Det kom ett paket från Bryssel. Ibland är det de tomma böckerna man blir glad över!

---

Årets bokbloggare är Fiktiviteter. Den drivs av den flitiga bibliotekarien Helena, som gillar mörka böcker och Maria Lang och bloggar om detta och en och annan TV-serie. Ja, det var välförtjänt, tycker jag. Twittrar också som @fiktiviteter 

Årets grupp är Bokhora (finns det några andra?). Bokhora är ju både en maktfaktor, en institution och en otrolig källa till bokrelaterad information. Ändå är det faktiskt inte den blogg jag läser flitigast; det blir nästan för mycket information ibland för mig som inte hinner uppdatera mig på alla bloggar hela tiden. Men som referenskälla över det senaste är de nästintill oslagbara! Twittrar som @bokhora

---

Now you see me, now you don't, en tittut-lek med dödligt allvar av nya deckarstjärnskottet S.J.Bolton, som håller mig i ett järngrepp under några sena kvällar.

Vi har en ung, kvinnlig, tuff polis, Lacey, som inte är något mähä alls, ingen prydnad, kan absolut ta vara på sig själv. Vi har London, ingen närmare motivering krävs. Vi har en Jack the Ripper copycat. Tre ingredienser som tilltalar mig redan på pappret och det är bra i verkligheten också - och olidligt spännande, fastän man en bit in faktiskt får veta vem mördaren är, men utan att det gör ingenting! Förstå hur skicklig Bolton är då! Dessutom är det välskrivet, vaket och med oväntade vändningar.

Kopplingen till Jack the Ripper, om än fylld av groteska och vidriga detaljer, tycker jag är riktigt intressant, alla teorier om vem hen var och vilka motiven kan ha varit.. Glimtar av London är egentligen tillräckligt för att fånga mig, men det är verkligen ingen turistattraktion som presenteras; det är till stora delar en våldsam stad där unga kvinnor i förorterna råkar ut för grymma våldtäkter, vars förövare Lacey driver korståg mot. Men det är också de vindlande gränderna i Camden, dit hon förlägger sitt nattliv.

---

Hamleys leksaksaffär har öppnat i Malmö. Fick syn på ett par bekanta figurer i legohörnan. Och så Hamleynallarna förstås!

---

Var ute och gick i morse och lyssnade på P1:s stil, som idag handlade om Burberry. Är inte själv ett stort fan, men reportaget var otroligt intressant och belyste olika aspekter av varumärket, bland annat piratkopiering.

Det förde in mina tankar på veckans Kobra, där fenomenet erotiserade klassiker togs upp. Det finns alltså ett förlag, Total-E-Bound, som ger ut erotiska varianter på våra mest kända klassiker som Jane Eyrem En studie i rött och Stolthet och fördom, för alla dem (oss?) som hade velat läsa om de mer intima detaljerna mellan Elizabeth och Mr Darcy. Författare hyrs helt enkelt in för att ta de klassiska texterna och "sexa till dem" lite och sedan ges de ut med nytt innehåll och omslag.


Kritiken har ju inte låtit vänta på sig. Trots försäljningsframgångarna med Fifty shades of grey så är det väl inte så mycket som har en sådan låg status som erotisk litteratur med vissa undantag, t.ex. Anais Nin. Så det är det första. Att gå in och editera i klassiska texter är det andra som rör upp känslor.

Men, funderar jag, vad är egentligen skillnaden mot att göra en film av böckerna, som mer eller mindre omtolkar innehållet eller att skriva en fristående fortsättning på en känd klassiker, som t.ex. Susan Hill har skrivit Mrs de Winter som en uppföljare till Rebecca eller Death comes to Pemberley av P.D. James. Och minns ni för några år sedan när just Stolthet och Fördom blev föremål för en omfattande zombie-revidering av Seth Grahame-Smith?


Jag har svårt att bli så upprörd över det här, då omtolkning ständigt görs av litteratur på så många olika sätt. Som förlagsredaktören för Total-E-Bound också sa; det ju inte som att originalen förstörs, de finns kvar för var och en som vill läsa dem. Skulle jag själv läsa en "sexig klassiker"? Man ska aldrig säga aldrig ;)

Här finns också en artikel i Guardian där man kan läsa mer.

