Jag hade mina föraningar om You had me at hello av Mhari McFarlane då både Mind the Book, Enligt O och Hyllan hyllat den på senaste tiden.

Så med osunt höga förväntningar började jag på historien om Rachel, rättegångsreporter i Manchester, som precis brutit upp med sin fästman Rhys, till hans och omgivningens stora chock. Rachel försöker skapa sig ett nytt liv som singel när hon en dag springer på sin bästa vän sedan universitetstiden, Ben, och det visar sig att han flyttat till Manchester med sin fru. De har inte setts på tio år, men Rachel inser snabbt att tio år är inte tillräckligt för att läka ett brustet hjärta; hon är fortfarande hopplöst förälskad i Ben.


Ja, jag vet att det låter förutsägbart på pappret, men låt mig få säga så här: det finns chick lit och det finns chick lit, som inte ens borde få kallas chick lit eftersom det betyder att många kvinnor - och män - kommer promenera raken vägen förbi den och tänka att "det där är inte för mig". Men skit nu i genreindelningen och tro mig: You had me at hello kan visst vara för dig.

Den är för dig som vill skratta lågt och högt, som vill gråta, som vill läsa något språkligt snillrikt, något smart, brittiskt och Manchesterikt med 90-talsreferenser, som någon gång har varit olyckligt kär, som vill ha en god historia om en kvinna, hennes jobb och hennes vänner, som visar att det mesta av våra liv är vardag vi måste kämpa oss igenom, men som ibland ger hopp om något annat och som inte har ett av de där vidriga sluten där någon dör (ja, jag menar En dag).

Mer än banalt så tycker jag snarare att den här debuten är briljant.

Tror ni mig fortfarande inte kan ni läsa citaten från boken nedan och ändra er:

I'm back to factory settings. Clean slate. start again, only way is up, as the great philosopher Yazz said (Rachel om att bli singel)

"Uh" I have a forkful of green leafy mater stalled halfway to my mouth and I plonk it back down on the edge of my plate, so I don't look like one of the gorillas in the mist with the vegetation being oberved by five Dian Fosseys. (När Rachel som nybliven singel mitt under en middag få frågan om hon vill ha barn)

Mmm, hmm, I say making the emphatic closed-mouth smile with vigorous nod that means "uh-huh, on a nippy day in hell" (Rachels svar på frågan från ett riktigt stolpskott till date om de ska ses igen)

---

Det är påsk. Och det är vinter - till och med i Skåne. Oacceptabelt, vidrigt och deprimerande. Men den traditionsenliga konstrundan i trakterna försökte vi avnjuta ändå, trots snöstorm på tvären. Så i morse styrdes kosan mot Österlen och Kronovalls slott där hela familjen anslöt för en fabulös, stenugnsbakad pizza. Till och med minipondarna glufsade glatt i sig champinjoner, oliver och parmaskinka utan ett knyst. Så god är den!


På Kronovall ställde Peter Wahlbeck och Björn Lumphé ut och det första mitt öga mötte var en uggla med indianfjäder, logiskt nog döpt till Indianuggla... Det slutade faktiskt med att jag gjorde ett inköp, signerad Wahlbeck och dedikerad till minipondarna. Mr Book Pond såg inte lika övertygad ut när jag kom hem med fyndet, men jag tycker den är kul och livar upp.


Sen åkte vi vidare på drivsnöiga småvägar, där jag lyckades köra fast i kanten vid ett möte. Kom loss till slut, men ice road trucking är ingen riktig humörhöjare för min del. Kom ändå fram till Fabriken, en samlingspunkt för flera konstnärer, där jag föll för en hundtavla (det ska tydligen vara djur i år) av Larissa Stenlander. Tyvärr hade jag inte 19.000 över, så det blev inget köp den här gången..



Under andra omständigheter hade jag säkert kunnat tänka mig att åka vidare, men på grund av istid så blev det i stället hemfärd. Tycker synd om de små gallerierna och enskilda konstnärerna, som säkert inte får lika många besök som vanligt. Nästa år lägger vi påsken sista veckan i juni, tycker jag, då det kanske hunnit bli mer än 6 plusgrader. Kanske.

---

Min - ta ett djupt andetag för här kommer ett långt ord - bokbloggambassadörskollega Josefin som driver bloggen Nobelprisprojektet har nu kommit i mål!

