söndag 29 januari 2017

Musselstranden, Kajakkvinnan och Fågelbarnet

Läser om Musselstranden inför boblmaf-bokcirkel i Varberg. Om Ulrika som i vuxen ålder tillsammans med sina barn återvänder till stugan där hon tillbringade sin barndoms somrar. Den här gången finner de av en slump ett människoskelett i en grotta på den ensliga Musselstranden. Ett fynd som visar sig ha kopplingar tillbaka till den där sommaren som blev Ulrikas sista i stugan, när grannarnas femåriga dotter Maja försvann.

Som när jag läste boken för nästan två decennier sedan blev jag tagen, men har nog andra perspektiv idag än för nästan tjugo år sedan (t.ex vad gäller psykiska diagnoser). Det är en bok man omedelbart kommer in i som stämningsfullt och suggestivt beskriver två kvinnors paralleluniversum, en barndoms västkustsomrar, utanförskap, ordlös kommunikation och intuitiv kontakt med naturen och som tillsammans skapar ett gripande mysterium.





lördag 14 januari 2017

You don't give me fever

I Sverige 2017 lever Ferrante-hypen och del två och tre i hennes romansvit om Neapel-flickorna Lenu och Lila har precis kommit ut på svenska. I bokklubben föll vi för grupptrycket och tog oss an del ett: Min fantastiska väninna eller The brilliant friend, som den heter i den engelska pocketupplaga jag fick tag i.

Handlingen är väl välkänd efter alla skriverier, så bara kort om den: det är 50-tal i Neapel. Lenu och Lila är skolkamrater och slår i sjuårsåldern an en ojämn vänskap; de hjälper och skyddar varandra, men konkurrerar samtidigt ständigt. Lila är begåvad och självlärd och gör bra ifrån sig i skolan, men det är bara Lenu som får läsa vidare av ekonomiska skäl. Lila väljer i stället att gifta sig vid ung ålder.


Efter 100 sidor in i boken förstod jag ingenting av den feber som drabbat kultursidorna. Det tar tid att komma in i den, sa någon och jag kämpade oinspirerat på, men nej, den fastnar inte hos mig som den verkar ha gjort hos andra. Mina initiala intryck höll i sig: det är två flickor som till en början är riktiga kick-ass överlevare i ett samhälle fyllt av våld, maschismo och fattigdom. Och jag tycker om att framförallt Lila som småtjej är tuff, full av integritet, gör som hon själv vill och det känner jag att jag vill se mer av.

Flickorna försöker slå sig fria, men till slut dukar de under för konventioner och traditioner, anpassar sig, det är åtminstone så jag tolkar det och jag funderar besviket på vad som är "meningen" med historien då? Jag finner också att jag blir lite uttråkad. De lever sina ungdomsliv i samma kvarter och rör sig ingenstans. Berättelsen går i en evig loop mellan hemmen, ny termin i skolan och kompisgänget ur vilket det sedermera växer fram pojkvänner. Det som händer, händer i mycket liten skala och ska jag vara ärlig så svalnar mitt intresse av småskaligheten för varje ny termin.

En del har pekat på de "härliga" miljöbeskrivningarna, som gör att man riktigt förflyttas till Italien med tvätt som hänger från fönstren och gatulivet. Nej, jag kände inte att jag ville förflyttas någonstans (jag funderar dock på om det hade varit annorlunda om jag läst boken på svenska?) Samhället som beskrivs är mest alltigenom tragiskt och jag blir bara nedslagen av det. Till sist är det de oändligt antal namnen... Det finns en namnlista i början, men jag pallar inte gå till den hela tiden. Det hela påminner mig om en släktskröna, en variant av 100 år av ensamhet, som jag verkligen avskydde. Inte heller positivt.

 Nej, jag blev inte febrig av detta. Förlåt, jag är inte djupare än så.



söndag 8 januari 2017

Frukostmordet på Savoy


Frukost på Savoy alldeles intill Mordet på Savoy #instapond 
via Instagram http://ift.tt/2iQkLPV



lördag 7 januari 2017

Om snöstorm i snön



Idag när Skåne fick sin första snö (12-timmarsfenomen), så känns det passande att läsa 1222 över havet av Anne Holt. Om 196 människor som blir evakuerade till ett hotell just 1222 meter över havet under århundradets snöstorm och tappar kontakten med omvärlden. Eller det är egentligen bara 194 människor, för två dör, varav en blir mördad. Den motvilliga polisen och ännu motvilligare människointeraktören Hanne Wilhelmsen är med i gruppen och blir förstås - motvilligt - indragen. Man gillar Hanne fastän hon är sur, hon påminner lite om Leif G W Persson faktiskt, och sceneriet med en mördare på en begränsad yta är ett klassiskt och spännande grepp. 

#instapondvia Instagram http://ift.tt/2jfC49X



Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016 juli 2016 augusti 2016 september 2016 oktober 2016 november 2016 december 2016 januari 2017 februari 2017 april 2017 maj 2017 juni 2017 juli 2017 augusti 2017 september 2017 oktober 2017 november 2017 december 2017 januari 2018 februari 2018 mars 2018 april 2018 maj 2018 juni 2018