Klyschigt värre, men tiden går snabbt. Baby J har blivit en månad och även om bilden inte skvallrar om det så har hon hals..

---

Hoppla, en tematrio var det hundra år sen jag deltog i, men det kan ju vara dags att göra ett inhopp igen. Speciellt som jag läst en och annan tungviktare i mina dar. I förbigående sagt är det intressant hur många "tjockisar" som sedan kommer att kallas klassiker. Är det en framgångsfaktor tro?

Illusionisten av John Fowles. Jajamen, en klassiker om läraren Nicholas Urfe som kommer till den grekiska ön Phraxos. Han lär känna öns excentriker och blir indragen i en katt- och råttalek där han snabbt förlorar medvetandet om vad som är sant och vad som är en chimär. Jag kallade illusionisten för en lök i min recension; hur många lager man än skalar av finns det fler där under. Bra - och vacker - bok på många sätt, men lökskalandet drivs lite för långt kan jag tycka.

Och världen skälvde av Ayn Rand. Rand är en av den moderna liberalismens stora förespråkare och inte oväntat hur stor som helst i USA. Det sätter tydliga avtryck i hennes, ta-da, klassiker om hur två entreprenörer försöker bygga upp ett framgångsrikt järnvägsföretag, men ständigt motarbetas av (de socialistiska) politikerna. Den är lite på gränsen till kariaktyr, men faktiskt spännande och tankeväckande. Fast om man gillar den beror nog lite på var man har sin politiska hemvist kan jag tänka. Orkar man innehåller senaste pocketversionen 1200 sidor!

Pestens tid av Stephen King. Jag vet inte om King någonsin kommer få in några böcker på klassikerlistan. Jag tycker mig minnas en tid när biblioteken inte tog in några av hans verk överhuvudtaget. Pestens tid är en riktig mastodont i alla fall om hur ett virus ödelägger hela civilisationen, förutom ett tusental människor som överlever och dras till två olika läger - det onda och det goda. Jag läste den för hundra år sedan och påverkades då starkt av upplevelsen, men svårt att säga hur den står sig idag.

---

Boken som fick följa med mig hela vägen till förlossningssalen blev The year of the flood av Margaret Atwood, en slags fristående fortsättning på Oryx and Crake. Den blev inte utläst där och då, men väl förra veckan och nu har jag skrivit klart recensionen (nedan). Jag anar en del tre i faggorna..

Den senaste i raden av produktiva Margaret Atwood heter The year of the flood och är en återkomst till en framtida värld i spillror. Den tangerar Oryx and Crake, men berättas i stället ur två kvinnors perspektiv - Toby och Ren - som båda överlevt 'the waterless flood', viruset som slagit ut större delen av mänskligheten.

Toby har klarat sig för att hon sitter isolerad på ett spa, Ren för att hon är instängd i omklädningsrummet på en nattklubb där hon jobbade som 'trapezer'. Det kvinnorna också har gemensamt är att de båda tillhört gröna-vågen-sekten The Gardeners, med Adam One som överstepräst, men av olika anledningar har de behövt avvika från församlingen.

Historien berättas ömsom av Ren och ömsom av Toby som under två tredjedelar av boken minns tillbaka till tiden innan The waterless flood. Genmanipulering och teknikutveckling har börjat gå överstyr och skapat back-to-basic motkrafter som The Gardeners, samhället har blivit våldsammare och farligare och slutligen kommer the big bang i form av det dödliga viruset. Efteråt har inte många överlevt, men Ren vågar sig ut för att söka efter sin bästa vän Amanda utan att veta vilka nya faror som lurar i den nya världen.

Atwood har gjort dystopier till något av ett kännemärke; förutom nämnda Oryx and Crake så är även The handmaid's tale en mörk framtidssaga. I detta fallet verkar det finnas en kritik mot det överdrivna konsumtionssamhället som lett till utarmning av jordens resurser, en sjunkande moral och respektlöshet mot människor såväl som mot djur. Gränserna för vad som är etiskt försvarbart skjuts ständigt framåt. Att Atwood gjort två driftiga kvinnor till talespersoner och symboler för överlevnad känns också som ett litet feministiskt statement.

Trots det tungsinta temat så är boken full av små humoristiska blinkningar. Jag är mycket förtjust i Atwoods fantasifullhet vad gäller språket, inte minst alla namn på nya fenomen som de muterade djuren (lion + lamb = liobam), skönhetsinstitutet AnooYoo, biologiska toaletter (violet biolets) och så vidare.

