lördag 30 april 2011
Agatha Christie-amnesi
Jag har läst ett femtontal böcker av 1900-talets deckardrottning: Agatha Christie. Jag har läst de flesta med behållning och jag återvänder till henne gång på gång. Men be mig redogöra för handlingen i någon av dem. No can do! På allvar så minns jag med få undantag vad böckerna handlade om, vem som dog och vem som var mördaren. Jag förstår inte denna partiella amnesi, varför kommer jag inte ihåg intrigerna och är jag ensam om den här åkomman?*Min egen teori är att jag läser Christie för att jag vill ha något tryggt, spänningsartat och mest är ute efter atmosfären i dem (det kan inte ha undgått någon vid det här laget att jag hyser viss faiblesse för den anglosaxiska kulturen), snarare än att lägga fokus på detaljer, som t.ex. mördaren...
Nu har jag precis slutfört Tretton vid bordet, också det en högst representativ Christie-roman. Den handlar om aktrisen Jane Wilkinson, Lady Edgware, som har tröttnat på sin torrboll till make och funnit nytt ungt blod hon vill förlusta sig med. Problemet är att lord Edgware inte går med på skilsmässa, men problemet löser sig självt eftersom hennes man en dag hittas mördad (i biblioteket förstås!)
Detta är en Poirot-krimi och här gäckas den belgiske detektiven mer än vanligt till sitt stora förtret. Någon försöker dra honom vid näsan, men naturligtvis löser han gåtan på det galanta sätt som är hans kännetecken.
Detta är en Poirot-krimi och här gäckas den belgiske detektiven mer än vanligt till sitt stora förtret. Någon försöker dra honom vid näsan, men naturligtvis löser han gåtan på det galanta sätt som är hans kännetecken.
Säkerligen kommer jag ha glömt allt detta innan året är slut..
*I förbigående sagt så uppstår detta fenomen också när jag ser Bond-filmer. Jag kan se dem hur många gånger som helst, för jag kan aldrig komma ihåg grundläggande vem, var, hur, när. Som sagt, vad är det för fel på mig?
fredag 29 april 2011
Bröllopsyra och boktips
Ja, nu är det bara någon timme kvar tills världens mest bevakade "I will" förväntas ljuda i Westminster Abbey. Lite spänd är jag allt på hela spektaklet och det är såna här dagar man är extra glad att man är föräldraledig, då jag kan åtnjuta hela kalaset live på TV. (Ja, dvs mellan mamma-mamma-mamma-attackerna).
Minnet av Diana kommer naturligtvis att skugga lite av ceremonin, inte minst för att William är en avbild av sin mor och dagens boktips kopplat till bröllopet handlar om just Diana och en av hennes anfader.
The Diana chronicles läste jag för ett par år sedan, skriven av Tina Brown, och är en av många oauktoriserade biografier om fenomenet Diana. Efter den uppmärksammade skilsmässan och inte minst Dianas död så framställdes Charles och drottningen som känslokalla, manipulerande människor. Brown försöker ge en lite mer nyanserad bild; Charles var på sätt och vis också ett offer för konventionerna och sitt kungliga arv.
Den här boken har hög glamourfaktor; det är intriger och skvaller och teorier om vartannat och det är lite rafflande och intressant om man är lagd åt det hållet. Trots att Brown gjort ett grundligt journalistiskt arbete så måste hon ju oundvikligen gissa ibland; vissa saker får vi aldrig veta sanningen om..
The Duchess så av Amanda Foreman handlar om Georgiana Spencer som levde under 1700-talet och var farmorsfarmorsmor eller något sådant till Diana.
Georgiana tillhörde Londoneliten, var omtalad för sin skönhet och en modeikon, men hade också en intellektuell sida då hon var både politiskt aktiv och en begåvad skribent. Privat hade hon det dock trassligt. Hon var svårt spelberoende och hennes man hertigen inledde tidigt en relation med en ung kvinna, Elizabeth Foster, som till och med flyttade in i deras hus!
Jag är imponerad av den här biografin. Den verkar historiskt underbyggd då Foreman gjort en gedigen research. Den är full med små detaljer, men blir aldrig träig eller tråkig. Georgianas röst hörs genom bokens sidor, även om det förstås är Amanda Foreman som tolkat en del av det som finns bevarat till eftervärlden. Ytterligare ett plus får boken för de släktträd som finns i början och som gör det lätt att hitta många av de omnämnda personerna.
