Det var ett tag sedan jag läste ut Hotell Angleterre, men trots att recensionen dröjt är jag imponerad av Marie Bennetts debutroman om ett ungt nygift par som blir åtskilda i fyra år under andra världskriget.



Mannen, Georg, blir utkommenderad till Norrland, där manskapet har undermålig utrustning och utsätts för orimliga prövningar av det sadistiske befälet. När soldaterna försöker genomföra ett fredligt uppror slås det ner och Georg får spendera kommande år i interneringsläger, vilket ger honom en besvärande stämpel när han så småningom återvänder till det civila livet.

Under Georgs frånvaro är hustrun Kerstin kvar i Malmö, hon tvingas flytta tillbaka till sina föräldrar för att klara hyran och har ett enformigt arbete på fabrik. En dag får huset en ny hyresgäst, då den gåtfulla och världsvana Viola flyttar in. Trots olikheterna kvinnorna emellan finner Kerstin och Viola varandra under nätterna de sitter brandvakt på vinden. Vänskapen utvecklas såpass att de inleder ett förhållande och Kerstin blir svårt förälskad. Efterhand kan hon dock inte undgå att märka att allt inte står rätt till; ibland försvinner Viola utan förklaring, hon har en mystisk herrbekant som dyker upp av och till och Kerstin får allt svårare att tygla sin frustration och svartsjuka tills den dag då katastrofen är ett faktum.

Jag sögs in i Hotell Angleterre från första sidorna. Även om den inledningsvis handlar om soldatlivet, så är inte detta en bok om de stora fältslagen utan mer om hur det civila samhället drabbades av kriget. Det är ransoneringar och kaffesurrogat, mörkläggningar, lappning och lagning av kläder, svarta börshandel, den oerhörda lyxen av ett par apelsiner på julafton. Jag slås av hur skicklig författaren är på att plocka fram de små detaljerna och levandegöra berättelsen, som ömsom berättas ur Kerstins, ömsom ur Georgs perspektiv. Det handlar också om hur en kvinna och en man ska finna en väg tillbaka till varandra efter en ocean av tid under vilken de båda förändrats i grunden.

En annan, personlig aspekt för mig är att boken delvis utspelar sig i Malmö, där jag bodde i flera år. Visserligen har mycket ändrat sig sedan 40-talet, men jag tycker det är roligt med en viss geografisk igenkänning. Själva Hotell Angleterre är påhittat, men jag ser det eleganta hotell Savoy framför mig och jag ler när jag läser om hur Kerstin tar sig hem till sin lägenhet som i boken bara ligger några meter ifrån där jag själv hade min. Och så kallbadhuset förstås, som också pryder bokens omslag.

Slutet i Angleterre är svagare än början, jag tycker att uppbyggnaden av mystiken kring Viola rinner ut lite i sanden, men totalt sett är det en alltigenom väl researchad, spännande och gripande roman om en period i Sveriges historia som jag inte vet så mycket om. Well done!

Tack till Wahlström & Widstrand för rec.ex.

---

---

---