Viktoriansk uppdatering. Idag 31 augusti 2013 är det 125-årsdagen för Jack the Rippers första mord. Som de flesta säkert känner till så avslöjades aldrig mördaren för de bestialiska morden av prostituerade i London, men åtskilliga teorier har framförts och mysteriet fascinerar ännu idag.

Ett av de mer intressanta twitter-konton jag följer nu är Whitechapel Real Time (@WChapelRealTime) som är skapat av The History Press för att uppmärksamma dåden och sätta in dem i en historisk kontext. Man låter vanliga människor "uttrycka" sig i tweetsen för att ge känslan av en realtidsbild av det sena 1800-talets London och enligt hemsidan är texterna baserade på omfattande forskning och noggrann uppföljning av historiska källor. Resultatet är både intressant och kusligt!

Läs mer på hemsidan för The History Press. Här finns även en samling av Ripper-litteratur, dock utan omnämnande av den Ripper-inspirerade, skönlitterära och mycket läsvärda Nu ser du mig av S.J.Bolton!

---

Har nu haft två iiiiihhh-upplevelser på kort tid när jag vittjat brevlådan. Bokmässeförberedande litteratur får ursäkta, här ska det läsas nytt. Tack till Gilla Böcker och Modernista.

(Samtidigt får jag väl passa på att be hela bokbloggsmaffian om ursäkt för mina naglar. De är ju inte helt i linje med rådande praxis...)

---

Thomas Nesbitt är författare bortåt de femtio. Han ligger i skilsmässa med sin fru och har dragit sig undan till sin ensliga stuga för att få vara ostörd och arbeta. En dag får han ett paket med avsändare Dussman. Han blir skakad, för Petra Dussman är namnet på hans ungdomskärlek i Berlin. De har inte hörts av på flera decennier efter ett svårt uppbrott, men nu när han ser paketet väller minnena tillbaka över honom och med dem det stora sveket och sorgen.


Douglas Kennedy är en författare som verkligen kan leverera en bra berättelse. Framför mina ögon målar han upp en levande bild upp av de skitiga Berlinkvarteren där Thomas hyr ett rum av en brittisk, excentrisk konstnär, äter mat på ocharmiga, turkiska hak, skriver och sedermera träffar Petra, sitt livs kärlek. Tiden och platsen för boken, Berlin under det kalla kriget när den olycksbådande Muren stod på plats, skapar förutsättningen och nerven för hela berättelsen och jag blir tagen; vilka fruktansvärda år det här var i vår historia. Och Muren kastar även skuggor över den stora romansen och får Thomas att fatta ett beslut som ska komma att jaga honom i all oändlighet.

Jag älskar och jag hatar den här boken. Den är så otroligt bra och den är så bottenlöst tragisk att den nästan tog andan ur mig. Jag vill rekommendera den å det varmaste, men inte utan att utfärda varning: läs inte slutet i offentliga rum (åtminstone inte utan ett par stora, svarta solglasögon).

Såg att boken nu även getts ut på svensk pocket och då under namnet Ögonblicket. Köp!

---

För alla er barn som inte var med på tiden när man skickade fysiska brev till varandra så kan jag berätta att Prioritaire var en liten blå klisterlapp man betalade extra porto för och satte på kuvertet för att brevet skulle komma fram snabbare, kanske så snabbt som två dagar...

Boken Prioritaire fick jag för många år sedan av en god vän och borde ha läst den med en gång, men av någon anledning blev den liggande till den här sommaren då vi åkte till franska rivieran.

 Jag tyckte den passade att ta med på resan då den ena huvudpersonen, konstnären Jean-Luc Foreur, bor i Fanjeux, södra Frankrike. Den andra är en dansk kvinna, Delphine Hav, bosatt i Köpenhamn. Under ett besök i Paris ser hon en av Jean-Lucs tavlor på ett galleri och blir så tagen av den att hon skriver ett brev till honom. Så börjar deras brevväxling som ska komma att fortgå i nästan två år, i början artig, sen alltmer vänskaplig och ganska snart så utvecklar de ett filosofiskt och erotiskt distansförhållande, utbyter tankar och fantasier i väntan på att så en dag äntligen träffas. Ingenting blir som de tänkt sig.

Prioritaire är en tunn liten sak, snabbt utläst, men inte helt enkel att ta till sig. Delphine är en drömmare som svävar ut i imaginära resor och resonemang jag ibland inte alls följer och som är mycket okonkreta, någonting som sällan är så kompatibelt med min personlighet... Ingenting sägs om hur någon ser ut, hur gamla de är, vad Delphine jobbar med, var eller hur hon bor och jag kan ibland tycka det blir irriterande "flummigt".