Boken blev till film med Keira Knightley i huvudrollen som the Duchess för några år sedan, som är en fantastisk orgie i scenografi och klädeskreationer om inte annat!
Jag är imponerad av den här biografin. Den verkar historiskt underbyggd då Foreman gjort en gedigen research. Den är full med små detaljer, men blir aldrig träig eller tråkig. Georgianas röst hörs genom bokens sidor, även om det förstås är Amanda Foreman som tolkat en del av det som finns bevarat till eftervärlden. Ytterligare ett plus får boken för de släktträd som finns i början och som gör det lätt att hitta många av de omnämnda personerna.
Boken blev till film med Keira Knightley i huvudrollen som the Duchess för några år sedan, som är en fantastisk orgie i scenografi och klädeskreationer om inte annat!
Uppdatering: via Dark Places blir jag också påmind om Sue Townsends kungafamiljsparodi The queen and I. Monarkin har avskaffats i Storbritannien och kungafamiljen tvingas flytta till ett radhusområde och söka socialbidrag. Beskrivs som enormt witty och rolig. Jag minns att jag inte tyckte den var lika lustig som t.ex. Adrian Mole, men jag tror å andra sidan att jag inte gjorde boken riktig rättvisa då jag läste den under en av de tröttaste perioderna i mitt liv. Jag hade precis fått en bebis som inte sov en blund mellan 17 - 02 på kvällen och i princip bara ville äta, så klockan 01:27 och sådana tider satt jag halvt komatos med den här boken och det säger kanske sig själv att jag inte var mottaglig.. Kanske borde läsa om den med lite piggare ögon nu.
onsdag 27 april 2011
Living on the seabed
Blödig blev blödigare när jag fick barn, så egentligen är det helt huvudlöst av mig att läsa en bok om en kvinna som inom loppet av några år förlorar både sin man John och sin äldsta dotter Ellie i en ovanlig form av leukemi. Det är dessutom en sann historia! Kvinnan är Lindsay Nicholson, journalist och f.d. chefredaktör för ett par större månadsmagasin i England och hon har skrivit det gripande vittnesmålet Living on the seabed (Stanna hos mig) om hur hon orkade igenom det svåraste av allt. Boken är också delvis tänkt som ett stöd i andra människors sorgearbete; vilka faser man kan förväntas gå igenom, hur lång tid det kan ta att fungera normalt igen och att man aldrig, aldrig ska tro på Hollywood-versionen av sorgearbete.
Det här är en remarkabel historia. Så gripande, men inte det minsta sentimental och, kan jag tänka mig, stöttande för andra i en liknande situation. Som den journalist hon är vet Nicholson både hur hon ska bygga upp en historia och skriva om den på ett väldigt bra matter-of-fact-sätt. Ja, jag grät, men mindre än vad jag hade förväntat mig, och den slutar så lyckligt som det nu går*. En stark fyra.
(*Några år efter Ellies död fann Lindsay Nicholson kärleken på nytt och gifte om sig. Hennes andra dotter Hope, som hon var höggravid med när John dog, mår bra. När jag googlade på Nicholson så visar det sig att hon själv drabbades av bröstcancer 2007, men har tillfrisknat efter behandling).
tisdag 26 april 2011
Storfynd
Storfynd på biblans utgallringshylla idag: Tintin! Har man följt mig vet man att jag älskar den snusförnuftiga, fläckfria, men dock modiga journalisten och hans följeslagare. Omslagen var ju inte så snygga längre, men inbundet för 10 spänn är ju ett ganska bra pris!
måndag 25 april 2011
Kakor & konst
Igår lämnade jag man och barn hemma, packade ner en bok, senaste brittiska Elle och åkte på konstutflykt med syster & co. Varje påsk så är det konstrunda i Skåne, företrädesvis på Österlen, och då passar varje liten hobbykrukmakare på att ha en utställning, så det finns hundratals ställen att besöka.
