För tredje året i rad så gick Bokresan av stapeln, vilket innebär i en helg i läsandets, ätandets, och sociala mediers tecken tillsammans med ett 25-tal kulturtanter (men, nej, inte enbart klädda i svart) på en kursgård i Norrtälje. Det här året var det många välbekanta ansikten för mig: alla vill komma tillbaka!

Jag installerade mig på mitt rum i fredags, ett pimpat sådant med djurtema och började så sakteliga varva ner efter en hektisk arbetsdag.

Det finns programpunkter under Bokresan; under lördagen fanns det möjlighet att prata om sin bästa pocketbok, kokböcker, e-böcker och feministisk litteratur, men man gör som man vill. Jag har känt behov av att dra mig undan lite och har läst, promenerat och tittat på den "bruna våren" som alltjämt råder här.

Det är tyst. Det finns några hus runtomkring, men i huvudsak är det ett ganska öde samhälle och när jag suttit ute och läst i solen har jag bara hört en radio på avstånd, fågelkvitter och insekternas surrande. Jag blir lugn. Säkert rastlös i längden, men två dagar går i alla fall bra...

---

Till att börja med varning för ej bokrelaterat inlägg. I helgen har jag läst en hel del, The Snow Child som skymtar i förra inlägget, men fokus för resan var utförsåkning i Sälen, varför ni får hålla tillgodo med mer skidor än sidor..

---

Vintern är blå, visste ni det? Åtminstone till större delen på bokomslagen av engelska titlar. I Sverige verkar man annars mest föredra - ja, gissa nu - grått... (Exempel på dessa upplyftande färgskalor längst ner). 

---

Vi läste The House of Scorta (Familjen Scorta) i bokklubben på grund av att vi var ute efter en hyfsat kort bok och den "såldes in" som en familjesaga i olivlundarna under Toscanas sol. Det var någonstans där jag fick för mig att det skulle vara en slags feelgood. Ingenting kunde vara mer fel.

Boken spänner över fem generationers Scorta som alla har en anknytning till den fattiga lilla byn Montepuccio i södra Italien. Den första generationen, Rocco Scorta, kommer till världen efter en våldtäkt, förvisas från byn och endast byprästen visar något förbarmande över honom. Rocco blir anfader till en stolt släktlinje som genomlever fattigdom, död, förödmjukelser och i princip alla andra svårigheter man kan tänka sig.

I korta ordalag händer följande: de föds, de har det för jävligt, de dör. Som ni förstår är "feelgood-partierna" mycket begränsade.

Kanske var det mina felaktiga förväntningar, kanske var det det faktum att den med sin släktsaga och sitt språk påminner så oerhört om Hundra år av ensamhet (som jag avskydde), men jag kunde inte finna många förlåtande drag med den här romanen. Sol var där förvisso och kanske en och annan oliv, men det var så oerhört dystert och dessutom är det svårt att komma någon karaktär in på livet när fem generationer ska avhandlas på 250 sidor.

Övriga bokklubben var mer positivt inställda och tyckte det var intressant att få en inblick i det fattiga Italien och hur det sociala släktarvet kan prägla en människa. Någonstans i en recension har jag till och med sett att den beskrivs som "dråplig". Eh, not so much, är min personliga reflektion. Smaken är uppenbarligen mycket delad ibland. Fast omslaget är fint, det kan jag ge den.

---

Från Nobelprisprojektet snor jag en liten frågequiz om hur min bokhylla är konstituerad.

1. En bok jag inte läst ännu men verkligen ser fram emot.
Vilken av mina 130 outlästa böcker ser jag inte fram emot? Det hade varit enklare att svara på. Men om jag måste lista någon, eller nej, det går inte att säga en, utan några så får det bli Från Holmes till Sherlock, The Snow Child, The Janus Stone, If you could see me now, Innan jag somnar, Den franske löjtnantens kvinna och så vidare. Och ser ni vad snyggt det blev med tre nyanser i blått nedan. Jag ser ett mönster...


2. Den bästa boken jag har hemma
Oj. Jag vet inte. Tänk om den bästa boken är någon jag inte läst? Men av det jag vet så skulle jag säga  Foreign Affairs av Alison Lurie, som jag läst flera gånger. Jag vet inte varför den berör mig så mycket, men att den utspelar sig i London gör naturligtvis sitt till.

