Igår hade vi bokklubbsträff hemma hos mig. Det blev franskt tema på maten då jag kokat boeuf bourguignon och gjort tarte tatin. Kakan såg inte lika tjusig ut som på receptbilden när den var klar, men den var god för all del. När vi uppdaterat oss på varandras liv och leverne kom vi på att vi också hade en bok att avhandla, denna gången David Eberhards I trygghetsnarkomaneras land.

David Eberhard är psykiater och debattör. Hans tes är att Sverige under en längre tid i jakt på (falsk) trygghet försökt eliminera varje hinder och fara på både individ- och statlig nivå inom stort sett alla områden i tillvaron. Som föräldrar tror vi att vi gör våra barn en tjänst genom att curla dem förbi alla svårigheter. Staten tror att den gör medborgarna en tjänst genom att curla oss via lagar och förordningar mot allt som 'farligt' är.

Fel fel fel säger Eberhard. Det 'trygga' och kravlösa samhället är tvärtemot vad man kan tro inte till gagn för människor, då vi allt senare i livet får komma i kontakt med motgångar och när de inträffar är vi inte rustade för dem. I sin lindrigaste form blir vi då kränkta till det betydligt allvarligare tillståndet av psykisk sjukdom.

Bokklubben var relativt enig i sin dom. Alla tyckte boken var för lång (tjatig) och nästan parodisk till slut då Eberhard till varje pris skulle applicera sitt tryggetsnarkomani-tänkande på varenda fenomen i samhället.

Vi diskuterade att det var irriterande att Eberhard lade fram sina åsikter som sanningar utan att understödja dessa 'fakta' med t.ex. källhänvisningar. Men vi tyckte nog alla att han också har en poäng i det han säger och att den här sidan av debatten också behövs. Som syster uttryckte det: i Sverige gör vi nog mycket med intentionen att det ska bli bra, men resultatet blir en katastrof.

På ett mer personligt plan så diskuterades hur vi teoretiskt sett håller med om att man måste förbereda sina barn för "Livet" genom att uppfostra dem till självständiga individer, men i praktiken är det också det absolut svåraste.

Klicka på länken för fullständig recension.

---

Slår på TV4:s morgonnyheter. Är alltid en känsla av guldkant på dagen när man kan förhandla bort Bolibompa till förmån för dem. Allt väl tills vädret kommer och Madeleine Westin kliver in och börjar prata om dimman som ligger som ett sjok över delar av landet.

På väderkartan står det Morgon Dimma. Som om det inte räcker med särskrivningen så slänger man alltså in en omotiverad versal. Eller ska jag förstå det som att det är ett oerhört kraftigt töcken som förtjänar sitt stora D? Eller ska kanske TV4 gå och skämmas lite och korrläsa sina väderkartor bättre i fortsättningen..

---

Storasyster S fick den fina Till vildingarnas land av Maurice Sendak när Stockholms-boysen var nere (mycket uppskattad present!)

Den kom ju som film häromåret och när jag nu läste boken för första gången så ser jag att boken innehåller fantastiska bilder, men endast består av 37 sidor och totalt 15 meningar. Hyfsat kreativt att spåna fram ett långfilmsmanus av det!

---

När "alla andra" befinner sig på i en stad på västkusten och trängs i långa matköer vad jag förstår (och frotterar sig med författareliten för all del) så sitter jag hemma i Malmö, men är inte fullt så bitter som man kan tro..

Vi har fått ner goda vänner från Stockholm och äldsta dottern är helt lyrisk över all uppmärksamhet hon får - och tar. Så jag har plötsligt mest ett barn att ombesörja och eftersom hon bara äter och sover har det blivit oväntat mycket lästid till mig = tummen upp. Så jag är inte missnöjd med utvecklingen på helgen. Men det hade varit kul att se Alexander McCall Smith, det hade det.

---

Snart nog känns det också som Skalle-Per kan bli aktuellt.

---

Stephen Fry, välkänd brittisk skådis, författare, regissör och book pond-favorit har dragit sig undan rampljuset ett tag för att skriva på sin biografi, The Fry Chronicles, och nu har den äntligen kommit ut. På Waterstones bestseller-lista slås den endast denna vecka av Tony Blairs memoarer.

Som av en slump har jag också precis lånat Making History på biblioteket som jag tänker läsa i väntan på en paperback edition av ovannämnda.

---

Om man uttalar Oscar Wilde på spanglish kan det låta lite som Oscar Wao och det är precis så huvudpersonen i The brief and wondrous life of Oscar Wao får sitt smeknamn. Detta är en Pulitzer-vinnare, en roman om en dominikansk extremt otursförföljd familj. Redan bokens titel ger ju en del hintar om hur det kommer sluta..