De flesta bebos av stockholmspar, där den ena oftast är före detta revisor/jurist och den andre arkitekt, som har hittat någon gammal övergiven stationsbyggnad de har byggt om och inrett med Josef Frank-stolar, ett loppisfynd för 50 spänn. Allt, förutom ateljén, är annars helt vitt utan fläckar, trots att det finns tre småbarn i hushållet. Sköna hem har förstås varit där och gjort ett reportage.
Kanske att jag raljerar en liten, liten smula, men det är frapperande många nollåttor som bebor den här landsdelen. En av dessa sköna typer råkade vi på en bit utanför Kivik där han byggt en vedugn utomhus, smällt upp lite brädor runtomkring och nu bakade pizza till förbipasserande. Vi satt i solen i trädgården och åt de himmelskt goda skapelserna under ett av alla matstopp. Det är märkligt vilka mängder fika och käk det krävs för att sitta i en bil och åka runt på slingriga vägar mellan gallerier och gårdar..
Trött och nöjd kom jag hem framåt kvällskvisten och då hade jag även hunnit ta en tupplur i bilen, läsa halva min tidning och några kapitel i boken. Måste göras om.
söndag 24 april 2011
Bättre än sitt rykte
Ja, ni vet hur det brukar vara här: sist på bollen av nyutgivna böcker och varför bryta en fin gammal tradition? Jag har läst Högre än alla himlar av Louise Boije af Gennäs, en bok som många uttryckt sin besvikelse över då förväntningarna var skyhöga (haha) efter succén Stjärnor utan svindel.Well, även jag hade väl en del förhoppningar, men så besviken blev jag verkligen inte på denna första del i en tänkt trilogi om sex vänner som bor i Stockholm och tillsammans tar sig igenom livets toppar och dalar.
Fast det började inte bra. Första kapitlet är en orgie i liknelser om isar och vindar och jag suckar hela vägen fram till den första dialogen, men då - BOM - stiger såpamanusförfattaren Boije af Gennäs fram och visar att det här bemästrar hon till fulländning. Det här känns äkta, roligt och vasst; det är i dialogerna karaktärerna verkligen stiger fram.
Lite sämre är att af Gennäs på ett övertydligt sätt prickar av världshändelser åren 2000-2003: 11 september, tjetjenska rebellerna på operan, mordet på Anna Lindh: check, check, check, och man anar ju upplägget i kommande böcker. Men jag kan ändå köpa detta om det inte vore för af Gennäs besatthet att tidsstämpla boken genom att ständigt citera låttexter och jag ryser av pinsamhet. Snälla, snälla Louise, no more!
Lite enerverande är också tjatet om hur författaren Sanna "glittrar".
- Du med ditt glitter, är en vanlig replik, men det är väl ingen normal sak att säga till någon? (Inom parentes sagt så konfunderas jag dessutom lite av varför af Gennäs ibland pratar om Sanna i tredje person och ibland låter henne tala med jag-röst. Vad vill hon säga med detta?)
Ja, jag inser att jag inte låter så översvallande, men allt detta är enbart små störande moment som inte förtar att Högre än alla himlar är en fullfjädrad och modern underhållningsroman. Det finns alltför få bra sådana i Sverige och jag kan lätt se denna omvandlas till ett TV-manus. Fast låt då för guds skull inte huvudrollsinnehavarna sjunga med i radiohitsen!
torsdag 21 april 2011
Bilden ljuger
Hemma igen från 24-timmars utflykt till mellansverige och goda vänner som är på tillf'älligt besök från Bryssel. Med fyra ungar som springer runt (eller Jimbo springer ju inte så mycket än, vilket vi kanske ska vara tacksamma för..) med allt vad det innebär av potentiella bråk om leksaker, snubbelolyckor, avvärja bebisen från att sten etc så är bilden där jag läser extremt riggad. Det hanns ju knappast med så många meningar just då (fast jag läste en del i bilen hem).
Däremot så fick jag låna hem ett par nya intressanta böcker av min bokbytar-partner-in-crime. Vi har nästan alltid samma smak, så jag har höga förväntningar, men mer om det i senare inlägg.
Däremot så fick jag låna hem ett par nya intressanta böcker av min bokbytar-partner-in-crime. Vi har nästan alltid samma smak, så jag har höga förväntningar, men mer om det i senare inlägg.
Trots det intensiva tempot så var det jätteroligt att ses och låta odågorna leka av sig i solskenet. När de yngre förmågorna somnat på kvällen hann vi vuxna också prata ordentligt över en fantastisk middag.
