att konstant tänka "om ändå inte" och det är obehagligt, men ändå fortsätter jag fram till de omtumlande sista sidorna.

Överlag så är mitt absolut starkaste intryck av Atonement det att jag blir kluven. Slutet t.ex., som jag inte ska avslöja för mycket av för den som varken sett film eller läst bok, hatar jag, men samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras av den överraskande grymma twisten. I Briony har McEwan skapat en huvudperson som är överdramatisk, oansvarig och de facto förstör två människors liv, men samtidigt är hon bara ett barn. Som läsupplevelse är Atonement vacker, välskriven och stark, men samtidigt nästan outhärdligt plågsam. Kluvet var ordet.

Och förresten, jag behövde läsa någonting annat efter det här, något med ett lyckligt slut!



lördag 4 maj 2013

Weekend hemma

Den här lördagen har vi primärt utforskat närmiljön runt orten där vi bor. Våren och värmen här, till slut, så mycket lättare allting känns. Vi gjorde en cykelutflykt till Alnarpsparken som är vidunderligt vacker så här års. Jag hade tagit med mig en bok, men det var ju ändå höjden av orutin från min sida när mini-pondarna var med ("Maaaaammma" - 5 sek - "Maaaamma" - 5 sek - "Maaaaamma").

 







fredag 3 maj 2013

Läsa - Pausa?

Jag har alltid varit en sådan där som avslutar böcker. Huuuuur tråkiga de än har varit - och det kan hända att jag har skummat lite på slutet - men nog så har jag avslutat dem.

Det finns en annan skola med människor som absolut inte ödslar tid på böcker de tycker är dåliga och som till och med har regler för hur länge man ska ge en bok innan man medvetet ger upp dem. Mr Book Ponds regel är till exempel 66 sidor.

Nu har det hänt något med mig; jag tror jag börjar gå över till den andra - jag kallar den fortfarande den mörka - sidan. På ganska kort tid har jag inte läst ut två böcker, halvvägs igenom har jag bara gett upp. 

Den förstnämnda är den 700 sidor långa Agaat av Marlene van Niekerk, vår senaste bokklubbsbok, som handlar om en ALS-sjuk, sydafrikansk kvinna som ligger och blinkar, minns sitt liv på farmen hon älskar så hett och har ett telepatiskt samtal/konflikt med sitt svarta hembiträde Agaat. Det är en välskriven, poetisk historia förlagd till tiden för avskaffandet av apartheid, hyllad av recensenter. Jag kom inte igenom den; blev uttråkad, började bläddra, somnade.


Anatomy of ghosts (Nattvandraren) av Andrew Taylor hade alla förutsättningar att falla mig i smaken: brittiskt 1700-tal, Cambridge, ockulta skeenden. Jag kom inte igenom den; blev uttråkad, började bläddra, somnade. 

Frågorna jag ställer mig nu är: 
  1. Borde jag anse dem som ett lost case och svälja förtreten med att ha lagt en halv månad på något som inte kommer in i statistiken? Det svider ju, det gör det... 
  2. Har jag bara läst böckerna vid "fel" tidpunkt (för stressad etc) och borde ge dem en ny chans?
  3. Har jag blivit totalt grund och inte förmår läsa "riktiga" böcker längre?
Några kloka svar att ge? Vad har ni för inte-läsa-ut-strategier? 



onsdag 1 maj 2013

Stämplad

Jag gillar e-böcker, men att finna den här fina stämpeln innanför omslaget är en typisk situation då fysiska böcker ändå tar pluspoäng.





All you need is love - och en fyllig urringning

I Fifty shades fotspår så har det duggat tätt med förlag/författare som aspirerar på att ta över Romance-tronen från E.L.James. Sylvia Day är ett av de namn som nämns i sammanhanget, en väl etablerad författare som har sålt miljontals böcker och hittills blivit översatt till 39 språk. Jag fick frågan om jag ville läsa hennes bok Älska, nyligen översatt till svenska.

Gray är en ung, självsäker, bedövande snygg markis som ingår ett resonemangsäktenskap med den sköna Lady Pelham, Pel, genom vilket de båda kan bibehålla sin livsstil och sina respektive älskare utan att orsaka skandal. Men när Grays ungdomskärlek dör i barnsäng går han nästan under av sorg och flyr hemmet. Fyra år senare återvänder han, förändrad, fast besluten att göra rätt för sig och inte bara leva under samma tak som sin hustru utan även vinna hennes hjärta.

Enligt uppgift skulle Älska utspela sig under viktorianska tiden (en av orsakerna till att jag nappade). 1815 är en bit innan dess, men det spelar inte så stor roll; så mycket detaljer kring omgivning, bruk och seder omnämns inte. Det är lite mörka paneler, någon rosa sidenklänning, en droska, men i övrigt är all tonvikt på relationen mellan Gray och Pel. Det är kärleksintriger, missförstånd, hesa röster, intensiva blickar, blod som rusar i ådrorna, enorma stånd och fylliga bröst om vartannat.


Romance har ju minst sagt fått ett kommersiellt uppsving. När jag läser kan jag inte låta bli att känna att det här är ompaketerad Harlequin - erotiklinjen - med mer påkostade omslag och marknadsföring. Kanske känner jag också så på grund av adelstitlarna och dekollatagen, som för tankarna till en Barbara Cartland-intensiv period jag hade när jag kanske var fjorton...

Men jag är inte den som automatiskt fnyser; uppenbarligen drar ju böckerna sin publik och fyller sitt behov. Jag tycker dock att storyn i Älska är i tunnaste laget; kärlekshistorien griper inte tag i mig, fast jag gillar vinklingen att det är ett äkta par som upptäcker varandra i stället för det klassiska boy-meets-girl-scenariot. Mycket yta blir det också då beskrivningar och bedömningar av utseendet hos personerna dominerar snarare än deras egenskaper (i och för sig inte unikt för vare sig den här boken eller genrén) och det görs t.ex. stor affär av att en av bifigurerna blir förälskad i en flicka trots att hon har små bröst!

De erotiska delarna består av klassiskt, hyfsat explicit vaniljsex, som Mr Fifty Shades skulle ha sagt.  Det som är uppfriskande är att den kvinnliga huvudpersonen för en gångs skull är självständig, tar för sig och är minst lika erfaren som sin man. På grund av det är det inte omöjligt att jag kommer läsa mer av Sylvia Day när andan faller på.

Tack till Bookmark Förlag för rec-ex i form av e-bok, som ändå livade upp mina tågresor till och från jobb!



Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016 juli 2016 augusti 2016 september 2016 oktober 2016 november 2016 december 2016 januari 2017 februari 2017 april 2017