Samtidigt accepterar jag det ändå mestadels då det samtidigt tillhör leken mellan konstnären och konstnärssjälen att de inte blir precisa och exakta och bristen på fakta gör plats för drömmar och en växande sensualism.

Och frustration. För att Delphine är den som vill eller älskar mest är uppenbart. Det finns en desperation här som är nästintill plågsamt att läsa och är nog en känsla som många kan relatera till.

"Tystnaden är massiv. -- Jag har inte hört ifrån dig på över fyra veckor. Tystnaden gör mig orolig och rastlös. Min bröstkorg öppnar sig mot dig och det gör ont." 

Men trots allt läser jag med viss likgiltighet fram till slutet. Och där: pang, allt ställs på ända. Ingenting ska avslöjas, men jag blir tagen - och läser om den en gång till.

---

Skräckförfattaren Amanda Hellberg har jag länge varit nyfiken på och när jag fick hennes fjärde roman, Snögloben, om den synska Maja Grå, i inboxen häromdagen kände jag att nu är det dags.

Den första delen, Styggelsen, har jag inte lyckats få tag på i pocket så jag gick direkt på Döden på en blek häst. Den börjar i Brighton, där den mamma som Maja Grå inte har haft kontakt med på många år, blir brutalt mördad. Maja blir uppringd av polisen men hon är lika frågande inför mordet som polisen och kan inte bidra med någon hjälp innan hon far vidare till Oxford för att påbörja sina konststudier. Maja får snabbt ett par goda vänner, och finner sig i stort tillrätta, men hon känner sig osäker på sin egen talang och framförallt känner hon sig osäker inför den buttre och begåvade Jack. Och så är det någonting som händer på kvällarna när hon ska sova, någon som viskar i väggarna, som gör henne alldeles kall av fasa och som på något sätt har en koppling till hennes mamma.

Det dröjde inte många minuter förrän jag var fast i Döden på en blek häst. Amanda Hellbergs språk och känsla för detaljer är en sällsam njutning, som i följande mening:

"Jag lämnar Brighton baklänges, i ett tåg som är sensommarkvalmigt och septemberrått på samma gång. Min vagn luktar trycksvärta och kaffeandedräkt och jag har inte många medresenärer." 

Och att boken dessutom mestadels utspelar sig i Oxford är ju en total bonus för anglofila akaporrsälskare! Som skräckroman betraktat är den inte helt oäven. Hellberg blandar smygande sinnesstämning och splatter, inte så att jag blir riktigt rädd någon gång, men det är så att säga "lagom" spännande. Framförallt så hanterar Hellberg de övernaturliga inslagen så bra att det inte känns som om man hamnat rakt in i ett pinsamt avsnitt av Det Okända. Det är viktigt att tycka om sina hjältinnor och det känns som om Hellberg värnar moderligt om sin introverta Maja. Döden på en blek häst var en riktigt bra början och jag hade knappt lagt ner den förrän jag började på nästa del, Tistelblomman.
-------------------
I Tistelblomman så har det gått en tid sedan Maja Grå och Jack har tagit examen från sin konstkurs i Oxford. De är lyckliga och ska flytta ihop i ett fallfärdigt hus i Skottland, Tistelblomman, som Jack hyr billigt mot att han hjälper till med reparationerna. I början är allting bra, men sedan reser Jack till Paris för att ställa ut sina tavlor och allting börjar krackelera. Varför hör inte Jack av sig och varför känner byns befolkning sådan olust inför Tistelblomman? Ensam kvar i huset tvingas Maja möta sina egna och andras demoner..

Precis som i Döden på en blek häst så tycker jag Hellberg lyckas etablera den där känslan av gemyt på ytan under vilken det strömmar något okänt, något ont.. Hellbergs handlag med detaljer av huset och av landskapet försätter mig i god stämning och jag tycker mycket om att läsa om förhållandet mellan Maja och Jack där första tiden i huset. Husets hemlighet som ingen i byn vill yppa blir dock tyvärr till en liten segdragen följetong där det dröjer länge innan vare sig Maja eller läsaren kommer framåt och jag hade önskat lite fler ledtrådar och rappare handling här och inte bara i slutet när allting - kaboom - händer. Dock är jag mycket tacksam att Hellberg inte avslutar boken som hon först låter påskina utan att här finns en öppning om lycka. Sånt uppskattar jag!