Nu ligger påsken framför oss och vi startade den med en jättetvätt, men annars ska vi gå och lämna blod och ta en sväng till badhuset under dagen. Jag känner mig själv tillräckligt för att veta att ett och annat chokladägg också kommer slinka ner..
Som sagt, man ska inte tro allt man ser..
Säg hej till publiken, baby J.
Flest bollar vinner.
Blåsa såpbubblor. Kul för små och stora.
Typisk bild. Framtid inom rugbysporten, kanske?
måndag 18 april 2011
Pre-påsk
Liten pre-påskresa på g till mellansvenska grader där jag misstänker att internetuppkoppling är lite bristfällig, så nu blir det tyst ett par dagar. Läser också mer än vanligt, och gråter (pga det jag läser) så då hinner man inte heller blogga. Men när jag snörvlat och rest klart hörs vi igen.
söndag 17 april 2011
Silent hill
Susan Hill verkar så sakteliga vinna mark i Sverige, åtminstone i bokbloggosfären. Flera bloggare har på senaste tiden läst hennes läskiga Woman in black och Dark Places tipsade häromdagen också om mysrysiga The mist in the mirror. Själv har jag med behållning läst ett par böcker i den fristående serien om polisen Simon Serrallier. Först vill jag börja med att slå fast att de inte liknar inte andra polisdeckare. Huvudpersonen är relativt ung, snygg, inte det minsta alkoholiserad eller diabetessjuk och böckerna har en
ganska mörk ton och en psykologisk botten snarare än att vara tekniskt brottsfokuserade.
Bäst hittills tycker jag att The pure in heart har varit där jag tycker mig se Hill utforska livets olika aspekter: att ge liv, att släcka liv, att skapa sitt eget liv, meningen med livet?
När jag terapisurfade lite på Waterstones i morse såg jag att det nu kommer ut en fjärde del i serien, Shadows in the street, och vill-ha-lampan tändes ju genast förstås. Men jag måste ge mig till tåls ända till september. Tyvärr
fredag 15 april 2011
Repetition pågår
När jag var på Prosa & Marmelad-eventet på Wahlström & Widstrand för ett par veckor sedan diskuterade vi den helt nyutgivna boken Repetitionen av debutanten Eleanor Catton. Det är en märklig roman, som har många vinklingar och gav upphov till fina diskussioner.Repetitionen kretsar kring den skandal och ryktesspridning som uppstår när High school-flickan Victoria ertappas med en av sina lärare. Lillasystern Isolde får plötsligt oönskad uppmärksamhet och pratar av sig hos sin saxofonlärarinna, som har en märklig förmåga att få sina elever att lätta sitt hjärta.
Parallellt får man följa Stanley som precis har kommit in på teaterhögskolan och kämpar med att försöka stå ut från mängden. En dag springer han på Isolde och de börjar data, detta samtidigt som hans årskurs väljer att använda lärare-elev-skandalen på Abbey Grange-skolan som inspiration för sin avslutningsföreställning. Det är som upplagt för ett drama.
Om du ska läsa en udda fågel till bok i år, så är den här uppmärksammade debutromanen definitivt en kandidat. Den liknar ingenting annat och leker katt och råtta med läsaren; vad är verkligt och vad är teater? Perspektiven ändrar sig hela tiden från ett inifrån betraktande till ett åskådarperspektiv och precis när man tror man fått grepp om historien så kommer det någon detalj som ställer allt på ända.
Det är vad jag skulle kalla en "lökbok" (jämför Illusionisten), uppbyggd i flera lager som man måste skala av för att komma fram till själva kärnan. Som någon sa, så skulle nog en andra läsning vara intressant för då skulle man säkert göra nya upptäckter. Jag har t.ex. fortfarande inte förstått saxofoneleven Bridgets roll och slutet är minst sagt kryptiskt.
Catton har ett underbart, smart och modernt språk som dryper av ironi och svärta, men boken tycker jag som helhet är lite oengagerande. Kanske är det för att man får den distinkta föreställningskänslan som gör att det inte känns "på riktigt". Men den är helt klart annorlunda som sagt och en perfekt bokcirkelbok!
torsdag 14 april 2011
On Chesil beach
On Chesil Beach är utläst, min första bekantskap med Ian McEwan, om man inte räknar filmatiseringen av Atonement, och jag gillade den finstämda boken.
