tisdag 29 april 2014

Tärningen är kastad

Det har varit sparsamt med inlägg från bokklubben de senaste månaderna. Ska sanningen fram har jag varit en ytterligt dålig representant, som under flera sessioner inte hunnit/orkat/velat läsa ut aktuell bok och det hade varit fullkomligt otänkbart för några år sedan. I'm slippin'....

Senaste träffen var rätt bedrövlig generellt, då endast syster läst ut hela Tärningsspelaren och jag bara hade tagit mig igenom en tredjedel på lilla Kindlen. Jag avskydde iofs huvudpersonen intensivt bara 7% in och det blev inte särskilt mycket bättre. En twitterfråga avslöjade att jag inte var den enda som inte alls uppskattat den.

Tärningsspelaren kom ut på 70-talet och sägs ha "satt djupt avtryck i vår populärkultur". Den handlar om stjärnpsykiatrikern Luke Rhinehart (samma som författarens pseudonym) som lever ett behagligt medelklassliv med fru och två barn. Det går lite trögt med den bok han förväntas skriva, men annars har han inte mycket att klaga på. Om det inte vore för att han är dödligt uttråkad. En dag låter han en tärning bestämma vilket beslut han ska ta och det är startskottet på en historia som blir alltmer skruvad och våldsam.

Det som i alla fall kan sägas om Tärningsspelaren är att den fortfarande väcker debatt, så samtal blev det trots allt av de bits and pieces vi hade.

Ett par i gänget hade uppfattat den som lite komisk i början och drog på munnen åt Rhineharts extrema cynism. Jag kan i och för sig skriva under på att när han börjar experimentera med tärningarna på sina patienter och ger helt regelvidriga råd med mer eller mindre lyckosamma utfall är det lite småfnissigt ändå.


Samtliga tyckte dock att boken därefter spårade ur. Vi diskuterade huruvida det verkligen handlar om att låta slumpen eller ödet styra, när det är han själv som listar sina olika beslutsalternativ, eller om det primärt är ett sätt att bara hävda ansvarsfrihet från sina gärningar. Däremot resonerade vi att det kan vara lite kittlande att överlåta riktningen av sina beslut åt en högre makt. Och utöver det förstår jag någonstans hans resonemang om att tärningarna är ett sätt att vakna upp ur livets slentrian, att skaffa sig kickar när man som vuxen kanske har blivit alltmer blasé på sin tillvaro.

Jag reagerade på att det första han väljer att gå vidare med när han låter tärningarna styra är en våldtäkt. Personligen hade jag kanske kunnat starta med "stanna hemma från jobbet", "äta något gott och onyttigt" eller något i den stilen, men Rhinehart tycker att våldtäkt är en bra uppmjukningsövning och jag undrar om det är det verkligen är det som rör sig i de grumligaste vattnen av våra tankebanor om det står oss fritt att önska.

Nej, det här var knappast en njutbar läsupplevelse totalt sett. Den hade förvisso komiska inslag, men också en mängd våld, explicit (våldsam) sex och misär. Redan från start etableras undergångskänslor, som sedan eskalerar och därför vet man att det här kan inte sluta väl. Det brukar jag sällan gilla med böcker och det höll de andra med om. De som hade kommit till slutet förstod det dessutom inte helt. Jag kan inte svara för detta, men det låter inte så fantastiskt.

Slutsats: intressant idé, tveksamt genomförande.



måndag 21 april 2014

Mot fyren/fyrarna

Det har inte bara blivit påskekrim i helgen, utan här väljer vi litteratur efter tur. Igår gjordes det en utflykt till Kap Arkona på Rügens norra spets där det byggts inte mindre än tre fyrtorn genom åren. Naturligtvis hade jag med en lämplig bok: Fyren mellan haven av M.L. Stedman. Den utspelar sig dock i Australien, men man kan ju inte få allt..





lördag 19 april 2014

Inlägg med (desperata) litterära kopplingar - faktiskt

Idag har solen skinit från en blå himmel och till och med jag har kunnat njuta av några minuters värme, så pass att jag somnade i en däcksstol. Ursäkta viss besatthet, men jag hanterar verkligen det här med att frysa väldigt, väldigt dåligt (så bor uppenbarligen i fel land/världsdel etc..).