---

Liksom sin mor så kan unga fröken S sällan motstå att sortera något som sig sorteras bör, så hon har tagit itu med att omorganisera min plånbok enligt sin egen treåringslogik. Det kan bli intressant att se vad jag hittar att bella med när jag strax ska ner på stan och handla lite. Något säger mig att lånekort och klippkort på pocketshop kommer bli svårt att få igenom som betalningsmedel..

---

Inget nytt att det går trender i bokomslag. Book cover girl har full koll på det. Mina egna amatörmässiga observationer visar att det ska vara en Himmel just nu. Om inte på omslaget, så i titeln. Exhibit A visas nedan. (Ja, det tar emot lite att citera Ledin, men det var en klockren titel på inlägget...)

---

Ni vet hur det brukar vara när man tvättar sockar: plötsligt en dag sitter man där med 4 stycken uddastrumpor och kan för sitt liv inte förstå var de andra har tagit vägen. Rimligen borde de ligga någonstans mellan tvättstugan och lägenheten, men det sjuka är att man aldrig hittar dem!

På samma sätt försvinner också följande saker för mig: hårsnoddar och bokmärken! Ja, sådana man lägger i boken för att markera var man senast slutade läsa (om man nu inte gör hundöron, men det är en helt annan diskussion som Bokbabbel brukar slänga in brandfacklor om :). Mina bokmärken tappas alltså bort titt som tätt och jag undrar om de möjligen hamnar på samma ställe som alla ensamma strumpor, var det nu kan vara?

I stället har jag precis hittat någon annans bokmärke mellan sidorna på The brief wondrous life of Oscar Wao: en halv röstsedel mot delningen av Sigtuna kommun... Ligger den andra halvan i valkuvertet?

---

Den andra föräldraboken jag läst på sistone är I huvudet på en mamma av Hanne Kjöller. När Kjöller fick en dotter började hon undra varför "alla" klagar så mycket över hur jobbigt det är att ha barn. Det är klart att det kan vara tungt ibland, men hon skrev den här boken för att göra upp med vad hon uppfattar som en generell lidandekultur över t.ex. tidsbristen med småbarn

- Ett normalt spädbarn sover 16-19 timmar per dygn, om du inte hinner gå på toa och duscha under den tiden har du uppenbarligen gjort fel prioriteringar, bemöter hon en martyrångande tidningskrönika. (Instämmande fniss från mig här).

Tillsammans med David Eberhard och Ann Heberlein bildar Kjöller en trio som alla framför ungefär samma budskap: sluta vara ett offer, ta ansvar för dina egna val och ditt eget liv! Vi har trots allt (oftast) gjort ett helt frivilligt val att sätta barn till världen, vi har världens bästa föräldraförsäkring och uppenbarligen har vi det långt bättre än tidigare generarationer, så varför upplevs det så svårt?

Därför att det finns sätt att göra det svårt för sig - eller så hittar man sätt som underlättar, råder Kjöller:

• Njut av tiden när barnen är små i stället för att fokusera på problemen
• Dela på ansvar och föräldraledighet i möjligaste mån. Se till att ha ett nätverk för stöd.
• Minska på alla tusen organiserade aktiviteter för barnet som kräver mycket (skjuts)tid.
• Sluta curla ihjäl er, det mår varken barn eller föräldrar bra av.

Mycket av det som Kjöller skriver känns självklart och sunt för mig; det är ungefär så här vi hittills har betett oss med våra barn. Alla kanske inte håller med henne om allt, men boken är absolut som en bra motpol till all annan mer problematiserande föräldralitteratur och man läser ut den på en dryg timme.

---

Söndag med sensommarväder. Maken tog stora S på spännande åktur med flygbussen, jag fick några timmar på egen hand med baby J då jag bl.a. gått en långpromenad i vackraste Pildammsparken.

Jag läste för lite sen att bara en minut i sol och natur dämpar blodtryck, puls och stresshormoner, så nu är jag lugn och fin :) Kan behövas då jag resten av dagen ska vara ensam med båda jäntorna.. Nu kaffe, amning och konstig bok som i vartannat kapitel är omväxlande skitbra och, tja, ganska mycket mindre bra. Återkommer om den.

---

På kort tid läser jag två böcker om att vara förälder. Först ut är Överlevnadstips för småbarnsmamman.