On Chesil Beach är en lågmäld, psykologisk studie av två unga älskande från väldigt olika bakgrunder som har ingått äktenskap, men som inom loppet av några timmar inser att de inte känner varandra. Jag tog lång tid på mig att läsa trots att boken är så tunn. Jag behövde vara koncentrerad, då McEwans språk är väldigt exakt och cleant, som han vägt varje ord på guldvåg under skrivprocessen och det gick inte (förtjänade inte) att skumläsa(s).
Den teatrala settingen med större delen av handlingen förlagd till ett rum är ju ingen tempohöjare direkt, men McEwan lyckas bygga upp en spänning mellan det äkta paret och få mig intresserad av hur det ska utvecklas.
Det är lite märkligt hur 90% av novellen utspelar sig under ett par timmars tid, medan de sista fem-sex sidorna hoppar flera decennier framåt. Visst är man nyfiken på hur det ska gå för de båda, men slutet känns lite forcerat tycker jag, jämfört med om McEwan hade gett en mer öppen avslutning efter bröllopsnatten på Chesil beach. Fast å andra sidan hade jag väl blivit helt galen av att inte få en uppföljning. Mycket tudelat.
Eventuellt kommer On Chesil beach som film, regisserad av Sam Mendes, men läget är oklart på imdb. Tycker dock att den känns mer teatral än filmisk till sin karaktär, men vem vet.
This just in
Paul Auster kommer till Malmö Stadsbiblioteks internationella författarscen 11 maj! Blir det längsta köerna någonsin?
Uppdatering: var förbi stadsbiblioteket och kollade lite om dessa breaking news. Hon i receptionen visste inte om det!!?? Någon med oss skämta aprilo? Nej, jag tror inte det, dålig kommunikation är nog snarare problemet.
Uppdatering: var förbi stadsbiblioteket och kollade lite om dessa breaking news. Hon i receptionen visste inte om det!!?? Någon med oss skämta aprilo? Nej, jag tror inte det, dålig kommunikation är nog snarare problemet.
onsdag 13 april 2011
Påskpysslingar
Idag regnade det - igen - och treåringen var hemma så vi drog igång med lite påskpyssel. Jag är inte direkt så innovativ på det området, men för pysselanalfabeter som mig så har Panduro tagit fram färdiga kit. Bra affärsidé. Jag kom dock själv på att man kunde måla med vattenfärg på vaddägg, så det gjorde fröken S med bravur medan jag klippte kycklingnäbbar till förbannelse.
Här är resultatet. Inte så illa, va, om jag får säga det själv. Om det här kändes überpräktigt så borde ni kika in hos Underbara Clara som ystar egen ost och dissekerar Kinderägg som påskförberedelser. Att limma ihop flirtkulor är som en liten piss i Nilen i jämförelse.
Jaha, när ska den här bloggen börja handla om böcker igen då, kanske någon undrar. Imorrn, säger jag. Så håll ut. Nu ska vi titta på Eat pray love.
måndag 11 april 2011
Oväntad succé
Ser på Adlibris topplista att Kate Mortons Den glömda trädgården från förra året märkligt nog har seglat upp på topplistan över populäraste böcker. Jo jo, jag vill ju inte ta åt mig äran, men jag skrev ju en hel del om den (24 januari och 2 mars) för ett tag sedan ;) Det var vår bokklubbsbok i mars och eftersom jag kände till att den hade inspirerats av Frances Hodgson Burnetts barndomsklassiker Den hemliga trädgården läste jag dem båda två, ett ganska roligt projekt som fick mig att förstå alla blinkningar i Mortons bok på ett annat sätt. Nu har Snowflakes in rain gjort exakt samma parallelläsning och gillar också.