Amanda Hellbergs nischning mot romantiserad skräck tycker jag annars generellt sett är lyckad och jag kommer alldeles säkert att snart börja på Snögloben.

---

Nu börjar Bokmässestrukturen falla på plats: jag har gjort ett seminarieprogram där dubbelkrockar är mer regel än undantag (och då är ändå inte monterprogrammen släppta), mingel och middagar har styrts upp och det kommer kort sagt inte att bli en lugn stund. Precis som det ska vara!

Bokugglan ska hålla i i ett ungdomsbloggmingel under lördag eftermiddag (som redan är fulltecknat) och Boktjuven ska ordna ett mingel för de som bloggar om barnböcker skrivna för 9-12 år, men där är dag och tid inte satta ännu. Och så har vi Bokbloggarnas eget mingel där inbjudan gick ut idag.

Och missa inte att kolla in Bokmässans egen sida och community där det fortlöpande läggs ut nyheter och diskuteras böcker!

---

När jag läser historiska romaner är kanske som bekant min preferenser viktoriansk tid och 1920-tal, men när jag ser lovorden som strömmar över Wolf Hall av Hilary Mantel blir jag onekligen sugen på att förflytta mig till 1500-talet i stället. Baksidestexten från Weyler förlag lyder:

England, 1530-tal, är en hårsmån från katastrof. Om kungen dör utan en manlig arvinge kan landet förstöras av inbördeskrig. Henrik VIII vill annullera sitt 20-åriga äktenskap för att istället gifta sig med Anne Boleyn i hopp om att få sin efterlängtade son. Påven och resten av Europa är emot. Vid sin sida har Henrik VIII sin handgångne man, Thomas Cromwell, denna romans märkliga hjälte och huvudperson.

Hittills har boken tilldelats The Man Booker Prize, the National Book Critics Circle Award, The Walter Scott prize for Historic Fiction. The Observer har utnämnt den till en av de 10 bästa historiska romanerna någonsin. Här i Sverige recenserade bland annat Yukiko Duke boken och meddelade att

"Det är en mästerlig prestation, ett litterärt storverk ---En sexa om jag tänker efter"

Nu har alltså Wolf Hall precis kommit ut på svenska och förmodligen kommer den att vandra samma framgångsväg här. Det känns som om man aldrig riktigt kan få nog av Tudor-eran.

För inte så många år sedan läste jag The other Boleyn girl av Philippa Gregory, som gjort sig ett namn på att skriva romantiska, historiska romaner. Den spänner runt samma tidsperiod, men handlar framförallt om Anne Boleyns syster, Mary Boleyn, som var Henrik VIIIs älskarinna under några år. Faktiskt inte så oäven den heller och åtminstone delvis dokumentärt underbyggd.

---

Jag funderar lite på vad jag ska läsa in mig lite på inför bokmässan. Någonstans ligger det t.ex. ett dåligt samvete och skaver över böcker jag köpte på bokmässan för två år sedan som jag fortfarande inte läst; ja, jag ser hur du tittar på mig från bokhyllan, Knausgård! Jo, jag erkänner: jag har inte läst Min kamp ännu, tillsammans med kanske ytterligare någon procent av bokbloggsmaffian, men jag avser att ändra på saken innan jag går på nästa seminarium med dig, Karl-Ove.

En annan författare som kommer till bokmässan är David Safier som skrivit Dålig karma och som jag också har hemma. Ett av seminarierna han är med på har titeln Humor på tyska... Låter som en motsägelse kanske, men jag har hört flera som gillar boken, så jag lägger till den i prep-bokmässan-högen.

Sen finns det flera svenska, kvinnliga författare. En del har seminarier (Lisa Bjärbo/Jenny Jägerfeldt), en del hoppas jag kommer vara på plats i montrarna. Här följer alltså löften om att läsa in mig på:

Pernilla Alm (Alltid du)
Sofie Sarenbrant (Vecka 36)
Jenny Jägerfeld (Här ligger jag och blöder)

Richard Ford, Pulitzervinnare 1996, kommer också till mässan och håller seminarie under lördagen. Om jag hinner kanske jag också läser en av hans mest kända böcker, Sportsjournalisten.

Samtidigt med dessa ligger hyllvärmarna och blänger surt på mig: "Ska du skaffa fler böcker nu", säger deras blickar. Jag väljer att låtsas som jag inte ser dem.

---