---

Åkte hem lite tidigare från jobbet idag efter några intensiva dagar med många timmars (kvälls)jobb. Lycka när jag såg att nya numret av Books & Dreams hade kommit i brevlådan och att jag skulle ha minst en ostörd timme för mig själv på soffan innan mini-pondarnas intåg.


Liksom med förra numret så tycker jag att tidningen håller måttet rätt bra. Det är en lyxigare och glättigare känsla i den än Vi Läser och jag tycker A5-formatet, som gör att den känns tjockare, är trevligt. Här finns till viss del snuttifieringen och trendspaningar i korta notiser, men också en hel del längre artiklar med författarintervjuer, ett reportage om ungas minskade läsning, en Barcelona-guide i Carlos Ruiz Zafóns fotspår (Vindens skugga), hamburgerecept ur Jon Widegrens kokbok med mera, som ger mer substans och kvalitetskänsla.

Jag uppskattade framförallt intervjuerna med Michael Connelly (han såg inte ut som jag förväntat mig!), Chimamanda Ngozi Adichie och Lisa Jewell, som fick mig att vilja läsa (mer av) dem.  Jag fattar inte hur jag kunnat undgå Jewell hittills!? Jag är inte lika förtjust i husguden Michael Nyqvist som Carina Nunstedt är, men är han en favorit så får man sitt lystmäte stillat kan jag säga...

Det var i alla fall en högt värderad timme i ensamhet jag fick och på gott och ont har jag nu fått många fler boktips att kolla upp...

---

Tittar upp och får plötsligt se baby J i läsfåtöljen bläddrandes i egenutvald bok.

- Oj, oj nu tappade han kakan. Nu ligger den på marken, "läser" hon.

Märkligt, jag kommer inte ihåg just den episoden ur Heart of darkness.

---

Den 19-20 april är det stor bokfestival för barn & unga i Lund, LitteraLund, som riktar sig till skolor, pedagoger, föräldrar och deras barn. Ett mycket fullmatat program vad det ser ut. 

Framförallt på lördagen den 20 april är det mycket kul för barnen med sagostund, allsång, teater, film, prins- och prinsesskalas med mera. Det hade varit en given aktivitet för oss, OM vi inte varit på resande fot JUST den här helgen :(

Barnen är iofs hemma med morföräldrarna, så kanske kan vara ett bra tips till dem.

---

Susan Hill har skrivit thrillers och deckare i ett par decennier, kanske mest känd för skräckromanen The woman in black som både blivit en succépjäs och film. Nu har jag läst The shadows in the street, hennes femte bok om Simon Serrallier, den begåvade, attraktiva, relativt unga kommissarien utan tillstymmelse till diabetes och äktenskapsplaner.

Efter en långvarig semester återkallas han i tjänst i Lafferton för att hantera utredningen av ett antal prostituerade som har hittats mördade. Skräcken sprider sig i byn för att fler offer står på tur, men trots massiva insatser och ett par misstänkta verkar polisen inte kunna ringa in mördaren.

Serallier-serien är en lite udda fågel jämfört med många andra deckare. Hill är aldrig särskilt intresserad av mördaren, fokus ligger inte på det polisiära arbetet utan på relationerna och människors psyke. Man vet aldrig riktigt vad man har Hill eller i vilken riktning hon går; det känns som om hon primärt är intresserad av att undersöka ett tema. För The shadows on the street kan jag tänka mig att det är "ensamhet". Här finns en mängd olika varianter: ungkarlen Simons självvalda, hans syster Cats tunga tillvaro som ung änka med tre små barn, kyrkoherdens ensamhet i sitt äktenskap med en svårt sjuk fru, den medelålders enstöringen Leslie Blade som är sammanboende med sin mor.

Jag gillar det här greppet med Hills Serallier-böcker, den psykologiska profilen och att man får följa Simons och Cats liv i stor utsträckning. Men den här gången tycker jag inte Hill lika väl som tidigare förmår balansgången mellan detta och en driven story; den är svagare och jag är heller inte helt nöjd med slutet, som inte känns förankrat. Trots det är Hill som alltid intressant, kritisk och har i Serrallier skapat en av litteraturens mest oklyschiga kommissarier.

Tidigare Serralierböcker jag läst är The risk of darkness och The pure in heart

---

---

Jag fick ett pressmeddelande om att filmatiseringarna av Arne Dahls fem första böcker: Misterioso, Ont blod, Upp till toppen av berget, De största vatten och Europa blues, kommer att visas på brittiska BBC4! Det känns ganska stort faktiskt.