De som utger sig för att vara föräldraskapets svar på Bear Grylls är Louise Hallin, känd genom bl.a. Knattetimmen på radio, och journalisten Linda Nyberg. Redan titeln indikerar ju att det är Mycket Svårt att ha barn. Det är svårt att få vardagen att gå ihop, det är svårt med samlivet, det är svårt med egen tid.

Louise Hallin säger att det är svårt för att vi har fel förväntningar och för att vi inte har samma nätverk som "förr i världen" med släktingar och vänner nära oss som kan hjälpa till.

För det första så är det inte sååå svårt som man förleds att tro här, men det är också vår erfarenhet att det underlättar en del att ha släkten nära till hands för support och barnvakt så där håller jag med.

För det andra så känner jag att den största svårigheten verkar ligga i Hallins rigida hållning vad gäller separationen från Modern/Föräldrarna. Dvs att den enda som kan vara hemma med barnet är Mamman och den enda som kan mata (dvs helamma) är Mamman och att lämna barnet på förskolan innan två års ålder är ett stort no-no! Mamman kommer med andra ord vara upplåst i två års tid och pappan blir någon slags bifigur vars roll är högst oklar. Möjligen ska han snickra eller göra något annat "manligt" i hemmet.

Våra egna erfarenheter (högst ovetenskapliga iofs eftersom de endast utövats på ett barn och S kanske sitter där i terapeutsoffan och gråter om tjugo år..) är att det går alldeles utmärkt att dela upp föräldraledigheten. Jag började jobba när S var nio månader och var fullt nöjd med det, min man tog över hemma och var nöjd med det och S verkar inte ha fått någon "separationsskada" utan har blivit en harmonisk och glad unge även om hon - fasa - skolades in på förskolan när hon var fjorton månader.

(I förbigående sagt borde resten av världen vara totalskadad enligt Hallins synsätt, eftersom Sverige är det enda land där förvärvsarbetande föräldrar kan vara hemma i upp till två år med barnet).

Överlevnadstips har för all del sina vettiga passager, men läs den inte för bokstavligt utan sålla för all del. Sålla.

---

Bokstavligen. Har haft hög feber i ett par dagar och känner mig helt utslagen. Idag har större delen spenderats på soffan framför Dag-TV. Bondi Rescue är inte helt oävet.. Som tur är har Baby J haft en av sina "trötta" dagar och jag har kunnat sova litegrann.

När allting är tillbaka till normala temperaturer igen blir det lite mer aktivitet här också.

---

Jag läser om Josefine Sundström i senaste Mama och får lite ångest. Hon har liksom gjort allt. Gör allt. Jobbat som dansare, programledare, har gett ut plattor, fött barn för ett år sedan, målar tavlor och nu har hon dessutom skrivit en bok! Vinteräpplen, en generationsroman löst baserad på hennes egen mammas och mormors liv, har dessutom fått väldigt fina recensioner.

---

La-la-la-la-la-la-la-la

Ja, här sitter jag och trallar högt samtidigt som jag håller för öronen och blundar (med ena ögat för annars hade det nog varit lite fler stavfel i inlägget) för att slippa höra/läsa om alla aktiviteter och planer inför bokmässan. Nej, jag ska inte dit. I år heller. Men "alla andra" ska tydligen det och inte för att jag är bitter eller nåt, men kan ni SLUTA TJATA SÅ HIMLA MYCKET OM DET!

:-)

(Fast nästa år, då jävlar ska jag också med!)

---

Det är ju rätt udda att döpa ett värdshus på engelska hedarna till Jamaica Inn och det tycker jag nästan är det största mysteriet med hela den här berättelsen, som dock inte får någon förklaring..

Boken handlar om den föräldralösa Mary Yellan som kommer till sin moster med man som driver värdshuset Jamaica . Men någonting är underligt då värdshuset är förfallet och inte har några gäster. Mary börjar snoka runt utan att inse riskerna med detta.

Daphne du Maurier heter författaren vars största succé är Rebecca (har ingenting med Ivanhoe att göra...), filmad av Hitchcock 1940. Han gjorde faktiskt också Jamaica Inn, men jag undrar varför, då jag har svårt att se hur den kan ha skakat om.

Visst, man får väl ta i beaktande att underhållningskraven såg liiite annorlunda ut för 70 år sedan, men detta torde ha varit ganska lamt även för den tiden. Hundra sidor in i boken avslöjas "hemligheten" och twisten mot slutet är väl knappast någon överraskning. Läs i stället Rebecca som ett exempel på spänningslitteratur tidigt 1900-tal.

Klicka på titlarna för fullständiga recensioner.

---