Har annars haft en fin dag som började med att Påskharen kom på besök och bidrog till att energinivåerna höjdes med ett par hundra procent för den yngre delen av klanen Book Pond. Därefter åkte vi till nationalparken Königsstuhl, där vi gick en 3 km-slinga genom nyutsprucken, förtrollande vacker bokskog. Det gick jättebra med minipondarna, trots att det ändå var ganska långt för deras små ben. Därefter har vi softat på hotellet och avslutade dagen med god middag på restaurangen vägg i vägg.

När jag kom hem kom jag på att det finns en bastu i källaren så jag sprang ner och skulle kolla om den fortfarande var öppen, men på tyskt vis fanns det bara en massa nakna män där; kände mig inte helt bekväm.. 

 I vanlig ordning började dagen med ett morgonpromenad/jogg. Lyssnade på Värvet för första gången (extremt efter, jag vet) och kommer säkerligen att återvända dit. 

Det verkar vara en fin tradition att smycka träden med påskägg i den här delen av världen. Kan bara ana vilken tid det har tagit när man ser hundratals ägg i en del. 

Påskharen kom även till Rügen. Här två sockerhöga barn som står still i två sekunder för en bild. Sedan har det varit full speed hela dagen. 

Dagens litterära referens 1: mullvadshögar! Ni förstår inte? Om jag säger Priset på vattnet i Finistère då? Ah, alles klar!?

Bokskog på väg att kläckas. Vitsippebackar i blom. En sådan ljuvlig tid detta är. 

Kanske litterär referens 2, då den här dammen påminner mig mycket om den i Forest of Dean i sista Harry Potter-boken. Eller så kanske jag bara druckit ett glas vin för mycket nu.. 

Framme vid själva Kungatronen (Königsstuhl) som stupar 138 meter brant ner. Ganska högt. Ganska vackert. 

Sover. Notera bok i knäet. Litterär referens 3. 

Sparrissäsong i Tyskland. Say no more vad gott det var!



fredag 18 april 2014

Es ist kalt!

Idag har det varit en halvklar, kall dag då jag i princip frusit från start till mål som den viking jag inte alls är. Det hjälpte inte ens att vi åkte till ett stort äventyrsbad, som enligt uppgift skulle ha 29 grader i vattnet. Tro mitt expertutlåtande: det var då falsk marknadsföring! Jag hackade tänder och spenderade halva tiden i en bubbelpool som inte heller var särskilt het enligt gängse normer, men minipondarna hade kul och stojade runt i två timmar. Nu är vi hemkomna till hotellet efter en mysig middag i Stralsund. Jag sitter och skriver omsvept av en yllesjal, men fortfarande huttrandes.... 

Min dag började med en klassisk AlexoSigge-promenad/jogg. Senaste avsnittet var inte tillgängligt, men jag lyssnade och fnissade åt på gamla Thailand-anekdoter i stället.

Första utflyktsmålet för dagen var Prora, Hitlers jätteprojekt till semesteranläggning. De 4,5 km långa byggnaderna färdigställdes aldrig för sitt ändamål. Idag är de delvis nyttjade som vandrarhem och museum, men stora delar står oanvända. Bisarrt är bara ett av orden jag söker.

Det blir mycket strandbilder när man befinner sig på en liten ö där det är nära till vattnet i alla riktningar. Dramatisk himmel här också.

Baby J smider planer: One day this will all be mine.. Kanske? Lite oklart varför hon skulle tänka på engelska, men jag tycker hon ser lite ut som en hollywoodsk despot på den här bilden, nicht wahr?

I Stralsund såg vi äntligen solen; det finns hopp om morgondagen! Mycket charmig Altestadt för övrigt.

Alla tyska krogar med självaktning har schnitzel. Mr Book Pond slog till på den, jag valde fiskrätt med oväntat god kompott på sparris och rabarber!