3. En bok jag önskar varit bättre och som kanske var lite onödig att köpa.
Hm, ja, det finns sådana exempel. Ofta gör jag mig av med dem, så jag slipper konfronteras med eventuellt dåligt samvete över en ILLA investering, men har man en bokblogg har man statistik, så det är bara att medge att jag har koll. Ska vi nämna hatobjektet Gangsters av Klas Östergren kanske, som inköptes för bokklubbssyften. Eller Zen och konsten att sköta en motorcykel, ett "bokreafynd" som var en filosofisk och mycket gäspig roadroman.

4. Någon bok som jag var jättepepp på när jag köpte den men som bara blivit stående?
Det är en mycket underlig process från det att en bok är het till att den inte är det och det kan gå fort. Hamnar den i bokhyllan är det kört! Då blir den bortglömd en kortare eller längre stund, så det gäller att smida eller ännu hellre läsa medan boken ligger framme. Några som gått hyllvärmeödet till mötes är till exempel: Labyrinten av Kate Moss, Her fearful symmetry av Audrey Niffenegger, Anatomy of murder av Imogen Robertson. Säkert utmärkta böcker med inte fullt lika utmärkta ursäkter för att inte läsa dem.

5. En bok jag köpt mest för att den hade vackert omslag
Jag köper i princip de flesta böcker för att de har vackra omslag. Eller jag gjorde det tidigare; det blir lite annorlunda i e-bokens tidevarv.

Men bara för att nämna några har vi Emma av Jane Austen (Bonniers nya klassikerserie), The distant hours av Kate Morton, The house at Tyneford av Natasha Solomons, Rebecca av Daphne du Maurier. Hm, man kan på något sätt ana ett visst slottstema i mina älsklingsomslag. Guuud, så förutsägbar jag är.

---

---

Den brittiske nationalhjälten i kricket, Kenneth Fleming, hittas död i sin stuga i Kent och det konstateras snabbt att mordbrand ligger bakom. Efter sig lämnar han änkan Jeannie, som han ligger i skilsmässa med, tre barn - och älskarinnan Gabriella. Kommissarie Lynley och assisten Havers kopplas in på fallet, men det är spretigt och ju längre tiden går desto känsligare blir det att hantera. Lynley bestämmer sig för att dra en rövare för att locka fram mördaren, med risk för att misslyckas och sätta hela karriären på spel.

En av Elizabeth Georges bästa står det på omslaget och det är inte tu tal om att Aska och ära är en diger, välskriven bok med skickligt komponerad intrig inklusive en magstark twist. Ändå tar det mig en himla tid att läsa den och jag upplever den mer psykologisk än rafflande - och oerhört jämngrå med få ljusglimtar.


Elizabeth George vinnlägger sig om att genom motpolerna Lynley/Havers påvisa ett socialt medvetet och klassorienterat perspektiv, men det blir nästan alltför sorgligt att läsa om den fattiga, kedjerökande änkan Jeannie som inte ville ge upp hoppet om sin ungdomskärlek som lämnat henne för längesedan. Och sedan om den före detta prostituerade Olivia som drabbats av ALS i unga år, brutit med sin mor och nu bor på en pråm tillsammans med halta hundar och en vän hon är olyckligt förälskad i. Och vidare om assistent Havers och hennes eviga singelliv, som inte har någonting med Cosmopolitans, älskare och märkeskläder att göra utan bara är hopskrapade uddamöbler, tomt kylskåp och samtal till sin senila mor.

I Lynleys överklassvärld är det aningen ljusare nyanser då han i alla fall har sin Helene som han vill gifta sig med, men som gör honom konfunderad och frustrerad genom sin tveksamhet inför åtagandet.

Så i slutändan konstaterar jag att ja, det är en kvalitetsdeckare, men aningen långsam och tung, speciellt i jämförelse med Well-schooled in murder och Gamla synder som jag tidigare läst av George.

Omslaget till min utgåva av Aska och ära är förresten intressant. Cigaretter har visserligen en central roll för handlingen, men jag tvivlar på att det av politiskt korrekta skäl hade valts idag, non?

---