---

Mellan godis och rengöring på Hemköp i Lomma avslöjas vad förortsdamerna (och herrarna, kanske?) helst läser; nästan slutsåld, hehe

---

I morgon har jag en egen dag, ledig utan jobb och barn och man. Bara en egen ego-dag, som jag hade tänkt att ägna på följande sätt:

• Åka och morgonsimma, hoppas på relativ folktomhet i bassängerna
• Hämta ut ett paket
• Spana in Lomma bibliotek
• Äta sen frukost, koka en halv liter kaffe till
• Läsa bok
• Njuta av tystnaden
• Lyssna på alla podcasts jag inte hunnit med på sista tiden
• Plocka undan, gå in i barnens rum tio minuter senare och förundras över att allting fortfarande ligger på sin plats!
• Packa upp sista kartongerna
• Skriva en recension
• Stryka
• Montera en kökspall
• Ägna mig åt den ultimata lyxen: sova en lur mitt på dagen
• Dricka mer kaffe

Sen tänker jag mig att klockan är ungefär halv två och därefter kan jag improvisera lite ;) Heavenly!

---

Paris i slutet på 1800-talet, det stora stadsmoderningsprogrammet är inlett under Baron Haussmanns order, där hela kvarter rivs för att göra plats för de breda avenyerna. En dag har turen kommit till Rue Childebert, där änkan Rose Bazelet lever ett fridsamt liv. Tanken på att hennes älskade hus ska jämnas med marken väcker hennes vrede och hon beslutar sig för att bekämpa rivningsbeslutet, om det så kostar henne livet.

Varje dag skriver hon ett brev till sin döde make och berättar om hur närmiljön förändras och rivningsarbetet rycker allt närmre. Och till sist berättar hon också om den stora hemlighet hon gått och burit på i trettio år.


Det här är en eftersläntrare från Sekwas monter på Bokmässan 2011 som jag inte kommit mig för att läsa. Sedan bokmässan har jag läst en del recensioner som inte varit så positiva, så jag hade inte alltför höga förhoppningar när jag började. Men jag tyckte om Huset du älskade.

Först och främst älskar jag omslaget; jag kan omöjligt ogilla en bok som har en sådan vacker framsida!

Innehållet är också vackert, på ett stillsamt, gripande vis. Om Roses vardagsliv, hur hon vandrar mellan sitt hem, väninnan Alexandrines blomsterhandel och bokhandeln på hörnet, hur hon kämpar mot prefekten och sitt eget förflutna och rörande om hur hon förlorar sin make och lilla son, men tar sig ur den värsta sorgen med hjälp av ett nyupptäckt intresse för böcker (pluspoäng för detta förstås :).

Till detta en liten pust av parisisk flärd med eleganta klänningar och promenader i Jardin du Luxembourg. Det är en kluven känsla jag får som läsare, för samtidigt som jag förstår hur svårt det måste varit för alla dessa människor som evakuerades, så efterträddes ju denna era av det Paris som vi idag upplever som så tjusigt. Det är också denna brytningstid som Tatiana de Rosnay var intresserad av att skildra när hon skrev boken.

Huset du älskade är ingen action direkt, men ett läsvärt tidsdokument för frankofiler och andra. Som kuriosa kan nämnas att Madame Bovary, som spelar en viss roll för handlingen, i dagarna kommer i nyöversättning på Bonniers förlag.

Andra som läst och recenserat är Bokomaten, Breakfast Book Club  och Dagens bok.

---

Mm, jag vet vad ni säger: guuuud, så längesen det var sedan jag såg några bilder på de där barnen! Känner den där bokbloggaren inget ansvar för sina läsare överhuvudtaget, är det inte dags att ge oss ett bildreportage à la familjeliv nu. Va!?

Ok, jag fattar. Här kommer historien om resan till mormor.

Tre fjärdedelar av familjen är just nu på besök hos (mor)föräldrarna. Jag valde till sist bort bilen som transportmedel vid tanken på 2,5 timmars potentiellt slagsmål mellan minipondarna i baksätet och bestämde mig för att åka tåg.

- Det blir nog jättebra, sa Mr Book Pond. Då kan du läsa på tåget. Hahahahahahahahahaha! Ibland undrar jag om vi lever i parallella verkligheter där han har hand om andra, mycket stillsamma barn? Känns det som en rimlig förklaring?