Böckerna/Filmerna handlar om stockholmsbaserade A-gruppen i en avslutad serie om totalt elva böcker. Nu skriver Arne Dahl i stället om den sameuropeiska polisstyrkan Opcop, där Viskleken kom ut först följd av Hela havet stormar, som släpps i pocket 15 mars. Det har gått bra för Dahl och han har legat högt på topplistorna i Sverige, men med Hela havet stormar har han även gått direkt in på tyska Der Spiegels ansedda bestsellerlista.

- Jag är helt överväldigad av att få dessa båda nyheter samtidigt. Jag har en stor skara fans i Tyskland som både älskar mina böcker och filmerna, men jag vågar aldrig ta ut något förskott. Att sen få veta att filmerna kommer att visas på BBC – en kanal som producerat och visat så mycket kvalitetskriminaldrama – är obeskrivligt roligt, säger Arne Dahl.

Det var ett tag sedan jag läste en Dahl nu, men blev sugen på att plocka upp honom igen; jag tycker att han är en av de bästa deckarförfattarna vi har i Sverige och det känns roligt att han även skördar framgångar internationellt.

---

Allt går i cykler, så även deckarförfattaren Maria Lang, som har fått ett uppsving på senare tid. Sex av hennes böcker från 50-talet ska filmatiseras (Ola Rapace och Tuva Novotny i huvudrollerna) och Mördaren ljuger inte ensam har redan haft premiär. Norstedt passar samtidigt på att komma med nyutgåvor av Mördaren ljuger inte ensam, Inte flera mord och Farligt att förtära. Jag är mycket förtjust i omslagen till dem!


Sydsvenskan har en bra artikel idag om den framgångsrika och excentriska Maria Lang (läs den!) Den inleds med en berättelse om hur hon och Stieg Trenter hade en inbördes tävling om vem som sålde flest böcker på hösten. Vinnaren fick bjuda förloraren på middag på Operakällaren, där förloraren bestämde menyn

- Stieg hade tyvärr en förkärlek för rysk kaviar, i stora portioner, sa Maria Lang och så förstod man hur det hade gått med det vadet.

Trots - eller kanske på grund av - framgångarna, så hölls inte Lang högt i kultureliten (sin tids Camilla Läckberg, som Sydsvenskan skriver) och sågs som grund.

- Om jag på något sätt skulle anse att jag sitter och sysslar med något som har med verkligheten att göra skulle jag sluta i morgon, sa Lang själv om den synen på hennes böcker.


Min egen relation till Maria Lang har legat på is i många år. Någonstans i 10-årsåldern läste jag, faktiskt till en av de lokala bibliotikariernas ogillande (!), maniskt hennes ungdomsdeckare om Katja, men annars har jag nog inte grävt så djupt i Lang-lådan. Jag känner att det är dags att plocka upp den tråden nu.

Av övriga bokbloggare så är Fiktiviteter ett riktigt Maria Lang-fan och har bland annat gjort en imponerande Lang-kalender om vilka böcker som utspelar sig i vilken månad.

---

---

Till nästa bokklubb läser vi Atonement (Försoning) av Ian McEwan. Han är aktuell med en ny roman, Sweet tooth - som handlar om en kvinnlig spion under kalla kriget - och var igår 1 mars hos Skavlan.

Det är ju nu inget litteraturmagasin och intervjuerna är rekordkorta på grund av att sisådär hundra gäster ska rymmas i samma program, men av det lilla vi fick se framstod ändå McEwan som en otroligt sympatisk och humoristisk person med stor passion för sitt skrivande. På något sätt hade jag föreställt mig honom långt mer allvarlig och melankolisk, som tonen i On Chesil Beach (som jag tidigare läst) och Atonement.

McEwan, själv i ett långt och lyckligt förhållande, sa bland annat skrattande: "But if everyone stayed with one person forever, it'd be the end of literature!"

Jag har ägnat morgonen åt att titta på lite andra klipp och intervjuer (bland annat den här av The Guardian) och har befäst bilden av honom som en författare jag verkligen skulle vilja läsa mer av.

Förutom redan nämnda böcker, vilka är era favoriter?

Skavlan-intervjun går för övrigt att se i 70 dagar till på svtplay.

---