På hemväg till värme och wi-fi genom ett fantastisk vårlandskap med rapsfält, knoppande bokskog och vitsippebackar.... 



torsdag 17 april 2014

Påskekrim på tyskt vis


I påsk lämnar vi förorten och åker till tyska nordkusten/Rügen där läsning och utomhustid står högst upp på agendan. Här yngsta ponden som tittar ut när vi lämnar Trelleborgs hamn. Bäst idag på resan har enligt hennes utsago tydligen varit det sunkiga lekrummet på färjan och lekplatsen vid hotellet, mycket ordinär på alla sätt och vis... 

Den fina norska traditionen att läsa Påskekrim är helt klart anammad hos Book Pond, så i år tar jag med mig Medan mörkret faller av Anna Lihammer, prisad av Bokomaten, Calliope och DN för att nämna några. Hittills inte besviken!

Här är hotellet vi ska hänga på några dagar framöver. Lite Louvren-vibbar där, non?

Boendet ligger rakt vid stranden. Badhytterna står ännu oanvända i väntan på sommaren. Imorgon blir det självklart klassisk AlexSigge-försökttilljoggsomalltidövergårtillpromenadefterfemminuter här. 




onsdag 16 april 2014

Den eviga vinterns barn

Alaska på 1920-talet. Ett barnlöst nybyggarpar i övre medelåldern startar om på nytt efter ett svårt missfall och försöker bruka den frostbitna marken i det karga och isolerade landskapet. En kall vinterkväll får de ett sällsynt lekfullt infall och bygger en snöflicka på gården. Nästa dag dyker hon upp: Faina; en skygg och vild flicka som har sällskap av en räv och som kommer och går som hon vill. Hon närmar sig försiktigt Mabel och Jack och till slut kommer hon hela vägen in i stugan och därefter blir hon som den dotter de aldrig fick - med det undantaget att hon alltid återvänder till skogen under nätterna och försvinner varje sommar.

Mabel minns den ryska sagan hon läste som barn om det gamla paret som längtade så hett efter ett barn att den snöflicka de en dag skapar får liv och blir övertygad om att detsamma har hänt henne och Jack. Hon måste till varje pris skydda Faina från värme så att inte också hon förvandlas till en liten pöl.


Bokomslaget till The Snow Child, är blått och vitt. Det är passande för det som möter mig innanför pärmarna är till större delen ett blått, isigt, evigt vinterlandskap med kall, karg jord. Det är mycket vackert, men jag fryser nästan av att läsa och tänker på människorna på 1920-talet och ännu längre tillbaka klarade sig igenom dessa långa, brutala vintrar med de kläder och pälsar som stod till buds då.

Berättelsen är vacker, melankolisk, men inte utan inslag av värme och lycka. Det är inte de stora gesternas bok, utan det är detaljer som bryter av och förgyller vardagens lunk: Mabels teckningar, mördegskakor, en ny pälsmössa, en skridskofärd på isen, en bok att läsa om och det blir inte långsamt utan jag njuter tvärtom av att läsa om det lilla. Jag älskar också greppet att väva ihop en berättelse med en saga som Eowyn Ivey har gjort här. Något liknande gjordes till exempel i Kate Mortons Den glömda trädgården som har referenser till klassikern Den hemliga trädgården.

Slutet har inte helt oväntat så sorgliga inslag att jag sitter på tåget och gråter så häftigt att jag inte kan se sidorna framför mig och sedan måste jag läsa om för att se vad det stod.. Men det är också mycket fint liksom boken i sin helhet.



fredag 11 april 2014

Tillsammans igen!

Igår hade #boblmafsyd äntligen samling vid pumpen igen. Det var ett bra tag sedan vi sågs, så det var extra roligt att kunna sluta upp - och inte minst att hälsa Calliope välkommen tillbaka till Sverige efter exil i Texas! Jag hann inte fråga om om de många resor de gjort i alla väderstreck, men fick i alla fall klart för mig att friterade snickers är gott på riktigt (och att de på grund av den viktökande faktorn här var glada att vara tillbaka i Sverige igen)

I vanlig ordning så avhandlades det ämnen högt och lågt.