Jag måste dock säga att The Year of the flood är ett svagare kort än Oryx and Crake. Storyn känns lite tunn då den till större delen återberättar tiden pre-pandemin i stället för att fokusera på överlevnaden i den 'nya' världen. Det talas dock om en tredje fristående bok i serien och då känns det logiskt att den kommer att behandla detta.

---

Ikväll går Rosens namn på TV efter Umberto Ecos bok. Den har jag för övrigt inte läst, men filmen tyckte jag var ruggigt bra för en himla massa år sedan. Sean Connery spelar den intellektuelle munken William av Baskerville som börjar nysta i mystiska mord på ett kloster med assistans av sin lärling Adso (Christian Slater). Det ska bli intressant att se om den håller än.

Inläggets rubrik kommer för övrigt från en helt annan film - The Rock - där Sean Connery säger den här repliken som bara han kan.

---

Ibland känns det som bokbloggare är en samling ekorrar: böcker köps in och samlas på hög inför stundande säsong och ingenting är så attraktivt som nästa paket som klickas hem från webben. När man väl har de dyrbara i sin hand blir de dock ofta liggande och bokfantasten ger sig ut i jaktmarkerna efter nya fynd. Inte för att jag påstår att ekorrar börjat ägna sig åt onlinehandel direkt, men hamstringen känns åtminstone som en gemensam nämnare med de små gnagarna.

Och sen förs det aldrig sinande diskussioner om allehanda köpstopp för att man ska börja läsa det olästa i sin ägo (vilket brukar hålla en månad). Det slutar oftast med att lånekvoten på biblioteket går upp med 200 procent, vilket liksom förtar effekten förutom att ekonomin får ett tillfälligt uppsving.

---

När jag var i London för några år sedan och cruisade runt på Waterstones så föll mina ögon på Wicked av Gregory Maguire. Jag tyckte omslaget var så fantastiskt att jag var tvungen att inhandla pronto. Wicked är en variant på Trollkarlen från Oz kan man säga, berättad av The wicked witch of the west, Elphaba, och då blir det plötsligt en helt annan - och betydligt mörkare - historia.

Senare fick jag veta att boken blivit musikal som senaste åren varit en av Londons mest framgångsrika och nu ska den också sättas upp i Köpenhamn! Tidigare städer har haft en och samma version, men tydligen har Det ny teater fått tillstånd att göra en egen version, så tyvärr kanske den blir på danska då..

---

Sömnbrist gör mig troligen mer lättroad än normalt, eller så har jag bara råkat ut för ett klassiskt fall av dagsform. När jag i juli påbörjade The lost diaries of Adrian Mole kom inte skratten som på beställning, vilket jag hade förväntat mig efter den vansinnigt roliga Adrian Mole i cappuccinoåldern. Så jag la boken åt sidan och återupptog den post-graviditet och voilà: sorgligt blev satir, passivitet blev till fnittrighet.

Adrian Mole är lika hopplös, nej hopplösare än vanligt då han tvingas flytta tillbaka till modern, uppfostra sina ligister till söner och utforska allt om socialbidrag inklusive handläggaren. Men man måste ge honom att han aldrig ger upp vare sig författarambitioner eller drömmen om den ouppnåeliga Pandora.

Sena amningsnätter läste jag också ut Finns inte på kartan i en rasande snabb takt considering. På framsidan står det att recensenten Magnus Utvik skrattade sex gånger på de första fyrtio sidorna. -Åt vad då? måste jag undra, men det kanske är interna journalistskämt som undgår mig.

Dock ska sägas att jag tycker Carin Hjulström gjort en alldeles utmärkt debut om nyexade journalisten Frida som hamnar i hålornas håla Bruseryd på Smålandspostens lokalredaktion. Visst blir det lite käckt - tror jag det korrekta göteborgska uttrycket är - när Frida sveper in med kvasten och styr upp tidning och relationer och alkoholister i hela bygden, men jag kan fan köpa det. Vi behöver lite feelgood i svensk litteratur!

