torsdag 29 maj 2014

Också nödvändigt: läsa om läsning

En sketen onsdagmorgon gör jag det bara, kliver in på Pressbyrån Lund C, köper tre litteraturtidningar och en juice och sedan jobbar jag inte på tåget upp till Helsingborg (unheard of..).

På bordet: Fyrahundrafemtio (en ny, men trevlig bekantskap för mig; många intressanta artiklar),Vi Läser, Books & Dreams, Cola Zero, choklad och aprikoser. 

Grav Amazon-ångest efter den här artikeln i Fyrahundrafemtio. Fabriken bakom våra bokleveranser är inte glamour på något sätt. 

Intervju med Maggie O'Farrell i Fyrahundrafemtio. Beskrivningen av hennes Sommaren utan regn triggar något hos mig om somrar som aldrig tar slut, om hetta och möjligheter. Jag fick samma känsla inför Peter Robinsons En ovanligt torr sommar för några år sedan. Kanske egentligen inte någon extraordinär deckare, men den var rent drabbande för mig, minns jag. 

Christine Falkenland i Vi Läser. Jag har ingen speciell relation till henne, men inser att jag kanske borde ha det/skaffa det. Oklar över om hon är min kopp te, men finns bara ett sätt att ta reda på det. 

Reportage om Paris i den färgstarkare Books & Dreams

 Fyrahundrafemtio skriver om hur Gustav Edman under ett år ska sätta sig in i den "kvinnliga" kulturella sfären. Hans sambo, författaren Lisa Bjärbo, citeras ovan. Jag har kommenterat lite... 



söndag 25 maj 2014

Tiden går fort när man läser Tiden går så långsamt

Caroline och Jonas, ett ungt, lyckligt par har försökt få barn länge, men det vill sig inte förrän efter många år och flera provrörsförsök. Då blir äntligen Elsa till och alla önskningar slår in. Eller det borde vara så, men Caroline drabbas av en djup depression, känner sig otillräcklig och frustrerad som mor och ingenting är så som hon har trott att det skulle bli. En dag när Jonas kommer hem från jobbet gapar vaggan tom och Caroline är ensam i lägenheten.

"Hela han iskall nu", står det och som läsare blir man det med.

I Tiden går så långsamt när man tittar på den av Josefine Lindén händer alltså det ofattbara att en mor skadar sitt barn, om än i ett psykotiskt tillstånd. Det är svårt att läsa om detta och flickans överlevnadskamp; jag undrar hur man kan leva vidare med sig själv efter att ha gjort något sånt och jag tycker Josefine Lindén skildrar Carolines ångest i fängelset bra. Hon är en svår huvudperson att ta till sig, då hon även i friskt tillstånd är lite kantig och tvär. Det sätt på vilket hon försöker rädda kvar sina rättigheter som mor är osympatiska, men ändå väldigt rationella; jag förstår hennes mörker och vad som kan födas ur det.


Lite ironiskt går Tiden fort när man läser Tiden går så långsamt. Det är en modern underhållningsroman, med många Stockholmsreferenser och samtida uttryck, som kanske inte kommer göra sig om några år, men som funkar nu. Den handlar inte primärt om förlossningsdepression, som man kanske skulle kunna tro, utan om konskevenserna av den och en relation i kris. Boken har ett driv och är långt mer spännande än vad jag först kunnat ana, på slutet nästan lite åt ett filmmanus (inklusive en jakt till flygplatsen!) och den känslan förstärks också av att sjuksköterskan Anna har lite av en kaninkokerska över sig (ref. Farlig Förbindelse). Jag måste också säga att twisten på slutet är djävulskt gjord av Lindén; den såg jag verkligen inte komma.

Under Bokresan var Josefine Lindén medbjuden och det var en av höjdpunkterna. Vi fick inblickar i skrivprocessen och turerna med att få en bok utgiven, hon berättade om charmiga redaktörer och redigering och det härliga i att skriva på en ö i skärgården. Det ska komma två uppföljare till Tiden går så långsamt, är det tänkt, och jag ser fram emot att läsa dem!



fredag 16 maj 2014

Bokkonst

Apropå förra inlägget om målningar som inspirerat till romaner, så finns ju även exemplet Flicka med pärlörhänge av Tracy Chevalier. Porträttet med samma namn målades av den holländske konstnären Johannes Vermeer 1665 och i Chevaliers bok är det tjänsteflickan Griet som står modell. Hon arbetar i huset och utvecklar en särskild relation till sin husbonde då han märker att hon har blick för färger och motiv.