Apropå trädgårdar så missar ni väl inte att Trädgårdsfredag med Pernilla Månsson-Colt har dragit igång på TV igen. Till och med jag med mina ogröna fingar, brist på trädgård och intresse tittar på det. Speciellt roligt är det väl för att det spelas in i Malmötrakten också förstås.
söndag 10 april 2011
Gratisunderhållning
Igår var jag ensam hemma med los chicos locos och funderade på vad man kunde fylla dagen med när jag kom på: Malmö stadsbibliotek hade temadag Natur. Perfekt det, så efter att ha matat, bytt på minstingen, låtit henne sova förmiddag, satt fram frukost och klätt på treåringen, bloggat.., gett baby J och fröken S mellanmål, bytt blöja på bebisen igen, fixat vagnen, packat ner lunch, nappar, snuttekanin till baby J och javisstja, satt på mig själv kläder och smink så kunde vi äntligen ge oss iväg.
Härligt vårväder, alla var på gott humör. För att roa oss har vi på väg till förskolan drivit projektet "lära sig alla bilmärken", men nu kan treåringen (och jag) dem som ett rinnande vatten, så vi har gått över till trafikskyltar i stället.
- Huvudled, hojtade hon glatt hela vägen till Biblan. Det är hennes favorit.
Väl där så hade vi nog solen att tacka för att det inte var så mycket folk. Vi fick genast plats vid ansiktsmålningen och sminkösen förvandlade dottern till en snygg hund med tungan hängande utanför munnen. Hon blev mycket nöjd. Sen gick vi till pysselstationen och skapade en rasande snygg kattmask som hon kan variera med, om man är på det dramatiska humöret.
Därefter blev det sagostund i sagogrottan. Baby J bidrog till underhållningen genom att krypa runt som en vilde och vinka till alla, en ny färdighet som hon gärna praktiserar 24-7. Avslutningsvis gick vi på svampjakt (tur att den svamphatande fadern inte var med) samt fikade.
Men fiket på biblioteket, det irriterar mig alltid. Jag kan inte komma över hur illa det är att inte ta kort år 2011. Igår blev jag varse att de har börjat ta betalt för kranvattnet också! Man får inte ens vattnet i glas, utan i en liten sketen plastmugg. Hade jag varit Alex Schulman hade biblioteksfiket fått + (1) plus.
Men resten av biblioteksarrangemanget denna dag får ++++. Det är fantastiskt att man kan hålla barnen nöjda under en halv dag helt gratis. Och jag lyckades dessutom ta mig ut därifrån utan att låna en enda bok, fast det var inte som att jag inte tänkte tanken..
lördag 9 april 2011
Storpocket
Jag tycker det känns som om det ges ut fler och fler böcker i storpocket på svenska nu och med Alex Schulmans senaste Att vara med henne.. kom också en variant med flikar som kallas danskt band. Jag älskar de här inbindningarna; den perfekta kompromissen mellan lillpocket och inbundet som känns lätthanterad men samtidigt lyxig. Utomlands (eller ja, hos de engelska förlagen) så är det mycket vanligare med det stora formatet och jag grips alltid av en helt galen köplust när jag handlar på t.ex. Waterstones. Det vore både bra och dåligt om den här trenden håller i sig här hemma inser jag nu..
Piratförlaget har gjort en mycket informativ liten film om olika typer av inbindningar som den intresserade kan se här
torsdag 7 april 2011
Framgångens baksida
Nu när jag, apropå förra inlägget, tittar på bilderna från Frankrike så minns jag också att det var året då vi läste The Da Vinci Code av Dan Brown.
Undern senvintern 2004 skulle maken och jag åka till Malaysia och jag var på Pocket Shop på Stockholm Central för att köpa reselektyr.
- Den här är jättespännande, sa hon som satt bakom kassan och visade mig boken ifråga.
Jag hade aldrig hört talas om vare sig The Da Vinci Code eller Dan Brown, men köpte den i alla fall och sen slukades den av både mig och min blivande äkta hälft på stranden. Vi fnissade lite åt beskrivningarna av Robert Langdons fasta käklinje och allomfattande visdom, men på det stora hela tyckte vi det var en av de mer rafflande underhållningsromaner vi läst på ett tag.
När vi senare det året så kom till Paris hade jag boken med mig, full av understrykningar för att kunna gå i Langdons fotspår (det här var långt innan organiserade turer började anordnas). Vi gjorde besök på Louvren och nickade hummande åt Madonna of the rocks och den dubbla pyramiden. Vi letade plaketter i gatan som pekar ut rosenlinjen (Parismeridianen) och vi var inne i Saint Sulpice-kyrkan och tittade på hur ljuset föll genom fönstret. Vi hade mycket roligt.