Bland annat framkom det (ursprung Feeejay) att ett säkert tecken på en bokdiss är att man hellre detaljläser bipackssedlarna på sin medicin..

Och så pratade vi om att Unga Fröken Book Pond hjälpte till att bygga en koja till en hemlös i "skogen" i Lomma. Det känns ju som om den kommer stå orörd (hänvisar till statistik om medelinkomst i nämnda kommun...), men som Flickan och Böckerna sa; "Det är ju fint att hon har kvar sina Malmörötter..."

Bokomaten avslöjade att hon är tillbaka på sin blogg (yay) och att det åter bli festliga fredagar framöver!


Och sedan snackades det jobb, pendling på enfiliga vägar, konsten att säga nej, kurs med liten hund och uppsatsskrivande på teoristadiet.

Oväntat mycket prat om böcker också. Och så bytte vi böcker där min nolltolerans efter Bokresan knäcktes med en gång då jag fick med mig Anna Lihammers Medan mörkret faller och Carole Matthews Calling Mrs Christmas. Hur går sådant där till egentligen?

Trevligt som alltid med mina bästa book buddies!




fredag 4 april 2014

Mörkt i Svarthuset

Modernista Förlag har senaste åren knutit några riktigt bra deckarförfattare till sig, som Gillian Flynn och S.J.Bolton. Nu kan de lägga Peter May till sin lista där första utgivna boken på svenska blev Svarthuset.

Med uppdrag att utreda det mordet på en illa omtyckt bybo får kommissarien Fin Macleod att återvända till sin hemö Isle of Lewis i Yttre Hebriderna för första gången på många år. Det är med omtumlande känslor han återser sitt familjehem och, på den tiden, sin bästa vän Artair, som har förvandlats till en bitter alkoholist.

Än mer omskakande blir mötet med vännens fru, Marsaili, Fins stora ungdomskärlek som han aldrig kunnat glömma. Av allt att döma så är hennes äktenskap djupt olyckligt och det smärtar och upprör Fin att ser hur både hon och den ende sonen lider. Samtidigt drar han igång mordutredningen där han inser att han måste börja spåra tillbaka i tiden för att förstå motivet. Han är inte själv beredd på de chockerande och livsavgörande kopplingar till vännens och sitt eget liv han ska komma att hitta.

Av det jag sett så hyllar bokbloggmaffian Svarthuset unisont och den har överlag fått många fina recensioner. Yttre Hebridernas karga landskap verkar få många att gå i spinn. Och här finns gott om skummande vågor, rivande vindar och fåordiga öbor.

"Molnen hängde så lågt att de nuddade bergstopparna efter att ha blåst in över ön med den hårda västanvinden. Amplarna med färggranna blommor utanför polisstationen i Stortnoway svängde oroväckande kraftigt i blåsten. Skräpet blåste runt på gatan i stötar och virvlar och människorna gick framåtlutande i vinden, hopkurade mot den överraskande augustikylan."


Men ändå infinner sig inte den rätta känslan när jag läser. Kanske att Svarthuset kom till mig i fel tid, men jag fångas inte av det dramatiska sceneriet. Deckarhistorien har mer fokus på Macloads inre sökande än det polisiära och jag finner den lite långsam och illusionslös, även om slutet är mer hoppfullt än vad jag hade kunnat förutspå. Det är kvalitativt på alla sätt, ingen tvekan om det, men det lyfter inte för mig när jag läser. Kanske att det funkar bättre med nästa del av den trilogi som planeras.

Tack till Modernista för rec-ex!



Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016 juli 2016 augusti 2016 september 2016 oktober 2016 november 2016 december 2016 januari 2017 februari 2017 april 2017 maj 2017 juni 2017 juli 2017 augusti 2017 september 2017 oktober 2017 november 2017 december 2017 januari 2018 februari 2018 mars 2018 april 2018 maj 2018 juni 2018