Jag läste boken 2003 och fastnade för den trots att den var mycket långsam i sitt berättartempo. För övrigt läste jag på franska vilket var en jäkla grej att ge sig på med den nivån jag hade på den tiden. Så tog det nästan ett år att ta mig igenom boken också. Detta var självklart pre-barn när man kunde ägna tid åt att slå upp glosor etc..

Ikväll gick filmen på TV med en ung Scarlett Johansson som Griet och jag, som numera sällan tar mig tid att se en hel film, blev kvar i soffan. Filmen är liksom boken också långsam, men den har någonting som tilltalar och berör mig.


En annan favoritbok, Les cinq quartiers de l'orange (En doft av apelsin) av Joanne Harris utgiven av samma förlag, franska Folio, har också en detalj av ett konstverk på omslaget, nämligen La bataille d'oranges av Georges Rohner. Vet inte om det är Folios signum; har för få franska böcker hemma för att kunna avgöra detta..


Mer om målningar som inspirerat till bokomslag på svenska böcker har nyligen Marcusbiblioteket tagit upp i ett (som vanligt) ambitiöst och fint inlägg på sin blogg. 



torsdag 15 maj 2014

Tartt Talk

Ett par dagar sent kommer här berättelsen om kvällen då jag mötte Donna Tartt.

Ja, jag var ju inte ensam i Malmö Stadsbibliotek i och för sig och "mötte" är kanske en överdrift, då jag satt på tionde bänkraden (med Bokomaten och Calliope runt omkring, som också rapporterat från kvällen förstås) ibland hundratals andra, men ändå

Drygt tio år efter Den lille vännen kom Donna Tartt äntligen ut med en bok i höstas, Steglitsan, (varför heter den inte Steglitsen, förresten?) och efter lika lång tid besöker hon åter Sverige, med framträdanden i Malmö och Stockholm. Jag var egentligen ensam med barnen den här kvällen, men det kändes ganska snabbt som att här måste jag styra upp en barnvakt och så blev det. Lite chockade blev hela #boblmafsyd av att finna att det bara var halvfullt i lokalen när vi dök upp en timme innan framträdandet Snart nog fylldes biblioteket dock upp av svartklädda damer och en och annan man med skägg..


Copyright/Fotograf: NTG

Donna Tartt var liten och nätt, klädd i strikt, svart kostym och slips och med den karaktäristiska svarta, välkammade pagen på plats. Hon ville inte bli fotograferad, så några bilder under kvällen blev det inte. Linn Ullman var den som intervjuade och först blev jag glad och tänkte att det här kunde nog bli intressant och så pratade hon ju en utmärkt engelska (amerikanska). Men redan en kort stund in i kvällen fick jag dåliga vibbar. "Frågorna" var bara långa resonemang av hur Ullman själv tolkat karaktärer och skeenden i Steglitsan och hon hoppade runt utan synbar plan. Ibland fick Tartt uppenbart kämpa för att bryta av mitt i harangen och svara på det som antogs vara Ullmans fråga. Det var frustrerande som lyssnare, då jag ville höra Tartt berätta mer kring sina tankar om symbolik, bakgrund, inspiration, tillvägagångssätt vid skrivandet och sedan ville jag höra mer av henne bara för att hon var så rolig, på ett svart sätt förstås.

Ibland fick hon dock komma till tals och mest upplivad blev hon när hon beskrev konstnären Carel Fabritius, som målat The Goldfinch. Fabritius var Rembrandts mest lovande elev, men dog tragiskt nog ung i en krutexplosion där många av hans målningar också blev förstörda. The Goldfinch finns kvar och under arbetet med boken hade Tartt både en stor reproduktion på väggen och en liten bild på skrivbordet att titta på. Det är sådana detaljer jag älskar att få ta del av när författare pratar om sina skrivprocesser. Vi fick också reda på att Tartt skriver alla sina böcker för hand - inte undra på att det tar tio år då - och i några fall klipper hon till och med bokstavligen sönder scenerna och arrangerar om alla delar på papper tills hon blir nöjd.