---

I begynnelsen av vår bokklubb så införskaffades ett skrivblock där vi under träffarna skriver ner datum, vem vi huserar hos, betyg och synpunkter på aktuell bok. Längst bak upprättades också en lista över potentiella kandidater och på den allra första träffen lyfte jag Allt är upplyst av Jonathan Saffron Foer (Uppenbarligen har den aldrig kvalat in, och frågan är om den någonsin kommer göra det..).

Hursomhelst, syster antecknade och några träffar senare när vi skulle besluta om nästa bok till avhandling gick vi igenom listan på förslag. Jag upptäcker då att det står Allt är upplyst av Hans Jacob Wilson. Stor munterhet utbröt. Hur har syster fått författaren så om bakfoten? Vem är Hans Jacob Wilson? Finns han ens? En snabb googling gav inget svar på frågan.

Under åren som gått har vi haft rätt roligt åt det oförklarliga missförståndet, men så när jag nu långt senare faktiskt skulle till att läsa den eländiga boken och slår upp titelsidan fick mysteriet en möjlig förklaring.

På första sidan står det "Översättning: Hans-Jacob Nilsson"

---

Petrus Kukulski är framgångsrik copywriter/författare och har under författarnamnet Zbigniew Kuklarz givit ut Hjälp, jag heter Zbigniew! och Anteckningar från en liten Fiat som verkar vara komiska betraktelser över polacker i Sverige och Polen. Kanske kan vara kandidater till nästa bokklubb faktiskt! Nån som läst?

Vad jag inte visste till för någon dag sedan är att Kukulski (tillsammans med Martin Marklund) också ligger bakom Alejandro Fuentes Bergström. Det har ingenting med Lady Gaga att göra utan är en chilensk apimmigrant som är besatt av att ha ordning bland sina papper och pärmar, eller "eperm" som Alejandro själv säger. Svårt att återge, så här är en länk till ett klipp om bokföring. Otroligt absurt, otroligt roligt.

---

Igår natt under ett sent amningspass öppnade jag Allt är upplyst i pocketversion av Jonathan Safran Foer (eftersom Year of the flood är inbunden och mer svårmanövrerad när man bara har en hand över..), en "must-read" enligt många. Kanske var jag för mosig och ofokuserad, men 15 sidor in gillar jag den inte alls. Jag tror att den förväntas vara rolig och nyskapande, men jag skrattar inte och originaliteten faller mig inte på läppen. Vad säger ni, är den åtminstone värd 66-sidorsregeln?

Idag kom mamma hem med Carin Hjulströms debutroman Finns inte på kartan. Den handlar om hur en nyexad journalist hamnar på Smålandspostens lokalredaktion i hålan Bruseryd, vilket knappast är drömmen då orten bokstavligen inte finns på kartan. Den verkar däremot mer i linje med min humor och känns just nu betydligt mer lockande.

---

Nu känns det som sommaren börjar ge sig litegrann. Det har blivit svalare, tidningarna tjatar inte längre om strandformen, butikernas hyllor är fyllda av inför-skolstarten-kit, jag tror jag har läst mina sista deckare på ett tag... Nu känner jag för lite annan typ av litteratur.

Jag brukar vara sen på det med att läsa nyutgivna böcker, men då svärmor hade Blodläge av Johan Theorin liggandes lånade jag hem den. Vixxtoria sågade den ganska duktigt för ett tag sedan och även om jag inte fann den lika vämjelig så är det definitivt Theorins svagaste insats hittills, men jag antar att en författare måste dippa lite förr eller senare. Läs hellre Nattfåk om det inte är gjort. Klicka på titel för fullständig recension.

---

Jag tror att oväntat är veckans ord. Att bebisen till slut skulle komma var det väl knappast, men dagarna som följt därefter har lärt mig att:

Det man har av bebisrutin bara nästan kompenserar ovanan att sköta om två barn. Jag är en av de mest organiserade människor jag vet, men den initiala logistiken här hemma har varit, well, intressant...

Jag trodde inte jag skulle hinna läsa, men det gör jag under sena amningspass, på bekostnad av sömn, men nåt måste man offra för konsten! Däremot finner jag det svårare att hitta tiden att blogga.

Och Children of god go bowling var inte alls som jag trodde den skulle vara (dvs chick littig), men rekommenderas! Klicka på titel för recension.

---

Läser i dagens Sydsvenskan att Denise Rudberg kommer ut med sin första deckare nästa vecka som hon själv benämner som elegant crime. En ny deckarförfattare alltså, precis vad Sveriges litteraturscen behöver..

---