Men då upptäckte baby J de uppfällbara sätena och roade sig en bra stund på egen hand - vi pratar kanske sju minuter - tills hon fick syn på de färgglada knapparna vid dörrarna som styr dörrar och högtalare. Alltså, vad är det för en dåre som har jobbat med färgsättningen och placeringen av de där; det är ju att tigga om att klåfingriga bebisfingrar ska dit och pilla... Jag tror i och för sig att jag klarar mig utan att betala skadestånd den här gången och jag är dessutom väldigt tacksam att jag i sista stund hindrade henne från att trycka på larmknappen inne på toaletten. På något sätt känner jag att det nog inte hade varit till vår fördel i rådande situation.


Mitt i alltihop kom personal från Blekingetrafiken för att genomföra en kundundersökning.

- Hur många gånger brukar du göra en sådan här resa? löd en av frågorna, men "så sällan som möjligt" fanns tyvärr inte som svarsalternativ

- Är det en nöjesresa, frågade tjejen på. Jag funderade vilken del av showen hon möjligen kunde ha missat, men ställde till sist motfrågan: - Ser det ut så?

Fast affärsresa vore nog att ta i å andra sidan.

Fyra sagoböcker samt ett angry birds och svampbob fyrkant-maraton senare så kom vi fram. Det där gick ju alldeles utmärkt. Nu ska vi bara åka hem också...

---

Nu får jag i och för sig lite ångest över att jag mest twittrar om Blocket-annonser, vantar som försvunnit och hur jag förtvivlat försöker hålla mig borta från IKEA på helgerna - också...

---

Noterar att Gilla Förlag har gett ut ännu en Jonathan Tropper-roman på svenska: Boken om Joe som heter Bush Falls på originalspråk.

Jag är odelat förtjust i Tropper. En del kallar honom grabbig, men I like grabbig. Ja, Tropper skriver upprepat om killar i 30-årsåldern som krisar och ja, det handlar om manlig vänskap, kärlek och sex förstås. Men det görs inte på något hö-hö sätt utan genom  intelligenta och sarkastiska dialoger; min typ av humor helt enkelt. Allt är heller inte bara yta utan Tropper räds inte att dyka ner i sorg, sjukdom och död, men han klarar så bra att upprätthålla den där fina balansen med att beskriva det svåra i livet utan att det blir sentimentalt.

Här ett utdrag ur min recension när jag läste Bush Falls för ett par år sedan:

"Joe Goffman lämnade sin hemstad Bush Falls för 17 år och skrev sedan en lätt förtäckt roman om sin uppväxt med en del mindre smickrande porträtt. Boken blev en bestseller och film och Goffman börjar leva det goda livet övertygad om att han aldrig någonsin skulle återvända till sina hemtrakter.

Men så drabbas pappan av ett slaganfall, och brodern Brad övertalar Joe att komma hem. Stadsborna står inte och välkomnar den förlorade sonen med öppna armar direkt... Dessutom är hans ungdomskärlek Carly kallsinnig och hans, på den tiden, bästa vän Wayne döende i AIDS. Joes instinkt är att fly fältet så fort som möjligt, men återbesöket rör upp oväntade känslor inom honom och ett plötsligt behov av försoning som mycket väl kan komma alldeles för sent.

Tropper förvaltar sitt signum (män i 30-årsåldern i kris..) så otroligt bra. Här finns i botten sorgen efter en mor, en far, efter döda och döende vänner, en förlorad kärlek..., men utan att bli snyftigt i överkant. Tropper är född ironiker och det är en ren fröjd att läsa dialogen som är bland det knivskarpaste jag sett.. 

Man skulle också kunna läsa Bush Falls som en homecoming novel. Inte alla möts förstås av ett kollektivt hat när de återvänder till sin hemstad, men många kan säkert relatera till hur Joe tror sig ha förändrats under sina många års frånvaro, men stunden han återvänder känner han sig som en osäker tonåring igen. 

Tropper är dessutom en mycket skicklig karaktärstecknare och fångar med några få penseldrag essensen av sina litterära gestalter. Kort sagt, Bush falls levererar och gör mig inte på något sätt besviken."

---