När boken översattes blev den ju en kommersiell framgång också i Sverige, men rörde samtidigt upp starka åsikter, sågades av kritiker och förvandlades till fullitteratur. Så det är faktiskt med lite saknad jag ser tillbaka på de där månaderna av positiva minnen, då vi hade Da Vinci-koden "för oss själva" och bara helt neutralt kunde betrakta den som en underhållande roman utan att behöva göra något statement om det. Ibland är det inte bara av godo att bli framgångsrik.
onsdag 6 april 2011
Morgon med Monet
Igår morse när fröken S tittade på Bolibompa så visade de Linnea i målarens trädgård (Christina Björk) som tecknad film. Jag älskar den fina boken om Linnea som tillsammans med sin pensionerade vän Blomkvist går i Monets fotspår. Jag är själv väldigt förtjust i Monets tavlor och när jag reser försöker jag besöka de muséer som har hans verk, och för några år sedan övertalade jag till och med maken att vi, liksom Linnea, skulle åka till Giverny, Monets hem och en av hans stora inspirationskällor. Trädgården var vacker och jag är så glad att jag fått se den, men horderna av turister på den lilla japanska bron förtog ju lite av intrycket får jag säga.
tisdag 5 april 2011
Nu är det slut
Idag åker vi hem från Stockholm. Lite sorgligt, men det ligger ju kvar för nya äventyr. Och det här med att träffa kompisar och ha roligt dagarna i ända är helt förödande för min läsning, så inget ont som.. ;) Det har varit ett socialt maxat besök i alla fall och förutom fika, middagar och lösgodis en masse har det hunnits med en filmpremiär och lite besök i Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan, enligt fin gammal tradition. Men jag handlade ingenting den här gången, fast jag stod och bläddrade lite i Jamie upptäcker och förundrades över vilken fantastisk reklam han ger Sverige (Stockholm) i den. Då sträcker man ju - helt omotiverat - lite på sig.
Tack till alla kära vänner för denna gång. Vi ses snart igen!
lördag 2 april 2011
Mer kultur för små och stora koftor
Dagen igår försvann fort. Inget spännande väder så vi bestämde oss för inomhusaktiviteter på Kulturhuset. Vi och 35 000 barnfamiljer till, kändes det som.. Men efter lunchen i Panoramacaféet så började det tunnas ut och vi lät fröken S skutta runt i Rum för barn en stund. Har inte varit där sen det byggdes om; det har blivit fantastiskt fint!
Själv gick jag in och tittade på Mumin-utställningen Hur gick det sen? Trots lite spännande gångar och mjukiskuddar, så kändes det som att det är för lite större barn - eller vuxna. Det funkade för mig i alla fall. Så fina bilder!
Och på det blev det lite Galleria och ärenden. Heeelt slut när vi kom hem och mellanlandade efter tre-fyra timmar på stan och jag var tvungen att inse att jag inte klarar storstadspulsen så bra längre: jag har blivit en lantis!
Själv gick jag in och tittade på Mumin-utställningen Hur gick det sen? Trots lite spännande gångar och mjukiskuddar, så kändes det som att det är för lite större barn - eller vuxna. Det funkade för mig i alla fall. Så fina bilder!
Och på det blev det lite Galleria och ärenden. Heeelt slut när vi kom hem och mellanlandade efter tre-fyra timmar på stan och jag var tvungen att inse att jag inte klarar storstadspulsen så bra längre: jag har blivit en lantis!
När man är tre år är allt ett äventyr. När vi kom ut på plattan skrek S: "vilka fina trianglar!" och började glatt hoppa mellan de vita och grå fälten.
fredag 1 april 2011
Senare, på Sveavägen..
Nu är det grå förmiddag i Stockholm, men unga damerna gav oss i alla fall sovmorgon så det är rätt bra ändå. Planer för dagen är lite lösa, men jag undrar om inte en klassisk Kulturhusetdag ligger rätt bra till.
Igår var det bloggcirkel hos Wahlström & Widstrand, ett välordnat arrangemang av Skugge & Co, för att diskutera Repetitionen av Eleanor Catton. Vi var ett gäng förväntansfulla som släpptes in i det stora huset på Sveavägen med det pampigaste trapphus jag sett (som jag typiskt nog inte kom mig för att fota).