Och så sa hon det som redan känns som bevingade ord och som citerats på många ställen efter tisdagen:

- A book is a dream we dream together

Det tyckte jag var fint och tolkar det som att vi som läsare tar med oss våra egna erfarenheter och förhoppningar in i en bok, som då möter författarens och tillsammans blir resultatet en gemensam dröm.

Jag hade ju en mini-pondarna och en barnvakt att ta hänsyn till den här kvällen, så jag fick ge mig av efter författarsamtalet, men de flesta stod kvar i den timslånga kön och fick var sin bok signerad. Ingenting att gräma sig över, det är bara tio år kvar till nästa chans...

Nu ska jag bara läsa Steglitsan också, som kom hem till mig i förra veckan. 800 sidor med mycket liten text. Jag återkommer vid jul.

Bild: Calliope



tisdag 13 maj 2014

Mot en helt annan fyr

Australien, strax efter slutet på första världskriget. Tom Sherbourne har nog med död och misär på sitt samvete, han söker frid och finner att det ensliga fyrvaktarjobbet på Janus Rock - med sina krav på ständiga reparationer och observationer - blir hans fristad. Vid första fastlandsbesöket på lång tid blir han förälskad i den unga Isabelle och tar med henne tillbaka till ön som sin hustru. Till en början är de lyckliga, men livet är inte lätt mot det äkta paret. Efter tre missfall är Isabelle så utom sig av sorg att när en eka flyter iland med en död man och ett levande spädbarn, då fattar hon och Tom ett livsavgörande beslut med gruvliga konsekvenser.


När jag var med på senaste bokresan låg Fyren mellan haven i några av de goodie bag-påsar som delades ut. Jag var med en gång på det klara med att jag ville ha en av dem. Det finns en inte så oansenlig skara fyrälskare i bokbloggmaffian och jag tillhör väl en av dem, så jag började läsa redan där och då den helgen.

Omslaget var jag förstås förtjust i redan innan jag öppnade boken, men där blev det nästan ännu bättre när jag såg att det i början finns en fin liten karta över Australien där Port Partageuse och Janus Rock är utpekade. Älskar också kartor i böcker! Historien grep tag redan från början och jag blev såld på miljöbeskrivningar av skummande vågor som slår mot vassa klippor, stormar som ryter eller, i sällsynta fall, ljumma vindar som fläktar öns slätter, fyrljuset som visar fartygen farleder i mörkret. Jag fann det fridsamt i att läsa om hur Tom får det hårda och outsinliga dagliga underhållet av fyren att överskugga ångesten han bär inom sig från kriget och från barndomen. Och hur han blev lyckligare när Isabelle kom in i hans liv.


När de bestämmer sig för att behålla den lilla bebisflickan, som om hon vore deras egen, så börjar molnen hopa sig. Isabelle rättfärdigar beslutet, men Tom finner det svårsmält, trots att den lilla flickan betyder allt för honom. Hans kval blir inte mindre av att finna att det finns en levande moder på fastlandet. Vad är rätt och vad är fel i en sådan situation? Det finns inga entydiga svar, även om det finns lagliga riktmärken. Som läsare känner jag med dem alla och blir fruktansvärt kluven. Det är skickligt av Stedman att skriva på ett sätt som skapar sympatier hos alla parter. Jag antar att hon också har avsett detta, att boken ska väcka känslor och få oss att ifrågasätta våra egna värderingar.

Fyren mellan haven kan vara en av de sorgligaste böcker jag har läst. Den är mycket bra, av alla skäl som nämns ovan och mer, men den andra hälften är rent chockartat ledsam. Med tanke på temat, så är det dock kanske omöjligt att avsluta detta på ett alltigenom lyckligt sätt utan att det blir sliskigt. Det kan också sägas att det är mycket korta kapitel, vilket tack och lov delvis tar udden av det värsta, då det inte finns utrymme för utbroderande sentimentalitet. (I förbigående sagt så blev jag också lite störd på de korta styckena ibland, då jag tyckte att de staplades på varandra och fick en upprepande effekt, vilket inte drev historien framåt som man kunde tänka sig att den här tekniken bäddar för.)