Anyways, så fick vi ett varmt mottagande, lite bubbel i näven och en rundtur i lokalerna till att börja med. Sen följde själva huvudnumret ackompanjerat av klassiska afternoon tea-tillbehör som scones, gurksnittar, muffins. Gott gott. Jag goffade i mig en hel del, samtidigt som jag försökte socialisera med bokbloggande grannar och engagera mig i boksamtalet.
Diskussionen var lite trevande till en början, som det kan vara i sammanhang där folk inte känner varandra, men tog sig eftersom tyckte jag. Det var också roligt att redaktören Mattias och W&W:s litterära chef Åsa Selling var på plats och kunde delge sina tankar. Ändå hade jag många frågor kvar som jag gärna diskuterat vidare, men det får bli i ett annat sammanhang. Min egen recension av den här udda fågeln till bok följer senare.
Sen kom det en liten treat i och med att Claes de Faire oväntat dök upp, författare till Alla lyckliga familjer liknar varandra, och vi fick en underhållande bild av hur det kan vara att bokdebutera och ångestfyllt invänta recensionerna. En höjdpunkt tyckte jag personligen.
En trevlig kväll led mot sitt slut, men som en sista anhalt fick vi en tung goodie bag med oss, innehållande bland annat ett ännu icke utgivet manus (!) så nu kan jag ta fram rödpennan och leka förlagsredaktör hemma, hehe.
Jag minns tyvärr inte alla som var på plats, men Dilemma, En och annan bok, Deliquate, Breakfast book club, Lina Forss var några av dem. Här får ni hålla tillgodo med mina mobilbilder av tveksam kvalitet, men kolla in länken till Skugge & Co för snyggare foton. Och ja, jag hade kofta på mig..
Igår var det bloggcirkel hos Wahlström & Widstrand, ett välordnat arrangemang av Skugge & Co, för att diskutera Repetitionen av Eleanor Catton. Vi var ett gäng förväntansfulla som släpptes in i det stora huset på Sveavägen med det pampigaste trapphus jag sett (som jag typiskt nog inte kom mig för att fota).
Anyways, så fick vi ett varmt mottagande, lite bubbel i näven och en rundtur i lokalerna till att börja med. Sen följde själva huvudnumret ackompanjerat av klassiska afternoon tea-tillbehör som scones, gurksnittar, muffins. Gott gott. Jag goffade i mig en hel del, samtidigt som jag försökte socialisera med bokbloggande grannar och engagera mig i boksamtalet.
Diskussionen var lite trevande till en början, som det kan vara i sammanhang där folk inte känner varandra, men tog sig eftersom tyckte jag. Det var också roligt att redaktören Mattias och W&W:s litterära chef Åsa Selling var på plats och kunde delge sina tankar. Ändå hade jag många frågor kvar som jag gärna diskuterat vidare, men det får bli i ett annat sammanhang. Min egen recension av den här udda fågeln till bok följer senare.Sen kom det en liten treat i och med att Claes de Faire oväntat dök upp, författare till Alla lyckliga familjer liknar varandra, och vi fick en underhållande bild av hur det kan vara att bokdebutera och ångestfyllt invänta recensionerna. En höjdpunkt tyckte jag personligen.
En trevlig kväll led mot sitt slut, men som en sista anhalt fick vi en tung goodie bag med oss, innehållande bland annat ett ännu icke utgivet manus (!) så nu kan jag ta fram rödpennan och leka förlagsredaktör hemma, hehe.
Jag minns tyvärr inte alla som var på plats, men Dilemma, En och annan bok, Deliquate, Breakfast book club, Lina Forss var några av dem. Här får ni hålla tillgodo med mina mobilbilder av tveksam kvalitet, men kolla in länken till Skugge & Co för snyggare foton. Och ja, jag hade kofta på mig..
Arkiv
juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016 juli 2016 augusti 2016 september 2016 oktober 2016 november 2016 december 2016 januari 2017 februari 2017 april 2017 maj 2017 juni 2017 juli 2017 augusti 2017 september 2017 oktober 2017 november 2017 december 2017 januari 2018 februari 2018 mars 2018 april 2018 maj 2018 juni 2018