Jag förstår varför Fyren har blivit en stor framgång världen över och totalt sett rekommenderar jag den absolut, men inte utan dina kleenex nära till hands.



onsdag 7 maj 2014

Världens ände

När jag var liten hade jag en favoritbok som heter Resan till Världens Ände. Jag läste den jämt och sedan läste jag den jämt för äldsta fröken Book Pond och nu läser vi den för den yngsta.


På sista bilden har bokens huvudperson, pojken på framsidan, kommit fram till det som han tycker är Världens ände och den ser ut så här:


Häromdagen när vi var på en lekplats i vår omnejd så gick jag upp på en kulle för att ta kort och då insåg jag något... Ser ni det också?

 (I verkligheten var det faktiskt riktiga kaniner som skuttade runt här och som säkert bidrog till mina associationsbanor, men de var för snabba och för rädda för att fastna på bild)




lördag 3 maj 2014

Den mörka historien

Efter omhuldande recensioner och lovord från bland annat Bokomaten och Calliope så satte jag tänderna i Anna Lihammars deckardebut Medan mörkret faller. Den är förlagt till 1934 års Sverige, några år innan andra världskriget bryter ut, men nazismen och dess idéer, rasbiologi och tvångssteriliseringar lever även i Sverige.

Det börjar i Uppsala, där prosektor Eklund, en högststående profil inom rasbiologiska institutionen, hittas mördad i ett likkar på Anatomiska institutionen. Vid obduktionen framkommer att han drunknat, men innan dess utsatts för trepanering, där man gör hål i skallbenet med ett uråldrigt verktyg. Det är poliskommissarie Carl Hell som sätts att utreda fallet. Hell är en udda figur inom polisen: akademisk, skärpt och med stor integritet. Han väljer bort sina medelmåttiga, manliga kollegor som assistenter och tar kontroversiellt nog i stället med polissystern Maria Gustavsson. Maria själv är chockad över beslutet, men tänker inte försitta sin chans. Hon slåss för kvinnors rättighet att få ansöka till polisskolan, vilket inte uppskattas på många håll.

Tillsammans far de båda till ett kallt Uppsala där Hell konfronteras med plågsamma minnen och blir personligt engagerad i fallet. Maria för en personlig kamp vid sidan om, där hon vill visa framfötterna utan att överskrida sina befogenheter, men att komma underfund med hur Hell fungerar är inte det lättaste. Innan de har gjort några framsteg får de ett nytt mordfall på halsen, uppenbarligen utfört av en och densamme mördare.


Första kapitlet i Innan mörkret faller är något av det otäckaste jag läst, så det börjar lovande och försätter mig genast i rätt stämning.. Jag måste säga att jag känner mig oerhört sympatiskt inställd till Anna Lihammars debut. I Carl Hell och Maria Gustavsson har hon skapat två komplexa, självständiga och oförutsägbara poliskaraktärer som jag ser fram emot att möta i fler böcker. 30-talets Sverige finns det inte så mycket skrivet om i romaner och det bidrar till känslan av att man både får någonting nytt samtidigt som det ger en historisk vinkel.

Lite kan jag känna att jag befinner mig mitt i en föreläsning emellanåt, när Lihammar genom sina karaktärer ska redogöra för tidens rådande ideal vad gäller ras och kön, men det är samtidigt intressant att läsa om den här ganska mörka perioden. Jag vet att Bokomaten också reagerade på att det var många namn att hålla reda på och jag kan hålla med om att jag också blir en aning förvirrad, framförallt mot slutet när det är en mängd akademiker att hålla isär.

Vad gäller Lihammars val av geografisk plats, så ger det en extra skjuts åt min läsning då jag bodde i Uppsala under några år och delvis kan följa med i tanken när Hell/Gustavsson går nerför gator och besöker olika platser, även om mycket också har förändrats. Och så älskar jag omslaget och den protokollinspirerade kapitelindelningen där det tydligt står vilken dag det gäller och var vi befinner oss.

Totalt sett får den här boken en stark rekommendation från det book pondska nästet.



Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016 juli 2016 augusti 2016 september 2016 oktober 2016 november 2016 december 2016 januari 2017 februari 2017 april 2017 maj 2017 juni 2017 juli 2017 augusti 2017